Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

Trgovinski agent Fågelsång bio je na terasi hotela Turisthotel u Marstrandu i gledao more kad su dva suncem opečena djevojčica, jedna u plavom, a druga u bijelom, kao da su prosvjetljavale dosadnu atmosferu, došle i sjedile za najbliži stol.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

Jedna je bila svijetla i zaokrugljena, a druga crna i vitka. Trgovinski agent Fågelsång odmah je prešao s divljenja ljepoti mora na još veće divljenje vitkoj djevojčici.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

Seći mu se od bijelog cvjetka koji je djevojčica zavijela oko kose zbog vjetra do bijelih cipela. Čim se djevojčica sjedila, on je usmjerio sve svoje napore na pokretanje jednostavne flirte.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

Nakon trenutka, djevojčica je hladno i ravnodušno pogledala njega, ali kad je Fågelsång uspio izvući nešto poput osmjeha, ona se iznenada okrenula i počela življeno promatrati mladića iz autohtonog plemena koji je na pristani glasno i žalosno izjavio da je Putte njegov dragocjeni prijatelj.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

Fågelsång nije više pogledao djevojčicu.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

„To je bila prava, malo flirtovana djevojčica!” mislio je Fågelsång i pokušao je diskretnim kašljem ponovno privući djevojčicinu pozornost.

Men förgäves.

Ali uzalud.

Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

To je iritiralo Fågelsånga. Smatrao je da ima privlačan izgled i shvaćao je to indiferencije kao izravnu osobnu uvredu.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Čak ni kad je glazba pucala Cavalleriju, a Fågelsång glasno pjevao: „Moja bijela li-hila”, nije došlo do nikakvog rezultata.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

Bijela lila se pravila da Fågelsång trgovinski agent uopće ne postoji, a kad su ona i njezina plavuška prijateljica popili kavu i pojele slastice, nestale su s Fågelsångovog horizonta jednako brzo kao što su došle.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

Ali idućeg dana Fågelsång ju je ponovno vidio.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

Bio je na Strandpromenadi, gdje je ona šećala sama u sunčevoj svjetlosti, odjeta u bijelo kao i prije i s crnim pojasom oko struka, a Fågelsång je bio hrabar čovjek i neometano pristupio joj i zamolio se da joj se pridruži.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

Fågelsång nikad nije mislio da može biti toliko hladno usred ljeta kao što je dočekan, ali kad je izgovorio svoje ime, djevojčica se osvijetlila.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

„Tako smiješno ime”, rekla je i pokazala niz bijelih zubi i dva jagodina na obraima, zbog čega je Fågelsångu nedostalo daha.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

„To je lijepo ime”, odgovorila je Fågelsång uvjerljivo. „Sami sam ga smislio. Prije se zvao Petrusson.”

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

„Nije čudno da je gospodin Fågelkvitter promijenio ime!” rekla je ljepotica.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

„Fågelsång!” ispravio je trgovinski agent. „Ali dama nije rekla kako se zove.”

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»

„Hm! Obično se ne upozoravam tako neformalno, ali pretpostavljam da bi bilo nepristojno sada ne reći svoje ime. Zovu me Lingonhjelm.”

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

Fågelsång se zadivio, jer je on i cijela obitelj Petrusson duboko poštovali plemstvo i aristokraciju. Gotovo je žalio što je uputio riječ djevojčici i razmišljao da se što prije povuče iz igre, ali to je iznenada uništila sama djevojčica, koja je rekla:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

„To nije baš korektno, kako sam rekla. Ali ako dođete kući i budete predstavljeni obitelji, sve je u redu, zar ne?”

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

„Pa naravno, pa naravno!” odgovorila je Fågelsång malo nervozno.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

„Onda odmah idemo”, rekla je djevojčica, a Fågelsång se pridružio.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

Uostalom, znao je da je dovoljno dobar da se ponaša bilo gdje.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Imao je bijele cipele i griske čarape, bijele hlače, sivu jaknu, plavu košulju, zeleni šal i panamski šešir s trakom u francuskim bojama, a budući da je imao i kosticu, koja je ozbiljno pokušavala doći do njegovih leđa, smatral je da njegova odjeća nije imala nikakve nedostatke.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

Deset minuta kasnije našao se u vili u kojoj je djevojčica boravila ljeti i upoznao svečanog i prijateljskog starog gospodina.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

„Moj otac, guverner Lingonhjelm!” predstavila je djevojčica, a Fågelsång mu je stisnuo ruku, duboko poginut teškoćom trenutka.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

Trgovinski agent Fågelsång nikad u životu nije mogao ni zamisliti da će upoznati nekog tko je toliko visokopostavljen kao guverner, a to iskustvo nije smatral baš ugodnim.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

Međutim, njegova bijela ljilja činila se u izvrsnom raspoloženju, odvela ga na balkon, stavila ga na rub stolice i pobrinula se da dobije viski i vodu.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Tada stigao je guverner, koji se pokazao kao prijatan čovjek, iako je Fågelsång ponekad imao poteškoće s pratnjom njegovog razgovora, a u isto vrijeme nestala je na nekoliko minuta djevojčica.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Fågelsång je čuo zvono na telefonu, a onda se djevojčica vratila, čini se, još sjajnije nego prije.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

Uskoro je guverner otišao, a Fågelsång je disao olakšano kad je ostao sam s djevojčicom.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

„Lijep je taj vaš otac”, rekao je svojim najelegantnijim društvenim naglaskom. „Ali uvijek se osjećam malo neugodno kad sam u prisutnosti takvih uglednih osoba.”

