Kung Gustav den tredje var ute på en resa genom Dalarna.

King Gustav III was on a journey through Dalarna.

Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken.

He was in a hurry, and he wanted to travel at full speed the entire way.

Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå undan?

And since it was going so fast that the horses were lying like stretched belts on the road and the carriage was going on two wheels in the curves, the king stuck his head out of the carriage window and shouted to the coachman: "Why doesn't he let it go faster?"

Tror han, att han kör för äggskal?”

Does he think he's driving too slowly?"

Då det skulle köras med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit.

Given that it was supposed to be driven at such a furious pace on poor country roads, it would have been almost a miracle if the harnesses and carriages had held up.

Det kunde de inte heller, utan vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen.

They couldn't either, but at the foot of a steep hill, the thistle rod broke, and there the king was sitting.

Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre.

The cavaliers rushed out of the carriage and argued with the coachman, but this didn't make the damage any less.

Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.

There was no way to continue the journey until the carriage had been repaired.

När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.

When the courtiers looked around to find something that they could let the king amuse himself with while he was waiting, they noticed that a church tower was sticking out of a grove of trees, which was a bit further along the road.

De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i en av de vagnar, där uppvaktningen åkte, för att köra fram till kyrkan.

They suggested to the king that he should get into one of the carriages in which the courtiers were riding, in order to drive to the church.

Söndag var det, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.

It was Sunday, and the king could attend the service to pass the time until the large royal carriage was ready.

Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.

The king agreed to the suggestion and drove towards the church. Before, he had driven for long hours through dark forest areas, but here it looked more cheerful with fairly large fields and villages, and the Dalälven gliding brightly and splendidly between huge masses of alder trees.

Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan.

However, the king was unlucky in that the bell ringer started the exit hymn at the exact moment that he stepped out of the carriage on the church slope, and the people began to walk out of the church.

Men då människorna kommo gående förbi honom, blev kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem.

But as the people walked past him, the king stood with one foot in the carriage and the other on the footboard and didn't move from his spot, but just observed them.

Det var det grannaste folk han någonsin hade sett.

It was the most interesting people he had ever seen.

Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.

The men were all taller than average, with wise, serious faces, and the women walked stately and dignified with a sense of Sunday peace about them.

Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.”

All day before, the king had been talking about the desolate area that he was passing through, and he had said to his courtiers again and again: "Now I'm certainly driving through the poorest part of my kingdom."

Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom.

But when he now saw the people, who were dressed in the beautiful parish attire, he forgot to think about their poverty.

I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender tro.

Instead, his heart warmed and he said to himself: "The King of Sweden is not as badly off as his enemies think."

Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet, skall jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land.”

As long as my subjects look like this, I will surely be able to defend both my throne and my country."

Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge tala till dem.

He ordered the courtiers to announce to the people that the stranger standing among them was their king, and that they should gather around him so that he could speak to them.

Och så höll konungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.

And so the king addressed the people. He spoke from the high staircase outside the sacristy, and the narrow staircase on which he stood still exists to this day.

Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket.

The king began to explain the dire situation in the kingdom.

Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar.

He said that the Swedes had been attacked with war by both the Russians and the Danes.

Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den.

This would not have been so dangerous under other circumstances, but now the war army was so filled with traitors that he did not dare to trust it.

Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.

Therefore, he had no choice but to go out into the countryside himself and ask his subjects if they wanted to join the traitors, or if they wanted to be loyal to the king and help him with people and money, so that he could save his homeland.

Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.

The peasants remained silent while the king spoke, and when he had finished, they gave no sign of either approval or disapproval.

Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen flera gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan och såg missnöjd ut.

The king himself thought that he had been very eloquent. Tears had risen to his eyes several times while he was speaking. But when the peasants still stood there, anxious and hesitant, unable to respond to him, he frowned and looked dissatisfied.

Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.

The peasants understood that the king was gradually losing patience, and finally one of them stepped forward from the crowd.

