Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

Fågelsång kereskedelmi ügynök a marstrandi Turisthotell teraszán üldögélt, és a tengerre nézett, amikor két barna bőrű kislány, az egyik kék, a másik fehér ruhában, mint egy napsugarat a szürkeségben, leült a legközelebbi asztalhoz.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

Az egyik világos és gömbölyű volt, a másik sötét és karcsú, és Fågelsång kereskedelmi ügynök azonnal átlendült a tenger szépségének csodálatából a karcsú lány még nagyobb csodálatába.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

A tekintete simán siklott a fehér virágon, amit a szél ellen a hajára tekertek, le a fehér cipőkre, és amint leült, minden energiáját egy egyszerűbb szemkontaktusra összpontosította.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

A kislány egy pillanatra hidegen és távolságtartóan visszanézett rá, de amikor Fågelsång egy kis mosollyal próbálkozott, hirtelen elfordult, és élénken figyelte az őslakos fiút, aki a dokknál hangosan és panaszkodva kijelentette, hogy Putte az ő szépsége.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

Fågelsång nem nézett rá többet.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

„Egy kis flörtölős kölyök!” - gondolta Fågelsång magában, és egy diszkrét köhögéssel próbálta újra megragadni a kislány figyelmét.

Men förgäves.

De hiába.

Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

Ez Fågelsångot felbosszantotta. Úgy gondolta, hogy jóképű, és ezt a közönyösséget egyenesen személyes sértésnek vette.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Még akkor sem, amikor a zene a Cavalleriát játszotta, és Fågelsång hangosan dúdolt: „Az én fehér li-hiliám”, nem történt semmi eredmény.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

A fehér lili úgy tett, mintha Fågelsång kereskedelmi ügynök egyáltalán nem is létezne, és amikor a kislány és a kék barátnője megitták a kávéjukat és megették a süteményeiket, ugyanolyan gyorsan tűntek el Fågelsång látóköréből, ahogy jöttek.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

De a következő napon Fågelsång újra találkozott vele.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

A sétányon volt, ahol egyedül sétált a napsütésben, fehér ruhában, fekete övvel, és mivel Fågelsång bátor férfi volt, nyugodtan odament hozzá, és megkérte, hogy csatlakozzon hozzá.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

Fågelsång sosem hitte volna, hogy a nyár közepén is lehet ilyen hideg fogadtatás, de amikor a nevét mondta, a kislány ragyogott fel.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

„Milyen vicces név!” - mondta, és megmutatta fehér fogait és piroska arcocskáját, amitől Fågelsångnak elakadt a lélegezete.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

„Ez egy szép név” - mondta Fågelsång meggyőződve. „Én magam találtam ki. Korábban Pettersson volt a nevem.”

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

„Nem csodálom, hogy Fågelsång úr lecserélte!” - mondta a szép lány.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

„Fågelsång!” - javította ki a kereskedelmi ügynök. „De a kisasszony nem mondta meg, hogy őt hogy hívják.”

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»

„Hm! Általában nem szoktam így ismerkedni, de gondolom, udvariatlanság lenne, ha most nem mondanám el a nevemet. Lingonhjelm vagyok.”

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

Fågelsångnak ez elég volt, mert ő, mint az egész Pettersson család, nagyon tisztelte a nemességet és az arisztokráciát. Majdnem megbánta, hogy megszólította a lányt, és arra gondolt, hogy a lehető leghamarabb távozik, de a lány maga vetett véget ennek, amikor azt mondta:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

„Hát, ez nem teljesen korrekt. De ha velem jön haza, és bemutatom a családomnak, akkor minden rendben lesz, nem?”

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

„Hát persze, hát persze!” - mondta Fågelsång kissé idegesen.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

„Akkor rögtön megyünk” - mondta a lány, és Fågelsång is csatlakozott hozzá.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

A továbbiakban tudta, hogy elég előkelő volt ahhoz, hogy bárhol megjelenhessen.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Fehér cipői és zöld selyemharisnyája, fehér nadrágja, szürke kabátja, kék inge, zöld sálja és pánama kalapja volt, amin francia színű szalag volt, és mivelnek volt egy kis gerince, ami komolyan próbált lecsúszni a gyenge hátára, úgy gondolta, hogy semmi sem rontotta a megjelenését.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

Tíz perccel később a villában volt, ahol a lány a nyáron lakott, és bemutatták neki egy előkelő és barátságos öregembernek.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

„Az apám, Lingonhjelm kormányzó!” - mutatta be a lány, és Fågelsång kezet rázott vele, mélyen megindulva a pillanat komolyságától.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

Fågelsång kereskedelmi ügynök soha nem álmodta volna, hogy egész életében találkozna valakivel, aki olyan magas rangú, mint egy kormányzó, és ezt a megtisztelő élményt egyáltalán nem találta kellemesnek.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

De a fehér liliom láthatóan nagyon jó hangulatban volt, kivitte őt az erkélyre, leültette őt egy függőszék szélére - mert leültetni őt rendesen nem sikerült -, és gondoskodott róla, hogy kapjon whiskyt és vizet.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Aztán jött a kormányzó, aki egy kedves embernek bizonyult, bár Fågelsångnak néha nehezére esett követni a beszélgetést, és nagyjából ugyanabban az időben a lány eltűnt egy pillanatra.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Fågelsång hallotta, ahogy a telefon cseng, aztán a lány visszatért, láthatóan még ragyogóbban, mint korábban.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

Nem sokkal később a kormányzó elment, és Fågelsång könnyebben lélegzett, amikor egyedül maradt a lánnyal.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

„Kedves fickó az apád!” - mondta a leg elegánsabb társasági hangján. „De én mindig kicsit ideges vagyok, amikor ezekkel a nagykutyákkal vagyok.”

