Kung Gustav den tredje var ute på en resa genom Dalarna.

Kong Gustav III var på en reise gjennom Dalarna.

Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken.

Han hadde travlt, og han ville kjøre så fort som mulig hele veien.

Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå undan?

Og da det gikk så fort at hestene lå som spændte remmer utover veien og vognen gikk på to hjul i svingene, stak kongen hodet ut av vinduet og ropte til kusk: «Hvorfor låter han det ikke gå fort nok?»

Tror han, att han kör för äggskal?”

Tror han at han kjører for eggskall?»

Då det skulle köras med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit.

Da det skulle kjøres så raskt på dårlige landeveier, hadde det nærmest vært et underverk om seltyg og vogner hadde holdt.

Det kunde de inte heller, utan vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen.

Det gjorde de heller ikke, men ved foten av en bratt bakke brøt en tistelstang seg, og der satt kongen fast.

Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre.

Kavalerene sprang ut av vognen og skjelt ut på kusk, men det gjorde ikke skaden mindre.

Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.

Det var ingen mulighet for å fortsette reisen før vognen var reparert.

När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.

Da hofffunktionærene så seg om for å finne noe som de kunne låte kongen gjøre mens han ventet, merket de at et kirkeklokketårn stod opp av en lund noe lenger fremover på veien.

De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i en av de vagnar, där uppvaktningen åkte, för att köra fram till kyrkan.

De foreslo kongen å sette seg opp i en av vognene der festen var, for å kjøre fram til kirken.

Söndag var det, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.

Det var søndag, og kongen kunne jo høre på gudstjenesten for å fordrive tiden til kongens store vogn var ferdig.

Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.

Kongen gikk med på forslaget og kjørte fram mot kirken. Tidligere hadde han kjørt lange timer gjennom mørke skogområder, men her var det mer lyst med ganske store åker og landsbyer, og Dalälven glidede lys og storslått mellom store masser av albusker.

Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan.

Men kongen hadde uheldet at klockeren tok opp sluttsalmen akkurat i det øyeblikket han steg ut av vognen på kirkesletten, og folket begynte å gå ut av kirken.

Men då människorna kommo gående förbi honom, blev kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem.

Men da folket gikk forbi ham, sto kongen igjen med en fot i vognen og den andre på trinnene, og flyttet seg ikke derfra, men bare betraktet dem.

Det var det grannaste folk han någonsin hade sett.

Det var det mest nære folket han noen gang hadde sett.

Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.

Mennene var alle over gjennemsnitlig høye med kloge, alvorlige ansikter, og kvinnene gikk stolt og værdig med søndagens fred over seg.

Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.”

Hele dagen hadde kongen talt om det øde landskapet han passerte, og han hadde sagt til sine riddere gang på gang: «Nå kjører jeg sannsynligvis gjennom den fattigste delen av mitt rike».

Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom.

Men da han nå så folket, som var ifört den nydelige soknedrakten, glemte han å tenke på fattigdommen.

I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender tro.

I stedet ble han varm i hjertet og sa til seg selv: «Kongen av Sverige er ikke så dårlig stilt som hans fjender tror».

Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet, skall jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land.”

Så lenge mine undersåtter ser ut på denne måten, vil jeg sannsynligvis være i stand til å forsvare både min trone og mitt land».

Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge tala till dem.

Han ga ordre til hoffetjenere å bekjende for folket at den fremmede som stod midt iblandt dem var deres konge, og at de skulle samle seg rundt ham, slik at han kunne tale til dem.

Och så höll konungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.

Og så holdt kongen en tale til folket. Han talte fra de høye trinnene utenfor sakristiet, og de smalle trinnene han stod på, er fremdeles der.

Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket.

Kongen begynte å forklare hvor dårlig situasjonen var i riket.

Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar.

Han sa at svenskene hadde blitt angrepet av både russere og danskere.

Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den.

Dette ville sannsynligvis ikke ha vært så farlig under andre omstendigheter, men nå var hæren så fyldt med forrædere at han ikke turde stole på den.

Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.

Derfor hadde han ikke annet valg enn å selv gå ut i landdistriktene og spørre sine undersåtter om de ville slutte seg til forræderne, eller om de ville være loyale mot kongen og hjelpe ham med folk og penger, slik at han kunne redde fædrelandet.

Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.

Bøndene forble stille mens kongen talte, og da han hadde sluttet, ga de ikke noen tegn på hverken godkjenning eller misbilligelse.

Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen flera gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan och såg missnöjd ut.

Kongen syntes selv at han hadde vært svært veltalende. Han hadde flere ganger fått tårer i øynene mens han talte. Men da bøndene fremdeles stod der, frygtsomme og usikre, og ikke kunne få seg til å svare ham, rynkede han pannen og så utilfreds ut.

Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.

Bøndene forstod at kongen begynte å bli utålmodig, og til slutt tok en av dem ordet fra mengden.

“Nu må du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra om det, som du har förelagt oss.”

–Du må forstå, kong Gustav, at vi ikke hadde forventet et kongelig besøk i sognet i dag, sa bonden. –Derfor er vi ikke umiddelbart klare til å svare deg. Jeg råder deg til å gå inn i sakristiet og tale med vår preste, mens vi overveier det du har foreslått oss.

Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast, varför han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.

Kongen forstod at han ikke ville få noen bedre beskjed i øjeblikket, og derfor syntes han at det var klokkest å følge bondens råd.

Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.

Da han gikk inn i sakristiet, var det ingen der utom en mann som så ut som en gammel bonde. Han var lang og grov med store hænder, slitt av hardt arbeid, og han bar hverken krage eller kappa, men læderbukser og en lang, hvid vadmelkjole som alle de andre mennene.

Han steg upp och bugade sig för kungen, då denne kom in.

Han reiste seg opp og buede for kongen da denne kom inn.

“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.

–Jeg trodde at jeg skulle møte presten herinne, sa kongen.

Den andre blev en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen, när han såg, att kungen tog honom för en bonde.

Den andre ble litt rød i ansiktet. Han syntes at det var nedsettende å måtte fortelle at det var ham som var presten i sognet, da han så at kongen tok ham for en bonde.

“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”, sade han.

–Ja, presten er som regel herinne på denne tiden, sa han.

Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet.

Kongen satte seg i en stor, høyrygget stol som stod i sakristiet på den tiden og som fremdeles står der og er helt like, bortsett fra at menigheten har laget en forgyldt kongelig krone på ryggstøtten.

“Har ni en bra präst i den här socknen?” sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.

–Har dere en god preste i denne sognet? spurte kongen. Han ville vise interesse for hvordan bøndene hadde det.

När kungen frågade honom på detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var.

Da kongen spurte ham på denne måten, syntes presten at han umulig kunne si hvem han var.

“Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att prästen var bra nog.

–Det er bedre at kongen beholder troen på at jeg bare er en bonde, tænkte han og svarte at presten var god nok.

Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.

Han prediket Guds ord rent og tydelig, og han forsøkte å leve som han lærte.

Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.

Kongen syntes at dette var en god ros, men han hadde et skarpt øre og merket seg en viss tøven i tonen.

“Det låter, som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sade han.

–Det lyder som om han allikevel ikke var helt nøy med presten, sa han.

“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre.

–Han er nok litt selvstendig, sa den andre.

Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander.

Han tænkte at dersom kongen skulle finne ut hvem han var, ville han ikke synes at presten hadde stått og rost seg selv, og derfor ville han også komme med en smule kritikk.

“Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortfor han.

–Det er sannsynligvis noen som sier at presten vil være alene om å styre og regere i denne sognet, fortsatte han.

“Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt”, sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. “Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.”

–I så fall har han i hvert fall styrt og regert på beste måte, sa kongen. Han syntes ikke om at bonden klaget over den som var over ham. –Det synes jeg er en god skikk og gammeldags enkelhet.

“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”

–Folkene er nok gode, sa komministern, –men de lever også langt borte i isolasjon og fattigdom. Folkene her ville nok ikke være bedre enn andre dersom verdens fristelser kom nærmere dem.

“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”, sade kungen och ryckte på axlarna.

–Nå, det er vel ingen fare for at de skal gjøre det, sa kongen og trak på skuldrene.

Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.

Han sa ikke mer, men begynte å tramme på bordet med fingrene. Han syntes at han hadde byttet nok venlige ord med bonden og spekulte over hvornår de andre ville være ferdige med sine svar.

“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”, tänkte han. “Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.”

