Kung Gustav den tredje var ute på en resa genom Dalarna.

King Gustav III was on a journey through Dalarna.

Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken.

He had a cold, and he wanted to travel as if in a dream.

Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå undan?

And then, with such haste, the horses stretched out their legs and the carriage went on two wheels in the curves, and the king's head went through the carriage window and he cried to the coachman: "Why doesn't he let it go faster?"

Tror han, att han kör för äggskal?”

He thinks he's driving for eggs?

Då det skulle köras med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit.

Since he was driving at such a rapid pace on the bad roads, it would have been a miracle if wagons and carriages hadn't been overturned.

Det kunde de inte heller, utan vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen.

They couldn't, either. At the foot of a steep hill, the carriage's axle broke, and there the king sat.

Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre.

The knights jumped out of the carriage and beat the coachman, but this did not make the situation any better.

Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.

There was no possibility of continuing the journey until the carriage had been repaired.

När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.

When the courtiers looked around for something to provide the king with comfort while he waited, they noticed a church tower rising from a distance, a little ahead on the road.

De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i en av de vagnar, där uppvaktningen åkte, för att köra fram till kyrkan.

They suggested to the king that he should sit in one of the wagons, where the guards would take him ahead to the church.

Söndag var det, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.

It was Sunday, and the king could hear the church service in the distance, giving him time to rest, until the royal carriage was finally ready.

Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan.

The king agreed to the proposal and drove towards the church.

Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.

He had traveled for many hours through dark forests, but here, the landscape seemed more pleasant with vast fields and the Dal River flowing bright and beautifully among majestic hills.

Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan.

But the king was so weary that the clock struck the hour as he stepped out of the carriage on the church steps, and the crowd began to file out of the church.

Men då människorna kommo gående förbi honom, blev kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem.

As the people passed by him, the king stood with one foot in the carriage and the other on the step, not moving from his spot but merely observing them.

Det var det grannaste folk han någonsin hade sett.

It was the strangest crowd he had ever seen.

Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.

The peasants were all of average height, with serious faces, and the women walked with a sense of dignity and Sunday serenity about them.

Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.”

All day long, the king had spoken of the wretched conditions he had witnessed, and to his knights he had said again and again: "Now, I am certainly traveling through the poorest part of my rich kingdom."

Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom.

But when he now saw the people, who stood before the dire poverty, he forgot to think of their poverty.

I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender tro.

Instead, his heart warmed, and he said to himself: "The king of Sweden is not as badly off as his enemies claim."

Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet, skall jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land.”

As long as my subjects look at it this way, I will still be able to defend both my throne and my country.

Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge tala till dem.

He commanded his courtiers to proclaim to the people that the stranger standing among them was their king, and that they should gather around him so that he could speak to them.

Och så höll konungen tal till folket.

And so, the king spoke to the people.

Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.

He spoke from the high step of the church porch, and the small step on which he stood can still be seen today.

Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket.

The king began to explain how bad the situation was in the kingdom.

Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar.

He said that the Swedes had been attacked by both the Russians and the Danes.

Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den.

This would not have been so dangerous under other circumstances, but now, with the war hero so filled with treachery, he dared not trust anyone.

Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.

Therefore, he had no choice but to go out into the villages and ask his subjects if they would turn against the traitors, or if they would remain loyal to the king and help him with people and money so that he could save the fatherland.

Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.

The peasants remained silent while the king spoke, and when he had finished, they gave no sign of approval or disapproval.

Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig.

The king thought to himself that he had been very successful.

Tårarna hade stigit honom i ögonen flera gånger, medan han hade talat.

Tears had risen in his eyes several times while he spoke.

Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan och såg missnöjd ut.

But when the peasants stood there, anxious and uncertain, and could not bring themselves to answer him, he sighed and looked displeased.

Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.

The peasants realized that it was falling increasingly silent for the king to wait, and finally, one of them stepped forward from the crowd.

“Nu må du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig.

"Now you must know, King Gustav, that we did not expect a royal visit in the countryside today, and therefore we are not quite ready to answer you."

Nu råder jag dig, att du går in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra om det, som du har förelagt oss.”

Now I advise you to go into the church and confer with our priest, while we discuss among ourselves what you have proposed to us."

Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast, varför han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.

The king understood that no better message could be delivered at the moment, so he thought it was best to follow the peasant's advice.

Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde.

When he entered the church, he found no one there except an old farmer.

Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.

He was tall and rough with large hands, a sign of hard work, and he wore no shirt or cape, but instead, long, white linen trousers.

Han steg upp och bugade sig för kungen, då denne kom in.

He stood up and bowed to the king as he entered.

“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.

"I thought I would find the priest here."

Den andre blev en smula röd i ansiktet.

The other turned a bit red in the face.

Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen, när han såg, att kungen tog honom för en bonde.

He thought it was embarrassing to be told that he, the priest in the countryside, was being mistaken for a peasant by the king.

“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”, sade han.

"Yes, the priest is usually here at this time," he said.

Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet.

The king sat down in a large, ornate armchair that stood in the church at the time and still remains there today, with the exception that the congregation has placed a golden royal crown on the backrest.

“Har ni en bra präst i den här socknen?”

"Do you have a good priest in this countryside?"

sporde kungen.

The king asked.

Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.

He wanted to show interest in how the peasants were doing.

När kungen frågade honom på detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var.

When the king asked him in this manner, the priest thought it impossible to say who he was.

“Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att prästen var bra nog.

"It's better that the king keeps his belief that I am just a peasant," he thought, and answered that the priest was good enough.

Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.

He preached clean and clear God's word, and he tried to live as he taught.

Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.

The king thought this was a good quality, but he had a sharp ear, and he noticed a certain waver in the tone.

“Det låter, som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sade han.

"It sounds like he would not be truly satisfied with the priest," he said.

“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre.

"He is perhaps a little self-willed," said the other.

Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander.

He thought that if the king should somehow find out who he was, he would not think the priest had stood there and merely boasted about himself, so he also wanted to come up with a little bit of doubt.

“Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortfor han.

"There are those who say that the priest wants to be alone in governing and ruling this parish," he added.

“Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt”, sade kungen.

"Then he has indeed managed and placed it all in the best way," said the king.

Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom.

He did not like that the peasant complained about the one who was placed over him.

“Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.”

"It seems to me like good sense and old-fashioned simplicity would be more suitable here."

“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom.

"The people are probably good," said the minister, "but they also live far away in isolation and poverty."

Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”

"People here would not be any better than others if the world's troubles came closer to them."

“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”, sade kungen och ryckte på axlarna.

"Now, there is no danger that they will have to do that," said the king and leaned back on his elbows.

Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna.

He said no more, but began tapping on the table with his fingers.

Han tyckte sig ha växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.

He thought he had used enough charitable words with that peasant and wondered when the others would be done with their answer.

“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”, tänkte han.

"Those peasants are not very eager to have their king help them," he thought.

“Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.”

"If I only had my wagon, I would leave them and all their advice behind."

Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra.

The priest sat brooding and wrestling with himself over how he should decide in an important matter that he had to resolve.

Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var.

He began to feel glad that he hadn't told the king who he was.

Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.

Now he thought he could talk to him about things he had not been able to bring himself to mention to him.

Om en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så, att fienderna voro över dem och att riket var i fara.

After a moment's silence, the priest asked the king if it was really true, that enemies were upon them and that the kingdom was in danger.

Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom.

The king looked at the man, understanding that he should not bother him any further.

Han såg stort på honom och svarade ingenting.

He stared at him and answered nothing.

“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”, sade prästen.

"I ask because I stood here and could not really hear," said the priest.

“Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”

"But if it really is the case, I would speak, that the priest in this congregation perhaps could arrange for the king as much money as he needs."

“Jag tyckte, att han helt nyligen sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.

"I thought he just said that everyone here was poor," said the king, realizing the man had not caught up on what he was saying.

“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan.

"Yes, it's true," replied the minister, "and the priest owns no more than anyone else."

Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har makt att hjälpa honom.”

But if the king would be so kind as to listen to me for a moment, I will speak of how it is that the priest has the power to help him."

“Han kan få tala”, sade kungen.

"He can speak," said the king.

“Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”

"He seems to have an easier time getting words out than his friends and neighbors back home, who never seem to get done telling me what they have to say."

“Det är inte så lätt att svara kungen.

"It's not so easy to answer the king."

Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.”

I'm afraid it will end up being the priest who has to take on the task on others' terms.

Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.

The king crossed his arms, sank deep into the armchair, lowered his head to his chest.

“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.

"Now he can begin," he said in a tone as if he were already asleep.

“Det var en gång fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen.

"There once were five men from this village, who were out hunting elk in the forest," began the priest.

“Den ene av dem var prästen, som vi tala om.

"One of them was the priest, as we speak of."

Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”

Two of the others were soldiers, named Olov and Erik Sword, the fourth was a host here in the parish, and the fifth was a farmer named Israel Per Persson.

“Han skall inte göra sig besvär med att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.

"He need not mention so many names," the king mumbled and let his head sink to one side.

“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig.

"Those men were good hunters," the priest continued, "and they usually had luck."

Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något.

But that day they had gone far and wide without catching anything.

Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka.

Finally, they gave up the hunt and sat down on the ground to rest.

De talade om att det inte på hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling.

They spoke of how there was not a single spot in the entire forest that lent itself to farming.

