Kung Gustav den tredje var ute på en resa genom Dalarna.

Král Gustav III. byl na cestě přes Dalarnu.

Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken.

Měl naspěch a chtěl jet celou cestu co nejrychleji.

Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå undan?

A protože jel tak rychle, že koně leželi na silnici a vůz se na zatáčkách převalil na dvě kola, král vystrčil hlavu z okna a zakřičel na kočího: „Proč to nenechá jet rychleji?“

Tror han, att han kör för äggskal?”

Myslí si, že jede na vajíčka?“

Då det skulle köras med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit.

Kdyby se na špatných silnicích jelo tak rychle, bylo by téměř zázrakem, kdyby se uvazovací zařízení a vozy udržely.

Det kunde de inte heller, utan vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen.

Ale ani to se nestalo. Na úpatí strmého kopce se zlomila tyč a král zde uvízl.

Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre.

Kavalíři vyskočili z vozu a hádali se s kočíhem, ale to na situaci nic nezměnilo.

Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.

Nemohlo dojít k dalšímu cestování, dokud nebyl vůz opraven.

När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.

Když dvořané hledali něco, s čím by král mohl během čekání zabíjet čas, všimli si, že kostelní věž se tyčila z houštiny stromů kousek před silnicí.

De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i en av de vagnar, där uppvaktningen åkte, för att köra fram till kyrkan.

Navrhli králi, aby se posadil do jednoho z vozů, které přivítaly hosty, a jel až k kostelu.

Söndag var det, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.

Byla neděle a král mohl využít čas a zúčastnit se bohoslužby, než bude hotová velká královská vůzka.

Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.

Král souhlasil a jel až k kostelu. Dříve jel dlouhou dobu skrze temné lesy, ale zde to vypadalo veseleji s poměrně velkými poli a vesnicemi a řekou Dalälven, která se jasně a nádherně proplétala mezi obrovskými masami bříz.

Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan.

Král však měl smůlu v tom, že v okamžiku, kdy vystoupil z vůzky na kostelní kopci, zahájil zvoník závěrečný chvalozpěv a lidé začali vycházet z kostela.

Men då människorna kommo gående förbi honom, blev kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem.

Ale když lidé procházeli kolem něj, zůstal král stát s jednou nohou v vůzce a druhou na podnoze a nepohnul se z místa, jen je pozoroval.

Det var det grannaste folk han någonsin hade sett.

Byli to nejmiletější lidé, jaké kdy viděl.

Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.

Muži byli všichni vyšší než průměrný člověk s moudrými, vážnými tvářemi a ženy kráčely důstojně a v nedělním klidu.

Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.”

Celý den předtím král mluvil o pusté krajině, kterou projížděl, a opakovaně říkal svým rytířům: „Teď projedu tou nejchudší částí mého království.“

Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom.

Ale když nyní viděl lidi v pěkném kostelním oblečení, zapomněl na jejich chudobu.

I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender tro.

Místo toho se mu zahřálo u srdce a řekl si: „Král Švédska není tak špatně situován, jak si jeho nepřátelé myslí.“

Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet, skall jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land.”

Dokud budou moji poddaní vypadat takto, budu schopen bránit jak svůj trůn, tak i svou zemi.“

Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge tala till dem.

Přikázal dvořanům, aby lidem oznámili, že cizinec, který stojí uprostřed nich, je jejich král, a aby se kolem něj shromáždili, aby k nim mohl promluvit.

Och så höll konungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.

A tak král promluvil k lidem. Mluvil z vysokého schodiště před sakristií a úzká schodnice, na které stál, se dochovala dodnes.

Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket.

Král začal popisovat, jak špatně je na království.

Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar.

Řekl, že Švédové byli napadeni válkou jak Rusy, tak i Dány.

Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den.

Za jiných okolností by to nebylo tak nebezpečné, ale nyní byla armáda plná zrádců, takže se jí neodvážil důvěřovat.

Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.

Proto mu nezbývalo nic jiného, než sám vyrazit do krajů a zeptat se svých poddaných, zda se chtějí připojit k zrádcům, nebo zda chtějí zůstat věrni králi a pomoci mu lidmi a penězi, aby mohl zachránit vlastní zemi.

Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.

Když král promluvil, rolníci zůstali zavření a po skončení jeho projevu nedali najevo ani souhlas, ani nesouhlas.

Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen flera gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan och såg missnöjd ut.