–Disse bøndene er ikke særlig ivrige etter å hjelpe kongen sin, tænkte han. –Hvis jeg bare hadde min vogn, ville jeg reise min vei fra dem og alle deres rådslagninger.

Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.

Presten satt fortsatt bekymret og kjemper med seg selv om hvordan han skulle avgjøre en viktig sak som han måtte avgjøre. Han begynte å være glad over at han ikke hadde fortalt kongen hvem han var. Nå syntes han at han kunne snakke med ham om slike ting som han ellers ikke hadde kunnet fremsette for ham.

Om en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så, att fienderna voro över dem och att riket var i fara.

Etter en stund brøt presten stillheten og spurte kongen om det verklig var slik at fjendene var over dem og at riket var i fare.

Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort på honom och svarade ingenting.

Kongen mente at mannen skulle ha fornuft nok til ikke å forstyrre ham mer. Han så ned på ham og sa ikke noe.

“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”, sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”

–Jeg spør fordi jeg stod herinne og ikke kunne høre ordentlig, sa presten. –Men dersom det verklig er slik, ville jeg si at presten i denne menigheten kanskje ville være i stand til å innhente så mye penger til kongen som han trenger.

“Jag tyckte, att han helt nyligen sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.

–Jeg trodde han sa nylig at alle her var fattige, sa kongen og trodde at mannen ikke visste hva han talte om.

“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har makt att hjälpa honom.”

–Ja, det er sant, sa kommissæren. –Og presten eier ikke mer enn noen annen. Men dersom kongen vil være så nådig og høre på meg en stund, skal jeg si hvordan det kan være at presten har magt til å hjelpe ham.

“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”

–Han kan tale, sa kongen. –Han synes å ha lettere å få orden over leppene enn sine venner og naboer der ute, som aldri blir ferdige med det de har å si til meg.

“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.”

–Det er ikke lett å svare kongen. Jeg er bange for at det til slutt blir presten som må forpligte seg til å gjøre det på andres vegne.

Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.

Kongen kastet det ene benet over det andre, trak seg dypt ned i lengestolen, krysset armene og bøyde hodet mot brystet.

“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.

–Nå kan han begynne, sa han i en tone som om han allerede sov.

“Det var en gång fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen.

–Det var en gang fem menn fra denne sognet som var ute på elgjeging i skogen, startet presten.

“Den ene av dem var prästen, som vi tala om.

–En av dem var presten som vi taler om.

Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”

–To av de andre var soldater og het Olov og Erik Svärd, den fjerde av mennene var en gjestgiver her i kirkebyen, og den femte var en bonde som het Israels Per Persson.

“Han skall inte göra sig besvär med att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.

–Han skal ikke gjøre seg bekymringer med å nevne så mange navn, mumlet kongen og lynket hodet over til den ene siden.

“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig.

–Disse mennene var gode jegere, fortsatte presten, –og de hadde som regel lykke med seg.

Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något.

–Men denne dagen hadde de gått langt og lenge uten å fange noe.

Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka.

–Til slutt stoppet de jegingen helt og satte seg ned på bakken for å snakke.

De talade om att det inte på hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling.

–De snakkede om at det ikke var et eneste sted i hele skogen som var egnet til å dyrke jordbruk.

Det var bara fjäll och moras alltsammans.

–Det var bare fjell og myrer overalt.

‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem.

–‘Vår Herre har ikke gjort det rett mot oss, som har gitt oss et så fattig land å bo i’, sa en av dem.

‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”

–‘I andre områder kan folk skaffe seg rikdom og overflod, men her kan vi med all vår innsats knapt nok skaffe oss daglig brød.’

Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.

Presten tok en pause, som om han var usikker på om kongen hørte ham, men kongen gjorde en bevegelse med lillefingeren for å vise at han var våken.

“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten.

–Nettopp da jegerne snakket om dette, så presten at det var en glitter i berggrunnen på et sted hvor han tilfældigvis hadde sparket bort moset med foten.

‘Det var ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.

–‘Det var et spesielt berg dette’, tenkte han og sparket bort en annen mosstuva.

Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra.

–Han tok opp en steinfragment som fulgte med moset, og som også gjorde seg gjentagende på samme måte som alt annet.

‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han.

–‘Det er vel ikke mulig at dette er bly?’ sa han.

Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna.

