Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

The trade agents in Fågelsång sat on the terrace of the tourist hotel in Marstrand and looked out to sea, when two brown-haired girls, one in blue, the other in white, appeared like a ray of sunshine in the gloom and took seats at the nearest table.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

One was light and cotton-like, the other dark and mysterious, and the trade agent in Fågelsång was immediately drawn from his admiration of the sea's beauty to an even greater admiration of her charm.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

His gaze lingered on the white flower, which she had twirled in her hair for the sake of the blue stones, and before she had even sat down, he directed all his energy towards initiating a simple conversation.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

For a moment, the girl met his gaze, cold and challenging, but then Fågelsång swayed slightly, as if from a slight smile, turned abruptly away, and began to observe with lively interest a group of young people, closer to the pier, who with lamenting voices announced that Putte was his one and only.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

Fågelsång did not spare another glance.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!»

"It was a little hard-fought battle!"

tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

Fågelsång thought to herself, and tried discreetly to regain the girl's attention.

Men förgäves.

But she gave up.

Detta irriterade Fågelsång.

This irritated Fågelsång.

Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

He thought he looked advantageous, and perceived this equality as a direct personal challenge.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Not even when the music played up the Cavalleria, and Fågelsång loudly hummed: "My white lilies" did anything come of it.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

The white lilies seemed as if the trade agent Fågelsång didn't exist at all, and when she and her blue-haired friend finished their coffee and ate their pastries, they vanished from Fågelsång's horizon as quickly as they had come.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

But that day, Fågelsång got her chance.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

It was on the beach promenade, where she strolled alone in the sunshine, dressed in white, with a black band around her life, and as Fågelsång was a brave man, he approached her calmly and asked to join her.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

Fågelsång had never thought that there could be so much chill in the summer as the one he was greeted with, but when he mentioned his name, the girl lit up.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

"Such a funny name," she said, and showed a row of white teeth and a pair of dimples, causing Fågelsång to blush.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande.

"It's a beautiful name," Fågelsång replied confidently.

»Det har jag hittat på själv.

"I found it myself."

Förut hette jag Petrusson.»

Previously, I used to call myself Peterson.

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!»

"Then I'm not surprised that Mr. Fågelkvitter changed his name!"

sade den sköna.

said the beautiful one.

»Fågelsång!»

"Fågelsång!"

rättade handelsagenten.

corrected the sales agent.

»Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

"But the lady didn't say what her name is."

»Hm!

"Hm!"

Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn.

I usually don't make small talk like this, but I assume it would be impolite not to say my name now.

Jag heter Lingonhjelm.»

I am Lingonhjelm.

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln.

There was a knock at Fågelsång, and together with the whole family Peterson, he instilled a deep value for chivalry and nobility.

Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

He almost hesitated to interact with the young girl, and considered withdrawing from the game as it was suddenly forgotten by the girl herself, who said:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut.

"It's just, as they say, not quite proper."

Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

But if you join them at home and are presented to the family, then everything is proper, or is it?

»Jo visst, jo visst!»

"Yes, of course!"

svarade Fågelsång litet nervöst.

Fågelsång replied nervously.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

"Then let's go," the girl replied, and Fågelsång reluctantly agreed.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

For the rest, he knew he was good enough to appear anywhere.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

He had white shoes and stockings, gray trousers, a blue shirt, a green necktie, and a Panama hat with a French-style band, and as if that wasn't enough, his back was hunched, giving the impression that nothing was amiss with his attire.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

Two minutes later, he found himself in the villa where the girl lived for the summer, greeted by a dignified and friendly old gentleman.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!»

"My father, Governor Lingonberry!"

presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

She introduced the girl, and Fågelsång shook hands, deeply feeling the weight of the moment.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

Salesman Fågelsång had never dreamed that in his entire life he would meet someone as distinguished as a governor, and he found this honorable experience entirely overwhelming.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

But his white lilies seemed to be in a brilliant mood, taking him with them onto a balcony, placing him on the very edge of a wicker chair — having him sit properly was impossible — and watching as he was served whisky and water.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Then the governor arrived, a pleasant man, though Fågelsång occasionally found it hard to keep up with his conversation, and at about the same time, the girl disappeared for a moment.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Fågelsång heard the ringing in the phone, and she returned in a flash, seeming even more radiant than before.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

Soon enough, the governor left them, and Fågelsång felt more at ease when he was alone with the girl.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston.