Král si myslel, že hovořil velmi poutavě. Během projevu ho několikrát naplnily oči slzami. Ale když rolníci stále stáli v nejistotě a nedokázali mu odpovědět, zamračil se a vypadal nespokojeně.

Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.

Rolníci pochopili, že král začíná být netrpělivý, a nakonec jeden z nich vystoupil z davu.

“Nu må du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra om det, som du har förelagt oss.”

„Teď musíte vědět, králi Gustavě, že jsme dnes nečekali královskou návštěvu v naší farnosti,“ řekl rolník, „a proto nejsme hned připraveni odpovědět vám. Nyní vám radím, abyste šel do sakristie a promluvil si s naším knězem, zatímco my budeme diskutovat o tom, co jste nám předložil.“

Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast, varför han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.

Král pochopil, že nemůže očekávat lepší odpověď, a proto si myslel, že je nejmoudřejší následovat radu rolníka.

Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.

Když vešel do sakristie, nikdo tam nebyl kromě jednoho muže, který vypadal jako starý rolník. Byl vysoký a robustní s velkými rukama, opotřebovanými tvrdou prací, a nenosil ani kravatu, ani kabát, ale kožené kalhoty a dlouhý bílý plášť s kožešinou, stejně jako všichni ostatní muži.

Han steg upp och bugade sig för kungen, då denne kom in.

Vstal a uklonil se králi, když ten vstoupil.

“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.

„Myslel jsem, že se setkám s knězem tady uvnitř,“ řekl král.

Den andre blev en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen, när han såg, att kungen tog honom för en bonde.

Ten druhý se lehce začervenal. Považoval za urážlivé, že se domníval, že je to on, kdo je zde knězem, když viděl, že král ho považuje za rolníka.

“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”, sade han.

„Ano, kněz je obvykle v tuto dobu zde,“ řekl.

Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet.

Král se usadil na velkou, vysokou dřevěnou židli, která stála v sakristii v té době a stojí zde dodnes a je zcela stejná, s výjimkou toho, že farnost nechala na opěradle umístit zlacenou královskou korunu.

“Har ni en bra präst i den här socknen?” sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.

„Máte dobrého kněze v této farnosti?“ zeptal se král. Chtěl ukázat, že se zajímá o to, jak se mají rolníci.

När kungen frågade honom på detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var.

Když ho král takto tázal, kněz si uvědomil, že nemůže říct, kdo je.

“Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att prästen var bra nog.

„Je lepší, aby si král udržel svou víru, že jsem jen rolník,“ pomyslel si a odpověděl, že kněz je dost dobrý.

Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.

Kázal čisté a jasné Boží slovo a snažil se žít podle toho, co učil.

Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.

Král si myslel, že to je dobré ocenění, ale měl bystrý sluch a všiml si jisté váhavosti v tónu.

“Det låter, som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sade han.

„Zní to, jako by s knězem nebyl úplně spokojen,“ řekl.

“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre.

„Je asi trochu domýšlivý,“ řekl ten druhý.

Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander.

Myslel si, že kdyby král zjistil, kdo je, nebude si myslet, že kněz jen chválil sám sebe, a proto chtěl také vyslovit trochu kritiky.

“Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortfor han.

„Jsou tu asi lidé, kteří říkají, že kněz chce být sám, aby mohl vládnout a řídit v této farnosti,“ pokračoval.

“Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt”, sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. “Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.”

„Pak alespoň vládne a řídí co nejlépe,“ řekl král. Nelíbilo se mu, že rolník si stěžuje na toho, kdo nad ním stojí. „Zdá se mi, že zde panuje dobrá etika a staromódní jednoduchost.“

“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”

„Lidé jsou asi dobří,“ řekl farář, „ale také žijí daleko v izolaci a chudobě. Lidé zde by nebyli lepší než jinde, kdyby je pokušení tohoto světa přiblížila.“

“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”, sade kungen och ryckte på axlarna.

„No, tomu se asi nebude nic stát,“ řekl král a pokrčil rameny.

Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.

Teď už neřekl nic jiného, ale začal klepat prsty na stůl. Myslel si, že si s tím rolníkem vyměnil dostatek lichotivých slov, a přemýšlel, kdy ostatní dokončí svou odpověď.

“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”, tänkte han. “Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.”

„Ti rolníci nejsou příliš ochotní pomoci svému králi,“ řekl si. „Kdybych měl jen svůj vůz, odjel bych od nich a všech jejich porad.“

Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.

