Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

Komerční agent Fågelsång seděl na terase hotelu Turisthotel v Marstrandu a díval se na moře, když dvě opálené dívky, jedna v modrém a druhá v bílém, jako sluneční paprsky prolomily nudnost a posadily se u nejbližšího stolu.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

Jedna byla světlá a kulatá, druhá tmavá a štíhlá, a komerční agent Fågelsång byl okamžitě odtržen od obdivování krásy moře a začal obdivovat ještě více tu štíhlou dívku.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

Jeho pohled se přehnal od bílého šátku, který si omotala kolem vlasů kvůli větru, až po bílé boty, a jakmile se usadila, soustředil veškerou svou energii na zahájení jednoduché koketování.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

Na okamžik se dívka podívala na něj chladně a odtažitě, ale když Fågelsång ukázal náznak úsměvu, najednou se otočila a začala s velkým zájmem pozorovat mladíka z domorodého obyvatelstva, který dole na molu hlasitě a stěžovně prohlásil, že Putte je jeho ozdoba.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

Fågelsång jí již nevěnoval ani pohled.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

„To byla ale tvrdě flirtovaná mladá dívka!“ pomyslel si Fågelsång a pokusil se diskrétním kašlem opět získat její pozornost.

Men förgäves.

Ale marně.

Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

To Fågelsånga rozčilovalo. Považoval se za člověka s příznivým vzhledem a tuto lhostejnost považoval za přímou osobní urážku.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Dokonce ani když hudba hrála Cavallerii a Fågelsång hlasitě zpíval: „Má bílá li-hila“, nedošlo k žádnému výsledku.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

Bílá lilie předstírala, že obchodní zástupce Fågelsång vůbec neexistuje, a když ona a její modrá kamarádka vypily kávu a snědly koláčky, zmizely z Fågelsångova zorného pole stejně rychle, jako se objevily.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

Ale další den se s ní Fågelsång setkal znovu.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

Bylo to na nábřeží, kde se procházela sama ve slunečním světle, opět v bílém oblečení a s černou stuhou na boku, a protože Fågelsång byl odvážný muž, klidně k ní přistoupil a požádal ji o společnost.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

Fågelsång nikdy nečekal, že uprostřed léta může být tak chladné přivítání, ale když řekl své jméno, dívka se rozzářila.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

„Takové vtipné jméno,“ řekla a ukázala řadu bílých zubů a dva dolní tváře, které Fågelsångovi vyrazily dech.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

„Je to krásné jméno,“ odpověděl Fågelsång přesvědčivě. „Vymyslel jsem si ho sám. Dříve jsem se jmenoval Petrusson.“

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

„Není divu, že pan Fågelkvitter změnil jméno!“ řekla krásná dívka.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

„Fågelsång!“ opravil obchodní zástupce. „Ale slečna neřekla, jak se jmenuje.“

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»

„Hm! Obvykle se takhle nesetkávám, ale myslím, že by bylo nezdvořilé neřeknout nyní své jméno. Jmenuji se Lingonhjelm.“

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

Fågelsångovi to došlo, protože on i celá rodina Petussonů chovali hlubokou úctu k šlechti a aristokracii. Téměř litoval, že oslovil dívku, a přemýšlel, jak co nejrychleji ukončit tuto konverzaci, když to dívka sama zhatila tím, že řekla:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

„Samozřejmě to není úplně vhodné. Ale když půjdete se mnou domů a nechám vás představit své rodině, bude to v pořádku, ne?“

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

„Samozřejmě, samozřejmě!“ odpověděl Fågelsång trochu nervózně.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

„Pojďme hned,“ řekla dívka a Fågelsång souhlasil.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

Koneckonců věděl, že je dostatečně elegantní, aby se choval v jakékoliv společnosti.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Měl bílé boty a ponožky z jemného pleteného materiálu, bílé kalhoty, šedý kabát, modrou košili, zelenou šálu a panamský klobouk s páskou ve francouzských barvách a navíc měl krční kost, která se snažila dostat až k jeho křehkému zadku, a proto se domníval, že jeho vzhled je dokonalý.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

O deset minut později byl ve vile, kde dívka bydlela v létě, a byl představen důstojnému a přátelskému staršímu pánovi.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

„Můj otec, guvernér Lingonhjelm!“ představila dívka a Fågelsång si potřásl rukou, hluboce dojat vážností okamžiku.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

Obchodní zástupce Fågelsång si nikdy nedokázal představit, že by v celém svém životě mohl potkat někoho tak vysokého postavení, jako je guvernér, a tato vznešená zkušenost mu nepřišla příliš příjemná.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