“Nu må du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra om det, som du har förelagt oss.”

"Now you must know, King Gustav, that we did not expect a royal visit in the parish today," said the peasant, "and therefore we are not immediately ready to answer you. Now I advise you to go into the sacristy and talk with our priest, while we deliberate on what you have presented to us."

Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast, varför han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.

The king understood that there was no better news to be had immediately, so he thought it was wisest to follow the peasant's advice.

Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.

When he entered the sacristy, there was no one there except one who looked like an old peasant. He was tall and rough with large hands, worn out by hard work, and he wore neither a collar nor a coat, but leather trousers and a long, white woolen coat like all the other men.

Han steg upp och bugade sig för kungen, då denne kom in.

He stood up and bowed to the king when he entered.

“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.

"I thought I would meet the priest here," said the king.

Den andre blev en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen, när han såg, att kungen tog honom för en bonde.

The other turned a little red in the face. He thought it was annoying to mention that it was he who was the priest in the parish, when he saw that the king took him for a peasant.

“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”, sade han.

"Yes, the priest is usually here at this time," he said.

Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet.

The king sat down in a large, high-armed armchair, which was in the sacristy at that time and still remains there today, except that the congregation has had a gilded royal crown placed on the backrest.

“Har ni en bra präst i den här socknen?” sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.

"Do you have a good priest in this parish?" asked the king. He wanted to show his interest in how the peasants were doing.

När kungen frågade honom på detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var.

When the king asked him in this way, the priest thought he could not possibly say who he was.

“Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att prästen var bra nog.

"It's better that the king keeps his faith that I'm just a peasant," he thought and replied that the priest was good enough.

Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.

He preached a pure and clear word of God, and he tried to live as he taught.

Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.

The king thought this was a good compliment, but he had a sharp ear, and he noticed a certain hesitation in the tone.

“Det låter, som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sade han.

"It sounds like he wouldn't be really satisfied with the priest," he said.

“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre.

"He's probably a bit self-willed," said the other.

Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander.

He thought that if it should happen that the king later found out who he was, he wouldn't think the priest had just been praising himself, so he also wanted to come up with a bit of criticism.

“Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortfor han.

"There are probably those who say that the priest wants to be alone in advising and governing in this parish," he continued.

“Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt”, sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. “Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.”

"Then he has at least ruled and arranged in the best way," said the king. He didn't like the peasant complaining about the one who was in charge of him. "It seems to me that there should be good customs and old-fashioned simplicity here."

“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”

"The people are probably good," said the parish priest, "but they also live far away in isolation and poverty. The people here wouldn't be any better than others if the temptations of this world came closer to them."

“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”, sade kungen och ryckte på axlarna.

"Well, there's no danger of that happening," said the king, shrugging his shoulders.

Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.

He said nothing more now, but began to drum on the table with his fingers. He thought he had exchanged enough kind words with that peasant and wondered when the others would finish their response.

“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”, tänkte han. “Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.”

"Those peasants aren't very eager to come to the aid of their king," he thought. "If I only had my carriage, I would travel away from them and all their deliberations."

Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.

The priest was again sitting worriedly, struggling with himself about how to decide on an important matter that he had to settle. He began to be glad that he hadn't told the king who he was. Now he thought he could talk to him about things that he otherwise wouldn't have been able to present to him.

Om en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så, att fienderna voro över dem och att riket var i fara.

After a while, the priest broke the silence and asked the king if it was really the case that the enemies were over them and that the kingdom was in danger.

Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort på honom och svarade ingenting.

The king thought that the man should have the sense not to bother him any further. He looked down on him and said nothing.

“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”, sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”

"I ask because I was standing in here and couldn't hear properly," said the priest. "But if it's really the case, I wanted to mention that the priest in this parish might be able to provide the king with as much money as he needs."

“Jag tyckte, att han helt nyligen sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.

"I thought he recently said that everyone here was poor," said the king, thinking that the man didn't know what he was talking about.