–Nå skyndte de andre seg opp og skrapte bort moset med geværkolvene.

Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget.

–Og da de hadde gjort det, så de tydelig hvordan en bred malmvei gikk gjennom berget.

‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen.

–‘Hva tror dere at dette kan være?’ sa presten.

Karlarna slogo loss stenflisor och beto i dem. —

–Mennene slog bort steinfragmenter og undersøkte dem.

‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. —

–‘Det er vel i det minste bly eller zink’, sa de.

‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”

–‘Og hele berget er full av det’, tilføyde värten.

När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?” frågade han. — “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

Da presten hadde kommet så langt i fortellingen, løftet kongens hod en smule, og et øye åpnet seg. «Vet han om noen av de menneskene hadde kunnskap om malmer og bergarter?» spurte han. – «Nei, det gjorde de ikke», svarte presten. Da falt kongens hod ned, og begge øyne lukket seg.

“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet.

–«Både presten og de som var med ham, ble veldig glade», fortsette taleren uten å la seg påvirke av kongens likgjørlighet.

“De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även.

–«De trodde at de nå hadde funnet det som skulle gjøre dem rike, og det samme for deres etterkommere».

‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’

–«Jeg skal aldri mer behøve å arbeide!»

sade en av dem.

sa en av dem.

‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

–«Jeg skal ha råd til å gjøre ingenting hele uken, og på søndag skal jeg kjøre til kirken i gullvognen!»

“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.

–«De var ellers fornuftige mennesker, men det store funnet hadde gjort dem gal, slik at de talte som barn. De hadde likevel nok fornuft til å legge mossen tilbake og skjule malmveien. Deretter noterte de nøye stedet hvor det var, og gikk hjem».

“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm. Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”

–«Før de skildtes, ble de enige om at presten skulle reise til Falun og spørre bergshauptmannen om hvilken slags malm det var. Han skulle komme tilbake så fort han kunne, og til dess lovet de hverandre med en ed at de ikke skulle forråde stedet hvor malmen var».

Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

Kongens hod løftet seg en smule igjen, men han avbrøt ikke fortelleren med et ord. Han syntes å begynde å tro at den andre virkelig hadde noe viktig å fortelle ham, da han ikke låt seg påvirke av hans likgjørlighet.

“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan.

–«Så gikk presten bort med et par malmprøver i lommen».

Han var lika glad åt att bli rik som någon av de andra.

–«Han var like glad for å bli rik som noen av de andre».

Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om.

–«Han tenkte på at han skulle ombygge præstegården, som nå ikke var bedre enn en bondehytte, og så skulle han gifte seg med en præstesønn, som han gjerne ville».

Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år.

–«Han hadde ellers trott at han skulle måte vente i mange år».

Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

–«Han var fattig og ukjent, og han visste at det ville ta lang tid før han fikk en slik stilling at han kunne gifte seg».

“Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

–«Presten reiste inn til Falun på to dager, og en dag måtte han vente der, fordi bergshauptmannen var borte. Til slutt fikk han møte ham og viste ham malmstykkene. Bergshauptmannen tok dem i sin hånd. Han så først på dem og deretter på presten».

“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

–«Presten fortalte at han hadde funnet dem i et berg hjemme i sognet, og han undret seg om det ikke kunne være bly».

‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

–«Nei, det er ikke bly», sa bergshauptmannen.

‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.

–«Kanskje er det zink da?», spurte presten.

‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

–«Det er ikke zink heller», sa bergshauptmannen.

“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.

–«Presten følte at all håp fór fra ham. Han hadde ikke følt seg så nedslått på mange gode dager».

‘Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen.

–«Har dere mange slike steiner i sognet dere?», spurte bergshauptmannen.

‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

–«Vi har et helt berg», sa presten.

“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

–«Da gikk bergshauptmannen nærmere, slog ham på skulderen og sa:

‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn, för detta är silver!’

–«Se nå til at dere gjør noe nyttig med dette, slik at det gynner både dere selv og kongeriket, for dette er sølv!»

‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’

–«Jaha», sa presten og stod og gjorde tegn foran seg selv. «Jaha, det er sølv».

“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade.

–«Bergshauptmannen begynte å forklare ham hvordan han skulle skaffe seg lovlig rett til minen og ga ham mange gode råd, men presten var så forvirret at han ikke hørte på det han sa».

Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”

–«Han tenkte bare på hvor fantastisk det var at det lå et helt berg med sølvmalm i hans fattige sogn som ventet på ham».

Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

Kongen løftet hodet så brat at presten måtte avbryte fortellingen.

“Det gick väl så”, sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”

–«Det var vel slik», sa kongen, «at da han kom hjem og begynte å arbeide i minen, innså han at bergshauptmannen bare hadde spilt en aprilsnarr med ham».

“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.

–«Nei, bergshauptmannen hadde ikke gjort det», sa kommissæren.

“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.

–«Han kan fortsette», sa kongen og satte seg igjen for å lytte.

“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd.

–«Da presten endelig var hjemme og kjørte gjennom sin sogn», fortsette presten, «megt han at han først måtte fortelle sine kolleger om verdien av deres funn».

Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom och tala om, att det de hade funnit var silver.

–«Og da han kjørte forbi gjestgiver Sten Stenssons gård, planla han å stoppe inn hos ham og fortelle at det de hadde funnet var sølv».

Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.

–«Men da han stoppet utenfor porten, så han at det var gardiner for vinduene, og at en bred sti av hakket granris førte opp til trappen».

‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde mot gärdesgården.

–«Hvem er det som er død her i gården?» spurte presten en gut som sto og hang ved gjerdet.

‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken.

–«Det er gjestgiveren selv», svarte gutten.

Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.

–Og så fortalte han presten at gjestgiveren hadde drukket seg full hver dag i en uke.

‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. —

–«Å, så mye brændevin, så mye brændevin som er gått til her!» sa gutten.

‘Hur kan detta komma sig?’ frågade prästen.

–«Hvordan kan dette være?» spurte presten.

‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ —

–«Gjestgiveren pleide aldri å drikke seg full».

‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva.

–«Jo», sa gutten, «han drak fordi han fortalte at han hadde funnet en gruve».

Han var så rik, sade han.

–«Han var så rik», sa han.

Han skulle aldrig behöva göra annat än supa.

–«Han ville aldri behøve å gjøre noe annet enn å drikke».

Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’

–«Og i går kjørte han bort, full som han var, og så veltet vognen, og han slo seg selv ihjel».

“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.

Da presten hadde hørt dette, gikk han videre hjemover. Han var bedrømt over det han hadde hørt. Han hadde jo kommet så glad og gledet seg til å fortelle den store nyheten.

“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.

Da presten hadde gått et par skritt, så han Israels Per Persson komme gående.

Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet.

Han så ut som vanlig, og presten tenkte at det var godt at lykken ikke hadde stiget også til hans hode.

Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man.

Han ville straks glede ham med at han nå var en rik mann.

‘Goddag!’

–«Goddag!»

sade Per Persson.

sa Per Persson.

‘Kommer du ifrån Falun nu?’ —

–«Kommen du fra Falun nå?»

‘Ja, det gör jag’, sade prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, än vi tänkte oss.

–«Ja, det gjør jeg», sa presten, «og nå skal jeg fortelle deg at det har gått bedre der enn vi trodde».

Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’

Bergshauptmannen sa at det var sølvmalm vi hadde funnet.

I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. —

I det samme så Per Persson ut som om jorden hadde åpnet seg under ham.

‘Vad säger du, vad säger du?

–«Hva sier du, hva sier du?»

Är det silver?’ —

–«Er det sølv?»

‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ —

–«Ja», sa presten, «vi skal bli rike menn nå, alle sammen, og kunne leve som herrer».

‘Nej, är det silver!’

–«Nei, er det sølv!»

sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. —

sa Per Persson igjen og så mer og mer trist ut.

‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig.

–«Ja, det er sølv», sa presten, «du skal ikke tro at jeg vil snye deg».

Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ —

–«Du skal ikke være redd for å bli glad».

‘Glad!’

–«Gledelig!»

sade Per Persson.

sa Per Persson.

‘Skulle jag bli glad?

–«Skal jeg bli glad?»

Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra.

–«Jeg trodde det var bare fuglefjær vi hadde funnet, så jeg tenkte det var bedre å være på den sikre side».

Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’

–«Jeg har solgt min andel i gruven til Olov Svärd for hundre dalere».

“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.