Ale jeho bílá lilie se zdála být v naprosto skvělé náladě, vzala ho na balkón, posadila ho na okraj košové židle – přesvědčit ho, aby se posadil správně, se nepodařilo – a postarala se o to, aby dostal whisky a vodu.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Pak přišel guvernér, který se ukázal být příjemným člověkem, i když Fågelsång měl někdy potíže sledovat jeho konverzaci, a zhruba ve stejnou dobu na chvíli zmizela dívka.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Fågelsång slyšel zvonění telefonu a ona se v okamžiku vrátila a zdálo se, že je ještě zářivější než předtím.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

Brzy poté guvernér odešel a Fågelsång si oddychl, když zůstal sám s dívkou.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

„Příjemný chlapec, tvůj otec,“ řekl svým nejelegantnějším společenským tónem. „Ale vždy se cítím trochu nesvůj, když jsem s takovými důležitými chlapíky.“

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

„Stává se vám to často?“ zeptala se dívka nevinně.

Fågelsång kände att han rodnade.

Fågelsång cítil, jak se červená.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

„Hm! Ano! Ne každý den, ale dost často. Já – samozřejmě se pohybuji jen v těch nejlepších kruzích.“

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

„Samozřejmě!“ souhlasila dívka. „To se pozná na vznešeném chování pana Fågelsånga. Uvolněné a nenucené – hej, dívky, pojďte sem!“

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

To poslední bylo určeno dvěma mladým dámám, které se přiblížily k vile.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

Slečna Lingonhjelm si představovala:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

„Pan Fågelsång, slečna Sabelkrona, baronka von Erbingen. Baronka je dvorní dámou Jeho Výsosti dědičného prince Saska-Braniborska, který je právě zde v Marstrandu, jak víte.“

Fågelsång bugade djupt.

Fågelsång se hluboce uklonil.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

„Ne, to jsem neslyšel!“ odpověděl a začal si povídat s dámami. Byl však přerušen baronkou, která v špatné švédštině oznámila hostitelce, že Její Výsost sama hodlá za chvíli přijít na návštěvu.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

„V tom případě bych asi měl odejít,“ řekl Fågelsång a vstal.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

„Ale vůbec ne!“ ozvalo se všude kolem. „Princezna bude jistě nadšená z toho, že vás pozná.“

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Zanedlouho dorazila i princezna, mladá dívka, doprovázená další dvorní dámou.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

Byla přivítána se všemi obřady, které její hodnost vyžadovala, a Fågelsång se uklonil tak hluboce, že slyšel, jak mu zvonily řetízky na kalhotách.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

Vypadala přesně tak, jak si Fågelsång představoval, že by princezna měla vypadat.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

Vysoká a štíhlá, s lorgnetem na hlavě a vznešeným, nesmírně vznešeným chováním.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Když oslovila některou z ostatních mladých dam, ta se okamžitě zvedla a hluboce se uklonila, a Fågelsång, který se rychle učil, také hluboce uklonil, když byl osloven. A uklonil se mnohokrát, protože Její Výsost se věnovala hlavně jemu.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

A to bylo pro Fågelsånga nesmírně únavné, protože ona trvala na tom, aby s ním mluvila německy, zatímco on uměl jen švédsky. Jediné, co z něj dostala, bylo zoufalé „Ach!“.

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

„Nerozumím, vaše svatba!“

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

Nikdo z ostatních se nenabídl, že bude tlumočit, a Její Výsost pokračovala v hovoru, aniž by si všimla jeho znepokojení.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

Nakonec se situace stala pro Fågelsånga nesnesitelnou. Zahleděl se do propasti zoufalství, vzal si klobouk, vyskočil ze židle a s pokorným uklonem chytil princeznu za ruku.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

„Ach!“, řekl zoufale, rychle se uklonil ostatním dámám a vyběhl, aniž by si všiml výzev k setrvání, které za ním zněly jako hlasitý chór.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

O chvíli později seděl opět na terase Turisthotelu a slíbil si, že už nikdy nebude obtěžovat neznámé dívky, jakkoliv přitažlivé mohou být.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

A najednou uviděl pět mladých dam, které právě opustil, kráčet po promenádě.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

V čele šla princezna a slečna Lingonhjelm ruku v ruce, za nimi šly tři další dámy a všechny se zdály mít nesmírnou zábavu.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

Fågelsång se pečlivě schoval, aby ho neviděli, ale mladík, který seděl u sousedního stolu, vstal a zdvořile ho pozdravil.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.

„Není to guvernér Lingonhjelmovic dcera, ta černovlasá?“ zeptal se jeden z přítomných.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

„Ano, je to ona!“ odpověděl mladík.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

„A kdo je ta druhá, která ji drží pod paží?“

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»

„To je slečna Karlberg z Göteborgu. Dcera pana Karlberga a pana Svenssona odtud.“

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

Obchodní zástupce Fågelsång cítil, jak ho zavlažil chlad. Přísahal si, vypil svou grog a šel do hotelu balit.