Kněz opět seděl znepokojeně a přemýšlel, jak se rozhodnout v důležité věci, kterou musel vyřešit. Začínal být rád, že králi neřekl, kdo je. Nyní si myslel, že s ním může mluvit o věcech, které by jinak nemohl předložit.

Om en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så, att fienderna voro över dem och att riket var i fara.

Po chvíli prolomil ticho kněz a zeptal se krále, zda je to skutečně tak, že nepřátelé jsou nad nimi a království je v nebezpečí.

Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort på honom och svarade ingenting.

Král si myslel, že by ten člověk neměl dále rušit jeho. Podíval se na něj a neodpověděl.

“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”, sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”

„Ptám se proto, že jsem stál tady a neslyšel jasně,“ řekl kněz. „Ale pokud je to skutečně tak, chtěl bych zmínit, že kněz v této farnosti může být schopen poskytnout králi tolik peněz, kolik potřebuje.“

“Jag tyckte, att han helt nyligen sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.

„Myslel jsem, že právě nedávno řekl, že všichni zde jsou chudí,“ řekl král a myslel si, že ten člověk neví, o čem mluví.

“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har makt att hjälpa honom.”

„Ano, to je pravda,“ řekl farář. „A kněz nemá více než kdokoliv jiný. Ale pokud by král byl tak laskav a poslouchal mě chvíli, povím mu, jak to, že kněz má moc mu pomoci.“

“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”

„Může mluvit,“ řekl král. „Zdá se, že mu to jde snadněji než jeho přátelům a sousedům venku, kteří nikdy nedokončí to, co mi chtějí říct.“

“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.”

„Není snadné odpovídat králi. Obávám se, že nakonec to bude kněz, kdo se zaváže udělat to za ostatní.“

Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.

Král přehodil nohu přes nohu, hluboce se zavrtěl v křesle, zkřížil ruce a sklonil hlavu k hrudi.

“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.

„Teď může začít,“ řekl tónem, jako by už spal.

“Det var en gång fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen.

„Bylo to tak, že pět mužů z této farnosti šlo do lesa na lov losů,“ řekl kněz.

“Den ene av dem var prästen, som vi tala om.

„Jedním z nich byl kněz, o kterém mluvíme.“

Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”

„Dva z ostatních byli vojáci jménem Olov a Erik Svärd, čtvrtý muž byl hostinský v kostelní vesnici a pátý byl rolník jménem Israels Per Persson.“

“Han skall inte göra sig besvär med att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.

„Nemusí se obtěžovat tím, že bude říkat tolik jmen,“ řekl král a naklonil hlavu na stranu.

“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig.

„Ti muži byli dobří lovci,“ řekl kněz, „a obvykle měli štěstí.“

Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något.

„Ale toho dne šli daleko a dlouho, aniž by něco ulovili.“

Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka.

„Nakonec zcela přestali lovit a posadili se na zem, aby si povídali.“

De talade om att det inte på hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling.

„Mluvili o tom, že v celém lese nebylo místo vhodné k pěstování.“

Det var bara fjäll och moras alltsammans.

„Byly tam jen hory a bažiny.“

‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem.

„Náš Pán nám neudělal dobře, když nám dal tak chudou zemi k obývání,“ řekl jeden z nich.

‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”

„V jiných místech mohou lidé získat bohatství a hojnost, ale zde se nám s veškerým naším úsilím sotva daří získat si denní chléb.“

Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.

Kněz na chvíli zaváhal, jako by nebyl jistý, zda ho král slyší, ale král udělal pohyb malíčkem, aby naznačil, že je vzhůru.

“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten.

„Právě když lovci o tom mluvili, kněz si všiml, že na místě, kde náhodou škrtl nohou mech, se v hornině třpytilo.“

‘Det var ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.

„To bylo pozoruhodné pohoří,“ pomyslel si a škrtl ještě jednu vrstvu mechu.

Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra.

Zvedl úlomek kamene, který byl spolu s mechem a také se třpytil stejně jako vše ostatní.

‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han.

„Není možné, aby to bylo olovo, že ne?“ řekl.

Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna.

Nyní se ostatní rozběhli a odstranili mech pomocí hlavní zbraně pušky.

Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget.

A když to udělali, viděli jasně, jak se v hoře otevíraly široké důlní šachty.

‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen.