Han var fortvivlet, og da presten gikk bort fra ham, sto han og gråt på landsveien.

“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.

Da presten kom hjem til gården sin, sendte han en tjener til Olov Svärd og hans bror for å fortelle dem at det var sølv de hadde funnet. Han følte at han nå hadde fått nok av å selv formidle de gode nyhetene.

“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.

Men da presten satt alene om aftenen, tok gleden igjen overtaket.

Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården.

Han gikk ut i mørket og tok opp posisjon på en bakke hvor han planlagde å bygge den nye prestegården.

Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe.

Det skulle bli en storslått bygning, selvsagt, like flott som en biskops residens.

Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården.

Han sto lenge ut den natten, og han var ikke tilfreds med å bare ombygge prestegården.

Det föll honom in, att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan.

Det slog ham at det var så mye rikdom i sognet at mange mennesker ville strømme dit, og i løpet av tiden ville kanskje en hel by bli bygget rundt gruven.

Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla.

Og da ville han være nødt til å bygge en ny kirke i stedet for den gamle.

Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till.

Det ville sannsynligvis koste en stor del av hans formue.

Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig, att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på.

Men han var ikke tilfreds med dette heller, for han fant ut at når kirken var ferdig, ville kongen og mange biskoper komme for å invigere den, og da ville kongen bli glad over kirken, men han ville merke at det ikke var noen sted for ham, kongen, å overnatte.

Och då skulle han få lov att bygga kungen ett slott i den nya staden.”

Og da ville han få lov til å bygge kongen et slott i den nye byen.

En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.

En av kongens riddere åpnet nå døren til sakristiet og meldte at den store kongelige vognen var klar.

Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig. “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt. Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”

Kongen var i første omgang klar til å forlate stedet umiddelbart, men han overveid det. «Han skal fortelle sin historie til slutt», sa han til præsten. «Men han kan gå fortare. Vi vet nå hvordan mannen fant og tænkte. Vi vil vite hvordan han handlet».

“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”, fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet.

«Men da præsten fremdeles var midt i disse drømmene», fortsatte præsten, «fikk han beskjed om at Israel Per Persson hadde tatt sitt eget liv».

Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan.

Han hadde ikke kunnet bære at han hadde solgt sin andel av gruven.

Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”

Han hadde sannsynligvis følt at han ikke kunne uthærde å se andre hver dag glede seg over en rikdom som kunne ha vært hans.

Kungen satte sig en smula till rätta i stolen. Han höll båda ögonen öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.”

Kongen satte seg litt mer behagelig i stolen. Han hadde begge øynene åpne. «Faktisk», sa han, «hvis jeg hadde vært den præsten, tror jeg at jeg ville ha fått nok av gruven».

“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.

«Kongen er en rik mann», sa præsten.

“Han har mycket nog i alla fall.

«Han har nok av det i hvert fall».

Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger.

Det er ikke det samme med en fattig præst som ikke eier noe.

Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv ära och nytta med dessa rikedomar.

Den stakkars mannen tenkte når han så at Guds velsignelse ikke var med hans foretaking: «Jeg skal ikke lenger drømme om å gjøre meg selv ære og nytte med disse rikdommene».

Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden.

Men jeg kan jo ikke la sølv ligge i jorden.

Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda.

Jeg må ta det frem til gavn for de fattige og nødstedte.

Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’

Jeg skal bearbeide gruven for å hjelpe hele sognet på føttene».

“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget.

Derfor gikk præsten en dag over til Olov Svärd for å snakke med ham og hans bror om hva de nå skulle gjøre med sølvberget.

När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder.

Da han kom i nærheten av soldatboligen, møtte han en vogn som var omringet av bevæpnede bønder.

Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.

Og i vognen satt en mann som hadde håndene bundet bakover og rep rundt anklene.

“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla, och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.

Da præsten gikk forbi, stoppet vognen, og han fikk tid til å se på fangen. Hans hode var bundet, så det var ikke lett å se hvem det var, men præsten trodde likevel at han kjente Olov Svärd.

“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.

Han hørte fangen bønfalle de som bevoktet ham om at han skulle få si et par ord til præsten.

“Han gick då närmare, och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.

Da gikk præsten nærmere, og fangen vendte seg mot ham. «Nå er du snart den eneste som vet hvor det sølvberget er», sa Olov.

‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.