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

„Jeste li to često?” upitala je djevojčica nevinno.

Fågelsång kände att han rodnade.

Fågelsång je osjetio kako crveni.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

„Hm! Pa! Ne baš svaki dan, ali dovoljno često. Naravno, krećem se samo u najboljim krugovima.”

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

„Naravno!” pristala je djevojčica. „To se vidi po gospodinu Fågelsongovom dostojnom ponašanju. Slobodno i neformalno – hej, djevojke, dođite!”

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

To posljednje bilo je usmjereno prema dvjema mladim damama koje su se približavale vili.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

Gospođa Lingonhjelm zamislila je:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

„Gospodin Fågelsång, gospođa Sabelkrona, baronica von Erbingen. Baronica je dvorjanka njezine kraljevske visosti, nasljednice trona Saska-Braunschweiga, koja je trenutno ovdje u Marstrandu, kako znate.”

Fågelsång bugade djupt.

Fågelsång je duboko poklonio glavom.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

„Ne, to nisam čuo!” odgovorila je i počela razgovarati s damama. Međutim, prekinuo ju je baronica, koja je na slomljenom švedskom jeziku obavijestila domaćinku da će njezina visost uskoro doći u posjet.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

„Onda je vjerojatno bolje da odem”, rekao je Fågelsång i ustao.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

„Nipošto”, odgovorili svi. „Princesa sigurno će biti oduševljena što će vas upoznati.”

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Ubrzo nakon toga stigla je i princeza, još uvijek mlada dama, u pratnji još jedne dvorjanki.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

Primljena je sa svim svečanim obredima koje je njezin položaj zahtijevao, a Fågelsång je poklonio glavom tako duboko da se čulo kako mu zveckaju remeni od odjeće.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

I izgledala je točno onako kako je Fågelsång zamislio da bi princa trebala izgledati.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

Duga i graciozna, s lorgnetom u školjku i uzvišenim, neizmjerno uzvišenim ponašanjem.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Kada je neka od ostalih mladih dama pozdravila princezu, ona je odmah ustala i duboko se poklonila, a Fågelsång, koji je lako učio, također je duboko poklonio kad je pozdravan. I bilo je mnogo poklonjenja, jer se princeza uglavnom bavila njim.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

I to je bilo iznimno iscrpljujuće za Fågelsånga, jer je ona insistirala na tome da s njim razgovara na njemačkom, a on je mogao govoriti samo švedski. Sve što je uspio reći bio je:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

„Nisam razumio, vaše vjenčanje!”

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

Nitko od ostalih nije ponudio da bude prevoditelj, a princeza je i dalje govorila, ne obraćajući pozornost na njegovu nevolju.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

Konačno je situacija postala nepodnošljiva za Fågelsånga. Pogodio ga je odvažnost, uzeo je šešir, ustao iz stolca i duboko se poklonio princezi.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

„Ajö, vaše vjenčanje!” rekao je potpuno nepristojno, brzo se poklonio ostalim damama i pobjegao, ne obraćajući pozornost na pozive da ostane, koji su mu zvučno dozvukivali u leđima.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

Malo kasnije bio je ponovno na terasi hotela Turist i obećao si da će u budućnosti izbjegavati flirtovanje s nepoznatim djevojčicama, koliko god bile privlačne.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

Tada iznenada uočio je pet mladih dama koje je upravo napustio, kako se približavaju pješice.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

Na čelu hodala je princeza i gospođica Lingonhjelm, držeći se za ruke, a iza njih hodale su tri druge dame, i sve se činile iznimno sretnim.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

Fågelsång se pažljivo sakrio kako ga nitko ne bi vidio, ali mladić koji je bio u društvu za susjednim stolom ustao je i ljubazno pozdravio.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.

„Nije li to bila kći guvernera Lingonhjelma, ona crna?” upitao je netko iz društva.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

„Da, to je bila ona!” odgovorila je mladica.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

„A tko je bio taj drugi koji ju je držao pod rukom?”

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»

„To je bila gospođica Karlberg iz Göteborga. Kći Karlberga i Svenssona.”

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

Trgovinski agent Fågelsång osjetio je kako mu se hladno zagrijava krv. Zatim je zakleo, ispraznio svoju grogg i otišao u hotel pakirati.