„Co myslíte, co to může být?“ řekl kněz.

Karlarna slogo loss stenflisor och beto i dem. —

Muži odlamovali úlomky kamene a prohlíželi si je.

‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. —

„Je to aspoň olovo nebo zinek,“ řekli.

‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”

„A celá hora je toho plná,“ dodal hostinský.

När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?” frågade han. — “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

Když kněz došel v příběhu až sem, královo hlavě se lehce zvedlo a jedno oko se otevřelo. „Víte, jestli někdo z těch lidí rozuměl rudám a horninám?“ zeptal se. – „Ne, to nevěděli,“ odpověděl kněz. Potom králova hlava klesla a obě oči se zavřely.

“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet.

„Jak kněz, tak i ti, kdo byli s ním, byli velmi potěšeni,“ řekl mluvčí, aniž by byl ovlivněn královou lhostejností.

“De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även.

„Mysleli si, že nyní našli to, co jim přinese bohatství, a také jejich potomkům.“

‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’

„Už nikdy nebudu muset pracovat!“

sade en av dem.

řekl jeden z nich.

‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

„Zase budu mít celý týden volno a v neděli pojedu do kostela ve zlatém kočáru!“

“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.

„Byli to jinak rozumní muži, ale to velké naleziště je jim zahalilo hlavu, takže mluvili jako děti. Přesto měli dost rozumu, aby znovu zakryli rudu a pečlivě si zaznamenali místo, kde ji našli, a šli domů.“

“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm. Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”

„Před rozloučením se dohodli, že kněz půjde do Falunu a zeptá se hlavního inspektora, o jakou rudu se jedná. Měl se vrátit co nejdříve a do té doby si navzájem slíbili, že nikomu neprozradí, kde ruda byla nalezena.“

Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

Královo hlavě se lehce zvedlo znovu, ale neměl vypravěči ani slovo. Zdálo se, že začíná věřit, že ten druhý má něco důležitého, co mu chce říct, protože se nenechal ovlivnit jeho lhostejností.

“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan.

„A tak šel kněz s pár vzorky rudy v kapse.“

Han var lika glad åt att bli rik som någon av de andra.

„Byl stejně nadšený z toho, že bude bohatý, jako všichni ostatní.“

Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om.

„Přemýšlel o tom, že přestaví faru, která teď nebyla o nic lepší než chalupa, a pak se ožení s dcerou faráře, kterou měl v oblibě.“

Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år.

„Jinak si myslel, že na to bude muset čekat mnoho let.“

Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

„Byl chudý a neznámý a věděl, že bude trvat dlouho, než získá takovou pozici, aby se mohl oženit.“

“Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

„Kněz dojel do Falunu za dva dny a jeden den musel čekat, protože hlavní inspektor byl pryč. Konečně se s ním setkal a ukázal mu kousky rudy. Hlavní inspektor je vzal do ruky. Nejdřív se podíval na ně a pak na kněze.“

“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

„Kněz mu řekl, že je našel v kameni doma ve farnosti, a zeptal se, jestli to nemůže být olovo.“

‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

„Ne, to není olovo,“ řekl hlavní inspektor.

‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.

„Možná je to zinek?“ zeptal se kněz.

‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

„Ani to není zinek,“ řekl hlavní inspektor.

“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.

„Kněz cítil, jak v něm mizí veškerá naděje. Ještě nikdy se necítil tak zoufale za celý svůj život.“

‘Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen.

„Máte ve své farnosti mnoho takových kamenů?“ zeptal se hlavní inspektor.

‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

„Máme celou horu,“ řekl kněz.

“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

„Tehdy hlavní inspektor přistoupil blíž, poklepal ho po rameni a řekl:

‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn, för detta är silver!’

‚Podívejte se, jak to využijete tak, aby to prospělo vám i království, protože to je stříbro!‘“

‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’

‚Aha,‘ řekl kněz a stál tam a přemýšlel. „Aha, to je stříbro.“

“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade.

„Hlavní inspektor mu začal vysvětlovat, jak získat legální práva k dolu, a dal mu mnoho dobrých rad, ale kněz stál jako omráčený a neslyšel ani slovo.“

Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”

„Pomyslel si jen na to, jak úžasné je, že doma v jeho chudé farnosti leží celá hora stříbrné rudy a čeká na něj.“

Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

Král zvedl hlavu tak náhle, že kněz musel přerušit svůj příběh.

