Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

Handelsagenten Fågelsång sad på terrassen på Turisthotellet i Marstrand og kiggede ud over havet, da to små brune piger, den ene i blåt, den anden i hvidt, kom som en solstråle i kedsomheden og satte sig ved det nærmeste bord.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

Den ene var lys og rund, den anden var mørk og smuk, og handelsagenten Fågelsång blev straks revet væk fra sin beundring for havets skønhed og fik endnu mere beundring for den smukke pige.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

Hans blik gled smukt fra det hvide tørklæde, som hun havde viklet om sit hår på grund af vinden, ned til de hvide sko, og så snart hun satte sig ned, fokuserede han al sin energi på at indlede en simpel øjenkontakt.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

I et øjeblik mødte pigen hans blik, koldt og fremmed, men da Fågelsång turde smile en smule, vendte hun sig pludselig væk og begyndte med livlig interesse at observere en ung mand fra de indfødte, som nede ved kajen højlydt og med en klagende stemme meddelte, at Putte var hans øjesten.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

Fågelsång gav hende ikke et eneste blik mere.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

"Det var en lille hårdflirtet tøs!" tænkte Fågelsång for sig selv og forsøgte gennem en diskret host at fange pigens opmærksomhed igen.

Men förgäves.

Men forgæves.

Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

Det irriterede Fågelsång. Han betragtede sig selv som værende yndefuld, og han opfattede denne ligegyldighed som en direkte personlig fornærmelse.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Ikke engang da musikken spillede Cavalleria, og Fågelsång højlydt nynnede: "Min hvide li-hila", fik han noget ud af det.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

Den hvide lilje lod som om handelsagenten Fågelsång slet ikke eksisterede, og da hun og hendes blå veninde havde drukket deres kaffe og spist deres kager, forsvandt de lige så hurtigt fra Fågelsångs synsfelt, som de var kommet.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

Men den næste dag fik Fågelsång mulighed for at se hende igen.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

Det var på Strandpromenaden, hvor hun slentrede alene i solskinnet, hvidklædt som før, og med et sort bånd om livet, og da Fågelsång var en modig mand, gik han helt roligt hen til hende og bad om at måtte slutte sig til hende.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

Fågelsång havde aldrig troet, at der kunne være så meget koldhed midt om sommeren, som den, han blev mødt med, men da han sagde sit navn, lyste pigens ansigt op.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

"Et så sjovt navn", sagde hun, og viste en række hvide tænder og et par kindkys, som fik Fågelsång til at tage vejret.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

"Det er et smukt navn", svarede Fågelsång overbevisende. "Jeg fandt det selv. Før hed jeg Petrusson."

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

"Så undrer det mig ikke, at herr Fågelkvitter skiftede navn!" sagde den smukke pige.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

"Fågelsång!" rettede handelsagenten. "Men frøken har ikke sagt, hvad frøken hedder."

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»

"Hm! Jeg plejer faktisk ikke at stifte bekendtskab på denne måde, men jeg antager, at det ville være uhøfligt ikke at sige mit navn nu. Jeg hedder Lingonhjelm."

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

Det gav et stød i Fågelsång, for han nærede, ligesom hele Petrusson-familien, en dyb respekt for adelstanden. Han fortrød næsten, at han havde tiltalt pigebarnet, og overvejede at trække sig ud af spillet så hurtigt som muligt, men dette blev pludselig umuligt, da pigen selv sagde:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

"Det er jo ikke helt korrekt, som sagt. Men hvis du følger med hjem og bliver præsenteret for familien, så er alt korrekt, ikke?"

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

"Jo, jo!" svarede Fågelsång en smule nervøst.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

"Så går vi med det samme", svarede pigebarnet, og Fågelsång larvede med.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

Resten af tiden vidste han godt, at han var fin nok til at opføre sig hvor som helst.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Han havde hvide sko og grå sokker, hvide bukser, en grå frakke, en blå skjorte, en grøn halstørklæde og en panamahat med bånd i de franske farver, og da han desuden havde en nakkeknogle, som alvorligt stræbte efter at nå ned til hans svage ryg, mente han, at der ikke var noget galt med hans påklædning.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

Ti minutter senere befandt han sig i den villa, hvor pigebarnet boede om sommeren, og blev præsenteret for en storsindet og venlig gammel herre.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

"Min far, landshøvding Lingonhjelm!" præsenterede pigen, og Fågelsång trykkede hånden, dybt rørt over situationens alvor.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

Handelsagenten Fågelsång havde aldrig drømt om, at han i hele sit liv skulle møde noget så højtstående som en landshøvding, og han fandt denne ærefulde oplevelse alt andet end behagelig.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