Det var bara fjäll och moras alltsammans.

It was just mountains and moorland.

‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem.

"Our Lord has not treated us fairly, giving us such a poor land to live in," one of them said.

‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”

"In other places, people can amass wealth and abundance, but here, with all our efforts, we can barely scrape by on a daily bread."

Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.

The priest paused for a moment, unsure if the king had heard him, but then made a small gesture with his hand to show that he was awake.

“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten.

Just as the hunters spoke of this, the priest noticed a glint in the mountain side where he had accidentally kicked away some moss.

‘Det var ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.

"It's an extraordinary mountain," he thought, and picked up a tuft of moss.

Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra.

He picked up a flat stone that had come with the moss, and it gleamed in the same way as everything else.

‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’

"Isn't it possible that it could be gold?"

sade han.

he said.

Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna.

The others rushed up and picked up the moss with eager eyes.

Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget.

And when they had done that, they clearly saw how a broad layer of gold appeared in the mountain.

‘Vad tror ni, att detta kan vara?’

"What do you think this could be?"

sade prästen.

said the priest.

Karlarna slogo loss stenflisor och beto i dem. —

The miners struck the stones loose and bent over them.

‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. —

"Well, at least it's gold or zinc," they said.

‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”

"And the whole mountain is full of it," declared the host.

När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig.

As the priest had finished his tale, the king's head tilted slightly, and an eye opened.

“Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?”

"Does he know if any of those people understood it in terms of layers and stones?"

frågade han. —

he asked.

“Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen.

"No, they didn't," replied the priest.

Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

Then the king's head sank, and both his eyes closed.

“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet.

"Both the priest and those with him were very glad," he continued, undisturbed by the king's lack of reaction.

“De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även.

They thought that they had now found something that would make them rich and their descendants even richer.

‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’

"Never again will I have to work!"

sade en av dem.

one of them said.

‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

"I'll have nothing to do for the whole week, and on Sunday I'll go to church in a golden carriage!"

“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn.

"They were sensible people, but the great discovery had gone to their heads, so they spoke like children."

Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern.

So much reflection had they undergone that they once again laid the moss in order and hid the stones.

Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.

They then carefully noted the place where it was located and went home.

“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm.

Before they parted, they agreed that the priest would travel to Falun and ask the bergshauptmann what this was for.

Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”

He would return as soon as he could, and in the meantime, they promised each other that no one should reveal where the stones were.

Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord.

The king's mood lightened slightly, but he did not break the storyteller with a word.

Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

He began to think that the other really had something important to tell him, as he did not let himself be disturbed by his impatience.

“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan.

"So the priest set out with a few stone samples in his pocket."

Han var lika glad åt att bli rik som någon av de andra.

He was just as happy to become rich as any of the others.

Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om.

He thought about rebuilding the parsonage, which was no better than a cottage, and marrying a priest's daughter, whom he liked.

Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år.

He had assumed he would have to wait for that for many years.

Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

He was poor and unremarkable, and he knew it would be a long time before he could afford to get married.

“Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest.

The priest traveled to Falun for two days, and one day he had to go there and wait, as the bergshauptmann was absent.

Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna.

Finally, he got to meet him and showed him the stone samples.

Bergshauptmannen tog dem i sin hand.

The bergshauptmann took them in his hand.

Han såg först på dem och sedan på prästen.

He first looked at them and then at the priest.

“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

The priest told that he had found them in a mountain at home in the countryside, and wondered if they might be bleached.

‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

"No, they're not bleached," said the bergshauptmann.

‘Kanske att det är zink då?’

"Maybe it's zinc then?"

frågade prästen.

asked the priest.

‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

"Zinc it's not either," said the berghauptman.

“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom.

The priest thought that all hope had sunk within him.

Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.

He had not felt so depressed on so many good days.

‘Har ni många sådana här stenar i er socken?’

"Do you have many such stones in your countryside?"

frågade bergshauptmannen.

asked the berghauptman.

‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

"We have a whole mountain," said the priest.

“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

"Then the berghauptman approached, tapped him on the shoulder, and said:

‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn, för detta är silver!’

"Let this then serve as a lesson to you, that you use such a resource in a way that benefits both yourselves and the country, for this is silver!"

‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig.

"Indeed," said the priest and stood proudly in front of them.

‘Jaså, det är silver.’

"Indeed, it is silver."

“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade.

"The berghauptman began to tell him how he should conduct himself to obtain legal rights to the mine and gave him many good pieces of advice, but the priest stood stiffly and listened not at all to what he said."

Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”

He only thought about how wonderful it was that in his poor countryside there lay a whole mountain of silver ore and he waited for him.

Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

The king raised his head so sharply that the priest broke off the story.