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

„Gyakran ideges vagy?” - kérdezte ártatlanul a lány.

Fågelsång kände att han rodnade.

Fågelsång érezte, hogy elpirul.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

„Hm! Igen! Nem minden nap, de elég gyakran. Én - én természetesen csak a legjobb társaságokba járok.”

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

„Természetesen!” - egyezett bele a lány. „Ez látszik is Fågelsång úr nemes viselkedésén. Nyugodtan és természetesen - hé, lányok, gyertek ide!”

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

Az utolsó mondatot egy pár fiatal hölgynek címezte, akik a villa felé közeledtek.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

Lingonhjelm kisasszony elképzelte:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

„Fågelsång úr, Sabelkrona kisasszony, von Erbingen bárónő. A bárónő udvarhölgyje a szász-braunschweigi trónörökös hercegnőnek, aki, mint tudjuk, jelenleg Marstrandban tartózkodik.”

Fågelsång bugade djupt.

Fågelsång mélyen meghajolt.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

„Nem, ezt nem hallottam!” - válaszolta, és elkezdett beszélgetni a hölgyekkel. De a bárónő félreértett svédül beszélve jelezte a házigazdának, hogy felsége hamarosan látogatásra érkezik.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

„Akkor jobb, ha megyek” - mondta Fågelsång, és felállt.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

„Dehogy!” - hangzott a válasz. „A hercegnő biztosan örül majd, ha találkozhat önökkel.”

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Kisvártatva a hercegnő is megérkezett, egy nagyon fiatal hölgy, akit egy másik udvarhölgy kísért.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

A hercegnőt a rangjának megfelelő ünnepséggel fogadták, és Fågelsång olyan mélyen meghajolt, hogy hallani lehetett, ahogy a függönyök csörögtek.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

A hercegnő pontosan úgy nézett ki, ahogy Fågelsång elképzelte egy hercegnőről.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

Magas és vékony, teknős bőrrel és nagyon fennhéjázóan öltözve.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Amikor a hercegnő megszólított valamelyik fiatal hölgyet, az azonnal felállt, és mélyen meghajolt. Fågelsång pedig, aki könnyen tanult, szintén mélyen meghajolt, amikor megszólították. És sokat hajolt, mert a hercegnő főleg vele foglalkozott.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

És ez nagyon fárasztó volt Fågelsång számára, mert a hercegnő ragaszkodott hozzá, hogy németül beszéljen vele, miközben ő csak svédül tudott. Az egyetlen dolog, amit Fågelsång mondott neki, az volt:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

„Nem értem, a te esküvőd!”

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

A többiek nem voltak hajlandók tolmácsolni, és a hercegnő tovább beszélt, figyelmen kívül hagyva Fågelsång kínjait.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

Végül a helyzet tűrhetetlenné vált Fågelsång számára. Elszakadt benne a cérna, fogta a kalapját, felpattant a székből, és egy alázatos meghajlás kíséretében megragadta a hercegnő kezét.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

„Ajó, a te esküvőd!” - mondta Fågelsång, majd gyorsan meghajolt a többi hölgynek, és kirohant, figyelmen kívül hagyva a mögötte hallható, hangosan kiabáló búcsúzkodásokat.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

Kis idő múlva újra a Turisthotel teraszán ült, és megígérte magának, hogy a továbbiakban nem fog idegen lányokra pazarolni időt, bármilyen vonzóak is legyenek.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

És hirtelen megpillantotta az öt fiatal hölgyet, akiket éppen elhagyott, amint a sétányon közeledtek.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

A hercegnő és Lingonhjelm kisasszony karöltve sétáltak, mögöttük a három másik hölgy, és mindannyian nagyon jól szórakoztak.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

Fågelsång gondosan elrejtette magát, nehogy meglássák, de egy fiatal férfi, aki a legközelebbi asztalnál ült, felállt, és udvariasan köszöntötte őt.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.

„Nem Lingonhjelm kormányzó lánya volt az, a fekete?” - kérdezte az asztalnál ülők egyike.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

„Igen, az volt!” - válaszolta a fiatal férfi.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

„És ki volt a másik, aki a karja alatt tartotta őt?”

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»

„Karlberg kisasszony Göteborgból. A Karlberg & Svensson cég lánya.”

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

Fågelsång kereskedelmi ügynök hirtelen lehűlt. Megesküdött, kiürítette a poharát, és elment a szállodába, hogy összepakoljon.