Men hans hvide lilje syntes i stedet at være i en ganske strålende humør, tog ham med sig ud på en balkon, satte ham på kanten af en kurvestol - at få ham til at sidde ordentligt lykkedes ikke - og sørgede for, at han fik whisky og vand.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Så kom landshøvdingen, som viste sig at være en behagelig mand, selvom Fågelsång nogle gange havde svært ved at følge med i hans samtale, og omtrent samtidig forsvandt pigebarnet et øjeblik.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Fågelsång hørte en telefon ringe, og så kom hun tilbage i en glans, der syntes at være endnu mere strålende end før.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

Snart nok forlod landshøvdingen dem, og Fågelsång pustede lettet ud, da han var alene med pigen.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

"En rar fyr, din far", sagde han i sin mest elegante selskabsstemme. "Men jeg føler mig altid en smule utilpas, når jeg er sammen med sådanne pompøse fyrer."

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

"Gør du det ofte?" spurgte pigen uskyldigt.

Fågelsång kände att han rodnade.

Fågelsång følte, at han rødmede.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

"Hm! Ja! Ikke hver dag, men ofte nok. Jeg - jeg færdes naturligvis kun i de allerbedste kredse."

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

"Selvfølgelig!" indvilligede pigen. "Det kan man se på herr Fågelsångs noble opførsel. Løs og uformel - hej, piger, kom op!"

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

Det sidste var rettet mod et par unge damer, som kom hen mod villaen.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

Frøken Lingonhjelm forestillede sig:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

"Herr Fågelsång, frøken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronesse er hofdame for hendes fyrstelige højhed, arveprinsessen af Sachsen-Braunschweig, som netop nu er her i Marstrand, som du ved."

Fågelsång bugade djupt.

Fågelsång buede dybt.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

"Nej, det havde jeg ikke hørt!" svarede han og begyndte at tale med damerne. Men han blev afbrudt af baronesse, som på gebroget svensk meddelte værten, at hendes højhed selv ville komme på besøg om et øjeblik.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

"Så er det vel bedst, at jeg går," sagde Fågelsång og rejste sig.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

"Overhovedet ikke," lød det i kor. "Prinsessen vil helt sikkert blive charmeret over at møde jer."

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Lidt efter kom prinsessen også, en yndig ung dame, ledsaget af endnu en hofdame.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

Hun blev modtaget med al den ceremoni, som hendes rang krævede, og Fågelsång buede så dybt, at han kunne høre læderremmene knage.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

Hun så ud præcis, som Fågelsång havde forestillet sig, at en prinsesse skulle se ud.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

Høj og yndig, med en parasol i skildpaddeform og en højtidelig, utrolig højtidelig holdning.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Da hun tiltalte en af de andre unge damer, rejste denne sig straks op og buede dybt, og Fågelsång, som var nem at lære, buede også dybt, da han blev tiltalt. Og der blev bukket mange gange, fordi hendes højhed hovedsageligt beskæftigede sig med ham.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

Og det var yderst udmattende for Fågelsång, fordi hun insisterede på at tale tysk til ham, mens han kun kunne tale svensk. Det eneste, han fik ud af ham, var derfor et anstrengt:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

"Ikke forstået, jeres bryllup!"

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

Ingen af de andre gad optræde som tolk, og hendes højhed fortsatte med at tale uden at tage hensyn til hans nød.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

Til sidst blev situationen uudholdelig for Fågelsång. Han greb en beslutsomhed, tog sin hat, sprang op fra stolen og tog prinsessens hånd med en ydmyg bue.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

"Ajø, jeres bryllup!" sagde han helt uforståeligt, buede hurtigt for de andre damer og styrtede væk uden at tage hensyn til de opfordringer til at blive, som lød efter ham i en højlydt kor.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

En lille stund efter sad han igen på terrassen på Turisthotellet og lovede sig selv, at han fremover ville undgå at falde for fremmede piger, uanset hvor tiltalende de var.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

Så fik han pludselig øje på de fem unge damer, han lige havde forladt, som kom gående op ad alléen.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

Forrest gik prinsessen og frøken Lingonhjelm arm i arm, bag dem fulgte de tre andre, og alle så ud til at have det utroligt sjovt.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

Fågelsång gemte sig omhyggeligt for ikke at blive set, men en ung mand, som sad i et selskab ved det nærmeste bord, rejste sig og hilste høfligt.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.

"Var det ikke landshøvding Lingonhjelms datter, den sorte?" spurgte en af selskabet.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

"Jo, det var!" svarede den unge mand.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

"Hvem var den anden, som holdt hende under armen?"

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»

"Det var en frøken Karlberg fra Göteborg. Datter af Karlberg & Svensson der."

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

Handelsagenten Fågelsång følte, at han blev helt kold. Så svor han, drak sin grog og gik op på hotellet for at pakke.