“Det gick väl så”, sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”

"It went well," said the king, "when he returned home and started working in the mine, he saw that the berghauptman had only deceived him."

“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.

"Yes, the berghauptman had not deceived him," said the minister.

“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.

"He can continue," said the king and sat down again to listen.

“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd.

"When the priest finally arrived home and made his way through the countryside, he realized that he should first inform his companions about the value of their find."

Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom och tala om, att det de hade funnit var silver.

And as he passed by the inn of Sten Stensson, he decided to drop in and tell him about what they had found, that it was silver.

Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.

But when he stopped outside the door, he saw that the curtains were drawn and that a broad trail of broken glass led up to the stairs.

‘Vem är det, som är död här i gården?’

"Who is the one who is dead in the courtyard?"

frågade prästen en pojke, som stod och hängde mot gärdesgården.

The priest asked a boy who stood leaning against the courtyard fence.

‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken.

"It's the innkeeper himself," answered the boy.

Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.

And so he told the priest that the innkeeper had been drinking heavily every day for the past week.

‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’

"So much alcohol, so much alcohol, that has been consumed here!"

sade gossen. —

said the boy.

‘Hur kan detta komma sig?’

"How could this happen?"

frågade prästen.

The priest asked.

‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ —

"The innkeeper never used to drink like this."

‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva.

"Yes," said the boy, "he drank because he claimed to have found a cave."

Han var så rik, sade han.

He was so rich, he said.

Han skulle aldrig behöva göra annat än supa.

He would never have to do anything else but sup.

Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’

And last night, drunk as he was, he left, and in his stupor, he stumbled and killed himself.

“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver.

When the priest heard this, he was deeply affected.

Han var bedrövad över det han hade fått veta.

He was devastated by what he had learned.

Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.

He had come so glad and joyful to share the great news.

“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.

When the priest had taken a few steps, he saw Israel's Peter Persson walking by.

Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet.

He looked entirely normal, and the priest thought it was good that happiness hadn't also reached him.

Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man.

He would soon be glad to know that he was now a rich man.

‘Goddag!’

"Good day!"

sade Per Persson.

said Peter Persson.

‘Kommer du ifrån Falun nu?’ —

"Are you coming from Falun now?"

‘Ja, det gör jag’, sade prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, än vi tänkte oss.

"Yes, that's right," said the priest, "and now I'll tell you that it's gone better there than we thought."

Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’

The mine manager said it was silver ore that we had found.

I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. —

At the same moment, Peter Persson looked as if the earth had opened up beneath him.

‘Vad säger du, vad säger du?

"What do you say? What do you mean?"

Är det silver?’ —

"Is it silver?"

‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ —

"Yes," replied the priest, "we will all become rich, and live like lords."

‘Nej, är det silver!’

"No, it's not silver!"

sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. —

Peter Persson said it again, looking more sorrowful than ever: "It's not silver!"

‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig.

"Yes, of course it's silver," replied the priest, "you mustn't think I want to deceive you."

Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ —

"You need not be afraid to be happy."

‘Glad!’

"Happy!"

sade Per Persson.

Peter Persson said.

‘Skulle jag bli glad?

"Would I be happy?"

Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra.

I thought it was just fool's gold we'd found, so I thought it best to take the safe path instead of the risky one.

Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’

I sold my share in the mine to Olov Sword for a hundred dalers.

“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.

He was delighted, and when the priest left him, he stood and wept on the country road.

“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit.

When the priest returned to his estate, he sent a messenger to Olov Sword and his brother to tell them that they had found silver.

Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.

He thought he had had enough of carrying around the good news himself.

“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.

But then, as the priest sat alone in the evening, joy took hold of him again.

Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården.

He went out into the darkness and stood on a hill, where he thought of building the new parsonage.

Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe.

It would be state-owned, of course, as splendid as a bishop's residence.

Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården.

He stood out in the night for a long time, and he did not enjoy rebuilding the parsonage.

Det föll honom in, att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan.

It occurred to him that since there was so much wealth in the region, many people would flock there, and eventually, perhaps a whole town could be built around the mine.

Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla.

And so, he would need to build a new church instead of the old one.

Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till.

It would take a large part of his wealth.

Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig, att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på.

But he was not satisfied with this either, and he thought that when his church was finished, the king and many bishops would come to dedicate it, and the king would be pleased with the church, but he would notice that there was no place for the king to stay.

Och då skulle han få lov att bygga kungen ett slott i den nya staden.”

And then, he would be allowed to build a castle for the king in the new city.

En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.

One of the king's knights now opened the church door and painted, that the great royal carriage was ready.

Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig.

The king was at first ready to depart, but he remembered.

“Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen.

"He will have to tell his story to the end," he said to the priest.

“Men han kan gå raskare framåt.