“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har makt att hjälpa honom.”

"Yes, that's true," replied the parish priest, "and the priest doesn't own any more than anyone else. But if the king would be so kind as to listen to me for a moment, I'll explain how it comes about that the priest has the power to help him."

“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”

"He can speak," said the king. "He seems to have an easier time getting the words out than his friends and neighbors out there, who never finish what they have to say to me."

“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.”

"It's not so easy to answer the king. I'm afraid that in the end, it will be the priest who has to commit himself to do it on behalf of the others."

Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.

The king crossed his legs, leaned back deeply in the armchair, crossed his arms, and lowered his head towards his chest.

“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.

"Now he can start," he said in a tone as if he were already asleep.

“Det var en gång fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen.

"There were once five men from this parish who were out hunting elk in the forest," began the priest.

“Den ene av dem var prästen, som vi tala om.

"One of them was the priest we're talking about."

Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”

"Two of the others were soldiers named Olov and Erik Svärd. The fourth of the men was an innkeeper here in the church village, and the fifth was a farmer named Israels Per Persson."

“Han skall inte göra sig besvär med att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.

"He shouldn't bother with mentioning so many names," muttered the king, letting his head sink to one side.

“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig.

"Those men were good hunters," continued the priest, "and they usually had good luck."

Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något.

"But that day, they had gone far and long without getting anything."

Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka.

"In the end, they completely stopped hunting and sat down on the ground to chat."

De talade om att det inte på hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling.

They talked about the fact that there wasn't a single place in the entire forest that was suitable for farming.

Det var bara fjäll och moras alltsammans.

It was all mountains and swamps.

‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem.

"Our Lord hasn't been fair to us, giving us such a poor land to inhabit," said one of them.

‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”

"In other places, people can acquire wealth and abundance, but here, with all our efforts, we can barely scrape together enough for daily bread."

Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.

The priest paused for a moment, unsure if the king was listening, but the king made a gesture with his little finger to show that he was awake.

“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten.

"Just as the hunters were talking about this, the priest noticed that there was a glitter in the bedrock at a place where he had accidentally kicked away the moss with his foot."

‘Det var ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.

"This was a remarkable mountain," he thought, and kicked away another patch of moss.

Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra.

He picked up a stone chip that had come with the moss, which glittered in the same way as everything else.

‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han.

"It's surely not possible that this could be lead?" he said.

Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna.

Now the others rushed up and cleared away the moss with their gun barrels.

Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget.

And when they had done that, they clearly saw a wide vein of ore running through the mountain.

‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen.

"What do you think this could be?" the priest said.

Karlarna slogo loss stenflisor och beto i dem. —

The men knocked off stone chips and examined them.

‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. —

—"It's surely at least lead or zinc," they said. —

‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”

—"And the whole mountain is full of it," added the innkeeper."

När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?” frågade han. — “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

When the priest had come this far in the story, the king's head lifted slightly, and one eye opened. "Does he know if any of those people understood ores and rocks?" he asked. — "No, they didn't," replied the priest. Then the king's head sank, and both his eyes closed.

“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet.

"Both the priest and those who were with him became very happy," the speaker continued, undisturbed by the king's indifference.

“De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även.

"They thought they had now found what would make them rich and their descendants as well."

‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’

"I will never have to work again!"

sade en av dem.

said one of them.

‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

"I will be able to do nothing all week, and on Sunday I will go to church in a golden carriage!"

“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.

"They were otherwise sensible men, but the great find had gone to their heads, so they spoke like children. They still had enough sense to put the moss back in place and hide the ore vein. Then they carefully noted the location where it was and went home."

“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm. Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”

"Before they parted, they agreed that the priest would travel to Falun and ask the mining captain what kind of ore this was. He would return as soon as he could, and until then, they promised each other with a solemn oath that they would not betray the location of the ore to anyone."

Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

The king's head lifted again slightly, but he did not interrupt the narrator with a word. He seemed to begin to believe that the other really had something important to tell him, as he did not let himself be disturbed by his indifference.