“Det gick väl så”, sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”

„Bylo to asi tak,“ prohlásil král, „že když se vrátil domů a začal pracovat v dole, zjistil, že hlavní inspektor si z něj jen utahoval.“

“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.

„Ne, hlavní inspektor si z něj neutahoval,“ prohlásil farář.

“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.

„Může pokračovat,“ prohlásil král a znovu se posadil, aby poslouchal.

“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd.

„Když se kněz konečně vrátil domů a projel svou farností,“ pokračoval kněz, „usoudil, že by měl nejprve informovat své spolupracovníky o hodnotě jejich nálezu.“

Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom och tala om, att det de hade funnit var silver.

A když projel kolem hospody Sten Stensson, rozhodl se zajet k němu a říct mu, že to, co našli, bylo stříbro.

Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.

Ale když se zastavil před vchodem, viděl, že okna byla zavěšena a široká cesta z nasekaných smrkových větví vedla ke schodům.

‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde mot gärdesgården.

„Kdo tady včera zemřel?“ zeptal se kněz chlapce, který stál a opíral se o plot.

‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken.

„To byl sám hostinský,“ odpověděl chlapec.

Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.

A tak dal knězi vědět, že hostinský se poslední týden každý den opil.

‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. —

„Ach, tolik pálenky, tolik pálenky, která tady byla vypita!“ řekl chlapec.

‘Hur kan detta komma sig?’ frågade prästen.

„Jak je to možné?“ zeptal se kněz.

‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ —

„Hostinský se nikdy předtím nepil.“

‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva.

„No,“ řekl chlapec, „pil, protože tvrdil, že našel důl.“

Han var så rik, sade han.

„Byl tak bohatý,“ řekl.

Han skulle aldrig behöva göra annat än supa.

„Nikdy by nemusel dělat nic jiného, než pít.“

Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’

„A včera večer odjel, opilý, a pak se převalil na voze a zabil se.“

“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.

Když to kněz slyšel, šel dál domů. Byl zarmoucen tím, co se dozvěděl. Přišel tak šťastný a těšil se, že bude moci sdělit tuto velkou novinu.

“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.

Když kněz udělal pár kroků, uviděl Israela Per Perssona přicházet pěšky.

Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet.

Vypadal úplně stejně jako obvykle a kněz si pomyslel, že je dobře, že štěstí také nezaplavilo jeho hlavu.

Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man.

Hned ho potěší zprávou, že je nyní bohatý muž.

‘Goddag!’

„Dobrý den!“

sade Per Persson.

řekl Per Persson.

‘Kommer du ifrån Falun nu?’ —

„Přijel jsi z Falunu?“ —

‘Ja, det gör jag’, sade prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, än vi tänkte oss.

„Ano, přijel,“ řekl kněz. „A teď ti řeknu, že to tam šlo lépe, než jsme si mysleli.“

Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’

Horník prohlásil, že to bylo stříbrné rudy, které jsme našli.“

I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. —

V tu chvíli vypadal Per Persson, jako by se pod ním otevřela země. —

‘Vad säger du, vad säger du?

„Co říkáš, co říkáš?“

Är det silver?’ —

„Je to stříbro?“ —

‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ —

„Ano,“ řekl kněz. „Teď budeme všichni bohatí a můžeme žít jako páni.“ —

‘Nej, är det silver!’

„Ne, je to stříbro!“

sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. —

řekl Per Persson ještě jednou a vypadal stále smutněji. —

‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig.

„Ano, jistě je to stříbro,“ řekl kněz. „Nemysli si, že tě chci podvést.“

Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ —

„Neměj strach radovat se.“ —

‘Glad!’

„Radovat se!“

sade Per Persson.

řekl Per Persson.

‘Skulle jag bli glad?

„Měl bych se radovat?“

Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra.

„Myslel jsem, že to bylo jen falešné zlato, které jsme našli, a tak jsem si řekl, že je lepší raději jít do jistoty než do rizika.“

Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’

„Prodal jsem svůj podíl v dole Olovu Svärdovi za sto dalerů.“

“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.

Byl zoufalý a když kněz odešel, stál na silnici a plakal.

“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.

„Když kněz přišel domů na svou farmu, poslal sluhu k Olovu Svärdovi a jeho bratrovi, aby jim řekl, že to bylo stříbro, které našli. Myslel si, že už ho nebaví sám šířit tu dobrou zprávu.“

“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.

