Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

The commercial agent, Fågelsång, was sitting on the terrace of the Tourist Hotel in Marstrand, looking at the sea, when two tanned little girls, one in blue and the other in white, appeared like a ray of sunshine in the gloom and sat down at the nearest table.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

One was fair and plump, the other dark and slim, and the commercial agent, Fågelsång, was immediately drawn from his admiration of the sea's beauty to an even greater admiration of the slim one.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

His gaze glided lovingly from the white flower, which she had wrapped around her hair to protect it from the wind, down to her white shoes, and as soon as she had settled in, he focused all his energy on initiating a simple flirtation.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

For a moment, the little girl met his gaze, cold and indifferent, but when Fågelsång dared to smile slightly, she suddenly turned away and began to observe a young man from the indigenous population with lively interest, who was loudly and complainingly announcing at the dock that Putte was his gem.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

Fågelsång didn't give her another glance.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

"What a little flirtatious brat!" Fågelsång thought to himself, and tried to regain the little girl's attention with a discreet cough.

Men förgäves.

But in vain.

Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

This irritated Fågelsång. He considered himself to have an advantageous appearance, and perceived this indifference as a direct personal insult.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Not even when the music played up Cavalleria, and Fågelsång audibly hummed: "My white li-hila", did it yield any results.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

The white lily pretended that commercial agent Fågelsång didn't exist at all, and when she and her blue friend had drunk their coffee and eaten their pastries, they disappeared from Fågelsång's horizon as quickly as they had appeared.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

But the next day, Fågelsång got to see her again.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

It was on the Strandpromenade, where she was strolling alone in the sunshine, dressed in white as before, and with a black ribbon around her waist. And as Fågelsång was a brave man, he calmly stepped forward and asked to join her company.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

Fågelsång had never thought that there could be so much cold in the middle of summer as the one with which he was received, but when he said his name, the little girl lit up.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

"Such a funny name," she said, showing a row of white teeth and a pair of dimples, which made Fågelsång gasp for breath.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

"It's a beautiful name," Fågelsång replied convincingly. "I invented it myself. Before, my name was Petrusson."

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

"Then I'm not surprised that Mr. Fågelkvitter changed it!" said the beautiful girl.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

"Fågelsång!" corrected the commercial agent. "But you didn't say your name, miss."

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»

"Hm! I'm not really in the habit of making acquaintances in this unceremonious way, but I suppose it would be rude not to say my name now. My name is Lingonhjelm."

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

Fågelsång was taken aback, for he, like the entire Petrusson family, harbored a deep reverence for chivalry and nobility. He almost regretted having addressed the little girl, and was considering withdrawing from the conversation as quickly as possible when this was suddenly thwarted by the girl herself, who said:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

"It's not quite proper, as I said. But if you come home with me and are introduced to the family, then everything will be correct, right?"

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

"Yes, of course! Yes, of course!" replied Fågelsång a bit nervously.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

"Then let's go right away," said the little girl, and Fågelsång followed her.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

For the rest, he knew in his heart that he was good enough to behave anywhere.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

He had white shoes and striped socks, white trousers, a gray coat, a blue shirt, a green scarf, and a Panama hat with a ribbon in the French colors, and since he also had a prominent Adam's apple that seriously tried to reach down to his weak back, he felt that nothing was amiss with his outfit.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

Ten minutes later, he found himself in the villa where the little girl lived during the summer, and was introduced to a stately and friendly old gentleman.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

"My father, County Governor Lingonhjelm!" introduced the girl, and Fågelsång shook hands, deeply moved by the seriousness of the moment.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

The commercial agent Fågelsång had never dreamed that he would ever meet someone as high-ranking as a county governor in his entire life, and he found this honorable experience anything but pleasant.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

But his white lily seemed to be in a brilliant mood instead, took him out onto a balcony, sat him on the very edge of a wicker chair - getting him to sit properly was impossible - and made sure he got whisky and water.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Then the county governor arrived, who turned out to be a pleasant man, although Fågelsång sometimes had a bit of trouble following his conversation, and at about the same time, the little girl disappeared for a while.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Fågelsång heard the phone ringing, then she came back in a flash, who seemed to be even more radiant than before.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

Soon enough, the county governor left them, and Fågelsång breathed easier when he was alone with the girl.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

"Nice guy, your father," he said in his most elegant social tone. "But I always feel a bit nervous when I'm with such pompous bigwigs."

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

"Do you often feel that way?" asked the girl innocently.

Fågelsång kände att han rodnade.

Fågelsång felt himself blushing.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

"Hm! Yes! Not every day, but often enough. I - I, of course, only move in the very best circles."

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

"Of course!" agreed the girl. "It's obvious from Mr. Fågelsång's noble demeanor. Relaxed and unpretentious - hey, girls, welcome up!"

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

The last was directed at a couple of young ladies who were approaching the villa.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

Miss Lingonhjelm imagined:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

"Mr. Fågelsång, Miss Sabelkrona, Baroness von Erbingen. The baroness is the court lady of her princely highness, the Crown Princess of Saxe-Braunschweig, who is currently here in Marstrand, as you know."

Fågelsång bugade djupt.

Fågelsång bowed deeply.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

"No, I hadn't heard that!" he replied, and began to converse with the ladies. But he was interrupted by the baroness, who announced to the hostess in broken Swedish that her highness herself intended to pay a visit shortly.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

"Then I'd better leave," said Fågelsång and stood up.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

"Not at all," came the chorus. "The princess will surely be charmed to meet you."

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Shortly afterwards, the princess, a strikingly young lady, accompanied by another court lady, also arrived.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

She was received with all the ceremony her rank required, and Fågelsång bowed so deeply that he could hear the tinkling of the suspender straps.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

She looked exactly as Fågelsång had imagined a princess should.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

Tall and slender, wearing a tortoiseshell fan and with a haughty, extremely haughty demeanour.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

When she addressed one of the other young ladies, the latter immediately rose and bowed deeply, and Fågelsång, who was quick to learn, thus bowed deeply when he was addressed. And there were many bows, for her highness mainly occupied herself with him.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

And this was extremely exhausting for Fågelsång, for she insisted on speaking to him in German, while he could only speak Swedish. The only thing she got from him was a distressed stammer:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

"Not understood, your wedding!"

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

None of the others bothered to act as an interpreter, and her highness continued to talk, paying no attention to his distress.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

In the end, the situation became unbearable for Fågelsång. He was seized by the courage of despair, took his hat, bounced up from the chair and, with a submissive bow, took the princess's hand.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

"Ajö, your wedding!" he said quite bluntly, bowed hastily to the other ladies and rushed away, ignoring the calls to stay behind that rang out after him in a resounding chorus.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

A little while later, he was sitting again on the terrace of the Tourist Hotel, promising himself that he would henceforth avoid striking up conversations with unfamiliar young girls, no matter how attractive they might be.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

Then, all of a sudden, he saw the five young ladies he had just left coming up the promenade.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

In the lead were the princess and Miss Lingonhjelm, arm in arm, followed by the other three, and all of them seemed to be having an excellent time.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

Fågelsång carefully hid himself so as not to be seen, but a young man, who was sitting in a group at the nearest table, stood up and greeted him politely.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.

"Wasn't that Governor Lingonhjelm's daughter, the black one?" one of the group asked.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

"Yes, it was!" the young man replied.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

"Who was the other one, the one holding her under the arm?"

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»

"It was a Miss Karlberg from Gothenburg. Daughter of Karlberg & Svensson there."

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

Trade agent Fågelsång felt a chill run down his spine. He swore to himself, emptied his grog, and went to the hotel to pack.