“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan.

"So the priest set off with a couple of ore samples in his pocket."

Han var lika glad åt att bli rik som någon av de andra.

He was just as happy about becoming rich as any of the others.

Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om.

He thought about renovating the rectory, which was now no better than a farmhouse, and then he would marry a priest's daughter whom he liked.

Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år.

He had otherwise thought he would have to wait for her for many years.

Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

He was poor and unnoticed, and he knew that it would take a long time before he would get a position where he could marry.

“Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

"The priest arrived in Falun in two days, and one day he had to wait there because the mining captain was away on a trip. Finally, he got to meet him and showed him the ore pieces. The mining captain took them in his hand. He first looked at them and then at the priest."

“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

The priest explained that he had found them in a mountain at home in the parish, and wondered if it might be lead.

‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

"No, it's not lead," said the mining captain.

‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.

"Maybe it's zinc then?" asked the priest.

‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

"It's not zinc either," said the mining captain.

“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.

The priest felt all hope sink within him. He had not felt so disheartened on many a good day.

‘Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen.

"Do you have many such stones in your parish?" asked the mining captain.

‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

"We have a whole mountain," said the priest.

“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

Then the mining captain went closer, patted him on the shoulder, and said:

‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn, för detta är silver!’

"Let's see if you make such good use of it, that it benefits both yourselves and the kingdom, because this is silver!"

‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’

"Oh," said the priest, standing and fumbling in front of him. "Oh, it's silver."

“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade.

The mining captain began to tell him how to obtain legal rights to the mine and gave him many good advice, but the priest was completely overwhelmed and didn't hear a word of what he said.

Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”

He just thought about how wonderful it was that there was a whole mountain of silver ore waiting for him in his poor parish at home.

Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

The king lifted his head so abruptly that the priest interrupted the story.

“Det gick väl så”, sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”

"It must have been," said the king, "that when he got home and started working in the mine, he realized that the mining captain had just been playing a trick on him."

“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.

"Oh no, the mining captain hadn't fooled him," said the parish priest.

“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.

"He can continue," said the king, sitting back down to listen.

“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd.

"When the priest finally got home and drove through his home parish," continued the priest, "he thought that he should first of all inform his colleagues about the value of their find."

Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom och tala om, att det de hade funnit var silver.

And as he passed the innkeeper Sten Stensson's farm, he intended to stop in and tell him that what they had found was silver.

Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.

But when he stopped outside the gate, he saw that there were sheets hanging in the windows and a wide path of chopped fir branches leading up to the stairs.

‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde mot gärdesgården.

"Who died here in the yard yesterday?" the priest asked a boy who was standing and leaning against the fence.

‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken.

"It's the innkeeper himself," replied the boy.

Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.

And he let the priest know that the innkeeper had been getting drunk every day for the past week.

‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. —

"Oh, so much brandy, so much brandy, that has been consumed here!" said the boy.

‘Hur kan detta komma sig?’ frågade prästen.

—"How can this be?" asked the priest.

‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ —

—"The innkeeper never used to get drunk."

‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva.

—"Well," said the boy, "he drank because he claimed that he had found a mine."

Han var så rik, sade han.

"He was so rich," he said.

Han skulle aldrig behöva göra annat än supa.

"He would never have to do anything else but drink."

Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’

And last night, he left, drunk as he was, and then the carriage overturned, and he killed himself."

“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.

When the priest heard this, he went on his way home. He was saddened by what he had learned. He had come so happy and excited to share the great news.

“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.

When the priest had walked a few steps, he saw Israel Per Persson coming towards him.

Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet.

He looked just as usual, and the priest thought that it was good that happiness hadn't gone to his head either.

Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man.

He was going to tell him right away that he was now a rich man.

‘Goddag!’

"Hello!"

sade Per Persson.

said Per Persson.

‘Kommer du ifrån Falun nu?’ —

"Are you coming from Falun now?"