„Ale když kněz večer seděl sám, radost si opět vzala svou daň.“

Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården.

Vyšel do tmy a postavil se na kopci, kde chtěl postavit novou faru.

Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe.

Měla být velkolepá, samozřejmě, stejně nádherná jako biskupské sídlo.

Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården.

Stál venku dlouho do noci a nespokojil se jen s přestavbou fary.

Det föll honom in, att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan.

Napadlo ho, že když je v této farnosti tolik bohatství, přijde sem mnoho lidí a nakonec se kolem dolu možná vybuduje celé město.

Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla.

A pak bude muset postavit nový kostel místo starého.

Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till.

To bude stát hodně z jeho bohatství.

Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig, att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på.

Ale ani s tím nebyl spokojen, protože si představoval, že až bude jeho kostel hotov, přijede král a mnoho biskupů, aby ho vysvětili, a král bude mít z kostela radost, ale bude si stěžovat, že pro něj, krále, není žádné ubytování.

Och då skulle han få lov att bygga kungen ett slott i den nya staden.”

A pak bude mít dovoleno postavit králi hrad v novém městě.“

En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.

Jeden z králových rytířů nyní otevřel dveře sakristie a oznámil, že velký královský vůz je připraven.

Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig. “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt. Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”

Král byl zprvu připraven okamžitě odejít, ale rozmyslel si to. „Ať naposledy vypráví svůj příběh,“ řekl knězi. „Ale může si pospíšit. Nyní víme, jak tento muž snil a přemýšlel. Chceme vědět, jak jednal.“

“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”, fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet.

„Ale když kněz stále ještě byl uprostřed těchto snů,“ pokračoval kněz, „dostal zprávu, že Isak Per Persson spáchal sebevraždu.“

Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan.

Nemohl nést to, že prodal svůj podíl na dolu.

Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”

Pravděpodobně si myslel, že nedokáže snést, že každý den bude vidět někoho jiného radovat se z bohatství, které mohlo být jeho.

Kungen satte sig en smula till rätta i stolen. Han höll båda ögonen öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.”

Král se trochu narovnal na židli. Měl oči otevřené. „No,“ řekl, „kdybych byl tímto knězem, myslím, že bych měl dost toho dolu.“

“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.

„Král je bohatý muž,“ řekl kněz.

“Han har mycket nog i alla fall.

„Má toho každopádně dost.“

Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger.

„S chudým knězem, který nic nevlastní, to není stejné.“

Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv ära och nytta med dessa rikedomar.

„Když viděl, že Boží požehnání není s jeho podnikem, pomyslel si ten nešťastník: „Už nikdy nebudu snít o tom, že si pomocí tohoto bohatství získám slávu a prospěch.““

Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden.

„Ale nemůžu přece nechat to stříbro ležet v zemi.“

Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda.

„Musím ho využít pro chudé a potřebné.“

Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’

„Budu těžit tu rudu, abych pomohl celé farnosti.“

“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget.

„Proto šel kněz jednoho dne za Olovem Svärdem, aby s ním a jeho bratrem prodiskutoval, co by měli udělat se zásobou stříbra.“

När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder.

„Když se přiblížil k domu vojáka, setkal se s vozem, který byl obklopen ozbrojenými rolníky.“

Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.

„A ve voze seděl muž se svázanýma rukama a provazem kolem kotníků.“

“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla, och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.

„Když kněz procházel kolem, vůz se zastavil a on měl čas si prohlédnout vězně. Jeho hlava byla zavázaná, takže nebylo snadné zjistit, kdo to je, ale kněz si myslel, že to je Olov Svärd.“

“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.

„Slyšel vězně prosit ty, kteří ho střežili, aby mohl říct pár slov knězi.“

“Han gick då närmare, och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.

„Přistoupil blíž a vězeň se k němu otočil. „Teď jsi skoro jediný, kdo ví, kde je to stříbrné ložisko,“ řekl Olov.“

‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.

„Co to říkáš, Olov?“ zeptal se kněz.

‘Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl.

„No, víš, knězi, od chvíle, kdy jsme se dozvěděli, že jsme našli stříbrné ložisko, už jsme s bratrem nebyli tak dobří přátelé jako dřív, ale pořád se hádáme.“

Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss.

„A včera večer jsme se pohádali o to, kdo z nás pěti našel důl jako první, a došlo k rvačce.“

Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan.