"Nice gentleman, sir," he said in his most polite tone.

»Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

"But I always feel a bit awkward when I'm around such fancy folks."

»Brukar ni vara det ofta då?»

"Do you often get to be around such people?"

frågade flickan oskyldigt.

asked the girl innocently.

Fågelsång kände att han rodnade.

Fågelsång felt his face flush.

»Hm!

"Hmm!"

Ja!

"Ah!"

Inte precis var dag, men ofta nog.

Not every day, but often enough.

Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

"I — of course, I only move in the highest circles."

»Naturligtvis!»

"Naturally!"

instämde flickan.

the girl agreed.

»Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande.

"It shows on Mr. Fågelsång's noble demeanor."

Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

"Easy and relaxed - hello, girls, welcome up!"

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

The last was directed at a pair of young ladies who approached the villa.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

Miss Lingonberry introduced:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen.

"Mr. Fågelsång, Miss Sabelkrona, Baroness von Erbingen."

Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

The Baroness is the royal mistress of Her Royal Highness, the Crown Princess of Saxe-Braunschweig, who is currently in Marstrand, as you know."

Fågelsång bugade djupt.

Fågelsång bowed deeply.

»Nä, de hade jag inte hört!»

"Well, I hadn't heard that!"

svarade han, och började konversera damerna.

he replied, and began conversing with the ladies.

Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

But he was interrupted by the Baroness, who, in her fluent Swedish, informed the hostess that Her Highness herself wished to put off the visit for a short while.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

"Then it's best I go," said Fågelsång and stood up.

»För ingen del», kom det i kör.

"Not at all," came the chorus.

»Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

"The princess will certainly be charmed to meet you."

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Shortly after, the princess herself arrived, a delicate young woman, accompanied by yet another lady-in-waiting.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

She was received with all the ceremony befitting her rank, and Fågelsång bowed so deeply that he heard the rustling of her dress.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

She looked just as Fågelsång had imagined a princess should.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

Tall and graceful, adorned with a sword at her side, her hair tightly coiled and held high on her head.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad.

When she addressed one of the other young ladies, she stood up straight and tall, her deep voice resonating, and Fågelsång, who had been listening intently, bowed deeply when he was addressed.

Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

And many bows followed, for the nobility took great pleasure in conversing with him.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska.

And this was extremely challenging for Fågelsång, as she attempted to speak to him in German, while he could only speak Swedish.

Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

The only word he could muster in response was:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

"Not understood, Your Wedding!"

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

None of the others bothered to step in as a translator, and the nobility continued to speak, ignoring his distress.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång.

In the end, the situation became unbearable for Fågelsång.

Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

He seized the moment of despair, took off his hat, stood up with a feigned bow, and with a timid gesture, took the princess's hand.

»Ajö, Euers Hochzeit!»

"Ah, Your Wedding!"

sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

He said, completely flustered, "Ah, Your Wedding!" and quickly bowed, rushing away from the other ladies, ignoring their calls for him to stay, as a chorus of whispers followed him.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

A short while later, he sat back on the hotel terrace, promising himself that henceforth, he would be on his guard against any flirtatious strangers, no matter how charming they might be.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

Then, suddenly, he saw the five young ladies he had just left, walking down the promenade.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

Leading the way was the princess and Miss Lingonhelm, arm in arm, followed by the other three, all looking incredibly happy together.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

Fågelsång tried to blend in, but a young man sitting at a nearby table stood up and greeted him politely.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?»

"Wasn't that Lord Lingonhelm's daughter, the black one?"

frågade en av sällskapet.

asked one of the company.

»Jo, det var det!»

"Yes, that was her!"

svarade den unge mannen.

replied the young man.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

"Who was the other one she was holding hands with?"

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg.

"It was Miss Karlberg from Gothenburg."

Dotter till Karlberg & Svensson där.»

"Daughter of Karlberg & Svensson."

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall.

The merchant Fågelsång felt how he became completely cold.

Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

So he swore, drained his drink, and went to the hotel to pack.