‘Ja, det gör jag’, sade prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, än vi tänkte oss.

- "Yes, I am," said the priest, "and now I'll tell you that things have gone better there than we thought."

Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’

The mining superintendent said that it was silver ore that we had found.

I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. —

At that very moment, Per Persson looked as if the earth had opened up beneath him. -

‘Vad säger du, vad säger du?

"What are you saying, what are you saying?"

Är det silver?’ —

"Is it silver?"

‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ —

- "Yes," replied the priest, "we're going to be rich men, all of us now, and be able to live like gentlemen."

‘Nej, är det silver!’

- "No, is it silver!"

sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. —

said Per Persson once again, looking increasingly sorrowful.

‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig.

- "Yes, of course it's silver," replied the priest, "don't you think I'm trying to deceive you."

Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ —

"Don't be afraid to be happy."

‘Glad!’

- "Happy!"

sade Per Persson.

said Per Persson.

‘Skulle jag bli glad?

"Should I be happy?"

Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra.

"I thought it was just fool's gold that we'd found, so I thought it was better to play it safe than take risks."

Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’

"I've sold my share in the mine to Olov Svärd for a hundred dalers."

“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.

He was in despair, and when the priest left him, he stood and cried on the country road.

“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.

When the priest got home to his farm, he sent a servant to Olov Svärd and his brother to tell them that it was silver they'd found. He thought he'd had enough of spreading the good news himself.

“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.

But when the priest was sitting alone in the evening, joy once again took its rightful place.

Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården.

He went out into the darkness and stood on a hill where he planned to build the new vicarage.

Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe.

It was going to be grand, of course, as magnificent as a bishop's residence.

Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården.

He stood outside for a long time that night, and he wasn't content with just rebuilding the vicarage.

Det föll honom in, att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan.

It occurred to him that with so much wealth in the parish, many people would flock there, and eventually, a whole town might be built around the mine.

Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla.

And then he'd be forced to build a new church instead of the old one.

Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till.

That would surely cost a large part of his wealth.

Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig, att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på.

But he wasn't satisfied with that either. He imagined that when his church was finished, the king and many bishops would come to consecrate it, and then the king would be pleased with the church, but he'd remark that there wasn't any place for him, the king, to stay.

Och då skulle han få lov att bygga kungen ett slott i den nya staden.”

And then he'd be allowed to build the king a castle in the new town.

En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.

One of the king's cavaliers now opened the door to the sacristy and announced that the great royal carriage had been repaired.

Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig. “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt. Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”

At first, the king was ready to leave immediately, but he changed his mind. "He shall tell his story in the end," he said to the priest. "But he can proceed more quickly. We now know how the man dreamed and thought. We want to know how he acted."

“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”, fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet.

"But while the priest was still in the midst of these dreams," the priest continued, "a message came to him that Israel Per Persson had taken his own life."

Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan.

He hadn't been able to bear the fact that he'd sold his share of the mine.

Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”

He'd probably thought that he couldn't endure seeing others rejoice in a wealth that could have been his every day.

Kungen satte sig en smula till rätta i stolen. Han höll båda ögonen öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.”

The king sat up a little straighter in his chair. He kept both eyes open. "Indeed," he said, "if I'd been that priest, I think I'd have had enough of the mine."

“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.

"The king is a rich man," the priest said.

“Han har mycket nog i alla fall.

"He has plenty enough anyway."

Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger.

It's not the same with a poor priest who owns nothing.

Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv ära och nytta med dessa rikedomar.

That poor man thought instead, when he saw that God's blessing wasn't with his enterprise: "I won't dream of making myself honored and profiting from these riches anymore."

Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden.

"But I can't just let the silver lie in the ground."

Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda.

"I must bring it out to benefit the poor and the needy."

Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’

"I'll work the mine to help the whole parish get back on its feet."

“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget.

Therefore, the priest went to Olov Svärd one day to talk to him and his brother about what they should do with the silver mountain next.