„A teď jsem zabil svého bratra a on mi dal pěknou ránu do čela.“

Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan.

„Teď budu pověšen a ty budeš jediný, kdo o dolu něco ví.“

Därför vill jag be dig om en sak.’

„Proto tě chci o něco požádat.“

‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’

„Mluv,“ řekl kněz. „Udělám pro tebe, co budu moci.“

‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.

„Víš, že za sebou nechám spoustu malých dětí,“ začal voják, ale kněz ho přerušil.

‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’

„V tomhle případě se nemusíš bát. To, co tě čeká v dole, dostanou i ostatní, jako bys sám přežil.“

‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’

„Ne,“ řekl Olov Svärd, „chci tě požádat o něco jiného. Ať nikdo z nich nedostane ani kousek toho, co se v tom dole najde!“

“Prästen ryckte ett steg tillbaka, han blev stående tyst och kunde intet svara.

Kněz o krok ustoupil, stál mlčky a nedokázal odpovědět.

‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’, sade den fångne.

„Pokud mi tohle neslíbíš, nebudu moci zemřít v klidu,“ řekl vězeň.

‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’

„Ano,“ řekl kněz pomalu a namáhavě, „slíbím ti, co po mně žádáš.“

“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom.

Vrah byl poté odveden a kněz stál na cestě a přemýšlel, jak dodržet slib, který mu dal.

Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt.

Celou cestu domů přemýšlel o bohatství, kterému byl tak vděčný.

Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom?

Ale co když lidé v této farnosti nesnášejí bohatství?

Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män.

Teď už byli čtyři zkažení muži, kteří byli dříve hrdí a důstojní.

Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre.

Zdálo se mu, že vidí celou farnost před sebou, a představil si, jak ta stříbrná důl zkažila jednoho za druhým.

Anstod det honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”

Bylo na něm, který měl pečovat o duše těchto chudých lidí, aby na ně vylil to, co bylo jejich zkázou?“

Kungen satt på en gång upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”

Král najednou usedl do křesla a zíral na toho, kdo mluvil. „Musím říct!“ řekl. „Chápu, že kněz v této vzdálené oblasti musí být opravdový muž.“

“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem.

„A nebylo to jen tím, co se již stalo,“ pokračoval kněz, „ale jakmile se zpráva o dolu rozšířila mezi farníky, přestali pracovat a pohybovali se líně a čekali na dobu, kdy na ně bude proudit velké bohatství.“

Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.

Všichni zbloudilí lidé v okolí se hrnuli k dolu a opilství a rvačky se staly častým jevem, o němž kněz neustále slyšel.

“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.

„Mnoho lidí nedělalo nic jiného, než se potulovalo po lese a hledalo důl, a kněz si všiml, že jakmile odešel z domova, lidé se za ním plížili, aby zjistili, zda se vydal k stříbrné hoře a ukradl mu tajemství.“

“Då sakerna stodo så, kallade prästen samman bönderna till stämma.

Vzhledem k tomu, jak se věci měly, svolal kněz farníky na radu.

“För det första påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva.

„Nejprve jim připomněl všechna neštěstí, která na ně přišla po objevení stříbrného dolu, a zeptal se jich, zda se chtějí nechat zkazit, nebo se chtějí zachránit.“

Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång.

Poté jim řekl, že neměli očekávat, že on, jako jejich kněz, přispěje k jejich zkáze.

Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det.

Nyní se rozhodl, že nikomu neprozradí, kde se nachází stříbrná hora, a sám z ní nikdy nechtěl získat bohatství.

Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det.

A tak se zeptal farníků, co chtějí dělat v budoucnu.

Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom.

Pokud chtěli pokračovat v hledání dolu a čekat na bohatství, chtěl odejít tak daleko, aby se k němu nikdy nedostaly zprávy o jejich neštěstí.

Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem.

Pokud však chtěli přestat přemýšlet o stříbrném dolu a vrátit se ke svým starým zvykům, chtěl zůstat mezi nimi.

‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”

„Ale ať si vyberete jakkoliv,“ prohlásil kněz, „mějte na paměti, že ode mne nikdo nikdy nic o stříbrné hoře neuslyší!“

“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”

„Takže,“ prohlásil král, „jak si farníci vybrali?“

“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen.

„Udělali to tak, jak chtěl kněz,“ odpověděl kněz.

“De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull.