När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder.

When he approached the soldier's dwelling, he encountered a cart surrounded by armed peasants.

Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.

And in the cart sat a man with his hands tied behind his back and ropes around his ankles.

“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla, och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.

As the priest passed by, the cart stopped, and he had time to observe the prisoner. His head was bound, so it wasn't easy to see who it was, but the priest still thought he recognized Olov Svärd.

“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.

He heard the prisoner begging those guarding him to let him speak a few words with the priest.

“Han gick då närmare, och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.

The priest then approached him, and the prisoner turned to him. "Now you'll soon be the only one who knows where that silver mountain is," said Olov.

‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.

"What are you saying, Olov?" asked the priest.

‘Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl.

"Well, you see, priest, since we heard that there was a silver mountain that we had found, I and my brother couldn't be as good friends as before, but we kept getting into arguments."

Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss.

And last night, we got into a dispute about which of us five had first found the mine, and it came to a fight between us.

Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan.

And now I've killed my brother, and he's even given me a nice souvenir wound here on my forehead.

Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan.

I'm going to be hanged now, and then you'll be the only one who knows anything about the mine.

Därför vill jag be dig om en sak.’

Therefore, I want to ask you for one thing."

‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’

"Speak up, you!" said the priest. "I'll do what I can for you."

‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.

"You know, I'm leaving many little children behind me," began the soldier, but the priest interrupted him.

‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’

"As for that, you can be at ease. What comes your way in the mine will be theirs, just as if you had lived yourself."

‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’

"No," said Olov Svärd, "there was another thing I wanted to ask you. Don't let any of them get a share of what comes out of that mine!"

“Prästen ryckte ett steg tillbaka, han blev stående tyst och kunde intet svara.

The priest took a step back, he stood silent and could say nothing in reply.

‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’, sade den fångne.

"If you don't promise me this, I can't die in peace," said the prisoner.

‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’

"Yes," said the priest slowly and with difficulty, "I will promise you what you ask of me."

“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom.

Thereupon, the murderer was led away, and the priest stood on the road, thinking about how he could keep the promise he had given him.

Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt.

All the way home, he thought about the wealth he had been so happy about.

Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom?

But what if the people in this parish couldn't tolerate wealth?

Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män.

Now there were already four ruined men, who had previously been proud and distinguished men.

Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre.

He seemed to see the whole parish before him, and he imagined how that silver mine would ruin one after the other.

Anstod det honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”

Was it his duty, as one who was supposed to care for the souls of these poor people, to unleash upon them what would be their downfall?"

Kungen satt på en gång upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”

The king sat upright in his chair and stared at the one who was speaking. "I must say!" he said. "He makes me understand that a priest in this remote countryside must be a real man."

“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem.

"And that wasn't all that had already happened," continued the priest, "but as soon as the news of the mine spread among the parishioners, they stopped working and went around idly, waiting for the time when great wealth would pour out over them."

Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.

All the loose people who were in the area flocked there, and drunkenness and fights now became what the priest constantly heard about.

“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.

"A large number of people did nothing but roam around in the forest, searching for the mine, and the priest noticed that as soon as he left home, people would sneak after him to find out if he was going to the silver mountain and steal the secret from him."

“Då sakerna stodo så, kallade prästen samman bönderna till stämma.

Given the circumstances, the priest called the farmers together for a meeting.

“För det första påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva.

"Firstly, he reminded them of all the misfortunes that the discovery of the silver mountain had brought upon them, and he asked them if they wanted to be ruined, or if they wanted to save themselves."

Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång.

Then he told them that they should not expect him, who was their priest, to contribute to their downfall.

Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det.

Now he had decided that he would never betray the location of the silver mountain to anyone, and he never wanted to extract wealth from it himself.

Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det.

And so he asked the farmers how they wanted things to proceed in the future.

Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom.

If they wanted to continue searching for the mine and wait for wealth, then he would go as far away as possible, so that no rumors of their misery could ever reach him.

Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem.

But if they wanted to abandon thoughts of the silver mine and return to their old ways, then he would stay among them.

‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”

'But whatever you choose,' said the priest, 'remember this: no one will ever learn anything about the silver mountain from me!'"

“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”

"Well," said the king, "how did the farmers choose?"

“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen.

"They did as the priest wanted," said the priest.

“De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull.

"They understood that he meant well for them when he wanted to remain poor for their sake."

Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”

And they instructed their priest to go to the forest and hide the mine shaft well with rice and stones, so that no one could find it, neither they nor their descendants.

“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”

"And since then, the priest has lived here as poor as the others."

“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”

"Yes," replied the priest, "he has lived here as poor as the others."

“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.

"But he has surely married and built himself a new rectory?" said the king.

“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”

"No, he hasn't had the means to marry, and he lives in the old hut."

“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på huvudet.

"It's a beautiful story he has told me," said the king, nodding his head.

Prästen stod tyst framför kungen. Om några ögonblick återtog denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”

The priest stood silently in front of the king. After a few moments, the king asked: "Was it on the silver mountain he meant, when he said that the priest here could get me as much money as I need?"

“Ja”, sade den andre.

"Yes," said the other.

“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”

"But I can't put the screws on him," said the king, "and how else does he want me to get such a man to show me the mountain? He has after all renounced both his beloved and all the joys of life."

“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är fäderneslandet, som behöver skatten, så ger han nog med sig.”

"That's a different matter," said the priest. "But if it's the fatherland that needs the treasure, then he will probably give in."

“Svarar han mig för det?” frågade kungen.

"Will he answer me for that?" asked the king.

“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.

"Yes, I'll answer for that," said the priest.

“Bryr han sig då inte om hur det går med hans sockenbor?”

"Doesn't he care about the welfare of his parishioners then?"

“Det får stå i Guds hand.”

"That's in God's hands."

Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret.

The king got up from his chair and went to the window.

Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför.

He stood for a while and looked at the crowd outside.

Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa.

The longer he looked, the clearer his large eyes began to shine, and the figure seemed to grow larger.

“Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”

"He can tell the priest in this parish," said the king, "that there's no more beautiful sight for the king of Sweden than to see a people like this."

Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?” frågade kungen.

Then the king turned from the window and looked at the priest. He began to smile. "Is it true that the priest in this parish is so poor that he takes off his black clothes as soon as the service is over and dresses like a farmer?" asked the king.

“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.

"Yes, he's that poor," said the parish priest, and a blush rose to his coarse face.

Kungen gick åter fram till fönstret.

The king went back to the window.

Det syntes på honom, att han var i sitt bästa lynne.

It was evident that he was in his best mood.

Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv.

Everything noble and magnificent that resided within him had been awakened to life.

“Han skall låta den där gruvan ligga i fred”, sade kungen.

"He shall let that mine lie in peace," said the king.

“Eftersom han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.”

"Since he has starved and worked his whole life to make this people what he wants them to be, he shall be allowed to keep it as it is."

“Men om riket är i fara?” sade prästen.

"But if the kingdom is in danger?" said the priest.

“Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sade kungen. Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian.

"The kingdom is better served by people than by money," said the king. And when the king had said this, he bade the priest farewell and went out of the sacristy.

Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.

Outside, the crowd stood as silent and speechless as when he had entered. But when the king stepped out of the staircase, a farmer came up to him.

“Har du nu fått tala med vår präst?” sade bonden.

"Have you now had a chance to talk to our priest?" said the farmer.

“Ja”, sade kungen, “jag har talat med honom.”

"Yes," said the king, "I have talked to him."

“Då har du väl också fått svar från oss?” sade bonden. “Vi bådo dig, att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.”

"Then you have also received a response from us?" said the farmer. "We begged you to go in and speak to our priest, so that he could give you a response from us."

“Ja, jag har fått svar”, sade kungen.

"Yes, I have received a response," said the king.