„Pochopili, že to s nimi myslel dobře, když chtěl zůstat chudý kvůli nim.“

Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”

A pověřili svého kněze, aby šel do lesa a dobře skryl důl pod hromadou písku a kamení, aby ho nikdo nenašel, ani oni, ani jejich potomci.

“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”

„A od té doby žije zde kněz stejně chudý jako ostatní.“

“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”

„Ano,“ odpověděl kněz, „žije zde stejně chudý jako ostatní.“

“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.

„A přece se oženil a postavil si novou faru, ne?“ zeptal se král.

“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”

„Ne, neměl na to peníze, a tak žije ve staré chatrči.“

“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på huvudet.

„Je to krásný příběh, který mi vyprávěl,“ prohlásil král a kývl hlavou.

Prästen stod tyst framför kungen. Om några ögonblick återtog denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”

Kněz stál mlčky před králem. Po chvíli král řekl: „Myslel tím Stříbrnou horu, když říkal, že zde může kněz získat tolik peněz, kolik potřebuji?“

“Ja”, sade den andre.

„Ano,“ řekl ten druhý.

“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”

„Ale nemohu ho nutit,“ prohlásil král. „Jak si jinak myslí, že bych mohl přesvědčit takového člověka, aby mi ukázal tu horu? Vždyť se vzdal své lásky i veškerého pozemského blaha.“

“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är fäderneslandet, som behöver skatten, så ger han nog med sig.”

„To je jiná věc,“ řekl kněz. „Ale pokud je to o vlasti, která potřebuje ten poklad, pak se asi přesvědčí.“

“Svarar han mig för det?” frågade kungen.

„Odpoví mi na to?“ zeptal se král.

“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.

„Ano, odpovím,“ řekl kněz.

“Bryr han sig då inte om hur det går med hans sockenbor?”

„Takže se nezajímá o to, jak se věci mají v jeho farnosti?“

“Det får stå i Guds hand.”

„To nechť rozhodne Bůh.“

Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret.

Král vstal ze židle a šel k oknu.

Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför.

Chvíli stál a díval se na dav lidí venku.

Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa.

Čím déle se díval, tím více mu začaly zářit velké oči a postava se zdála být větší.

“Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”

„Může říct knězi v této farnosti,“ prohlásil král, „že pro švédského krále není krásnějšího pohledu než vidět lid takový, jako je tento.“

Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?” frågade kungen.

Poté se král otočil od okna a podíval se na kněze. Začal se smát. „Je to tak, že kněz v této farnosti je tak chudý, že si hned po mši sv. svlékne černé roucho a obleče se jako rolník?“ zeptal se král.

“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.

„Ano, je tak chudý,“ odpověděl farář, a na jeho tvrdé tváři se objevil ruměnec.

Kungen gick åter fram till fönstret.

Král opět šel k oknu.

Det syntes på honom, att han var i sitt bästa lynne.

Bylo vidět, že je v dobré náladě.

Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv.

Vše vznešené a velkolepé, co v něm bylo, ožilo.

“Han skall låta den där gruvan ligga i fred”, sade kungen.

„Nechá tu důl být v klidu,“ prohlásil král.

“Eftersom han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.”

„Protože celý život hladověl a pracoval, aby tento lid byl takový, jaký chce, nechá ho mít takový, jaký je.“

“Men om riket är i fara?” sade prästen.

„Ale co když je království v nebezpečí?“ zeptal se kněz.

“Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sade kungen. Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian.

„Království bude mít větší prospěch z lidí než z peněz,“ řekl král. A když to král řekl, rozloučil se s knězem a vyšel ze sakristie.

Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.

Venku stál dav lidí stejně tichý a nevýslovný, jako když vešel dovnitř. Ale když král vystoupil po schodech, přistoupil k němu rolník.

“Har du nu fått tala med vår präst?” sade bonden.

„Už jste mluvil s naším knězem?“ zeptal se rolník.

“Ja”, sade kungen, “jag har talat med honom.”

„Ano,“ odpověděl král. „Mluvil jsem s ním.“

“Då har du väl också fått svar från oss?” sade bonden. “Vi bådo dig, att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.”

„Tak jste asi dostal odpověď i od nás?“ řekl rolník. „Pozvali jsme vás, abyste šel promluvit s naším knězem, aby vám dal odpověď od nás.“

“Ja, jag har fått svar”, sade kungen.

„Ano, dostal jsem odpověď,“ odpověděl král.