«Hva sier du, Olov?» spurte præsten.

‘Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl.

«Jo, ser du, præst, siden vi fikk høre at det var et sølvberg som vi hadde funnet, har min bror og jeg ikke kunnet være så gode venner som før, men vi har hele tiden hatt stridigheter».

Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss.

Og i går kveld kom vi i strid om hvem av oss fem som først hadde funnet gruven, og det kom til slagsmål mellom oss».

Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan.

Og nå har jeg slått min bror ihjel, og han har også gitt meg en ordentlig minnesmærke her over pannen».

Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan.

Jeg skal henges nå, og så er du den eneste som vet noe om gruven».

Därför vill jag be dig om en sak.’

Derfor vil jeg bede deg om en ting».

‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’

«Si det», sa præsten. «Jeg skal gjøre alt jeg kan for deg».

‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.

«Du vet at jeg etterlater mange små barn», begynte soldaten, men præsten avbrøt ham.

‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’

«Med hensyn til dette kan du være rolig. Det som skjer deg i gruven, skal de få, akkurat som om du selv hadde levet».

‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’

«Nei», sa Olov Svärd, «det var en annen ting jeg ville bede deg om. La ingen av dem få noen del av det som kommer ut av den gruven!»

“Prästen ryckte ett steg tillbaka, han blev stående tyst och kunde intet svara.

«Præsten tok et skritt tilbake, han sto stille og kunne ikke svare».

‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’, sade den fångne.

«Hvis du ikke lover meg dette, kan jeg ikke dø rolig», sa fangen.

‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’

«Ja», sa præsten langsomt og anstrengt, «jeg skal love deg det du ber om».

“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom.

Deretter ble morderen ført bort, og præsten sto på veien og tenkte på hvordan han skulle holde det løftet han hadde gitt ham.

Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt.

Hele veien hjem tenkte han på formuen han hadde vært så glad for.

Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom?

Men hvis det nå var slik at folket i denne menigheten ikke tålte rikedom?

Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män.

Nå var det allerede fire fordærvede, som før hadde vært stolte og flotte menn.

Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre.

Han følte at han så hele menigheten foran seg, og han forestilte seg hvordan denne sølvgruven ville fordere ene etter en.

Anstod det honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”

Var det ham, som var sat til å vare på disse fattige menneskenes sjeler, som skulle lukke ut over dem det som ville bli deres undergang?

Kungen satt på en gång upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”

Kongen satt plutselig opprikt i stolen og stirret på den som talte. «Jeg må si!», sa han. «Han får meg til å forstå at en præst i denne fjerne bygden må være en hel mann».

“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem.

«Det var ikke nok med dette som allerede hadde skjedd», fortsette præsten, «men så snart nyheten om gruven spredte seg blant menighetsmedlemmene, sluttet de å arbeide og gikk lenge rundt og ventet på den tiden da den store formuen skulle strømme over dem».

Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.

Alt det løse folket som var i området strømmet til, og drukkenhet og slagsmål var nå det som præsten stadig hørte om.

“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.

«En mengde mennesker gjorde ingenting annet enn å gå rundt i skogen og søke etter gruven, og præsten merket at så snart han gikk hjem, fulgte mennesker etter ham for å se om han gikk til sølvberget og stjal hemmeligheten fra ham».

“Då sakerna stodo så, kallade prästen samman bönderna till stämma.

«Da tingene var slik, kalte præsten sammen bøndene til en forsamling».

“För det första påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva.

«Først påminnet han dem om alle de ulykker som oppdagelsen av sølvberget hadde ført med seg, og han spurte dem om de ville lade seg fordere, eller om de ville redde seg selv».

Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång.

Deretter fortalte han dem at de ikke skulle forvente at han, som var deres præst, skulle bidra til deres undergang.

Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det.

Nå hadde han bestemt seg for at han ikke skulle forråde sølvbergets lokasjon til noen, og han ville aldri selv hente rikdommer fra det.

Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det.

Og så spurte han bøndene hvordan de ville ha det i fremtiden.

Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom.

Hvis de ville fortsette å søke etter gruven og vente på rikdommer, ville han trekke seg så langt borte at ingen rygter om deres elendighet noen gang skulle nå ham.

Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem.

Men hvis de ville gi opp å tenke på sølvgruven og bli som før, ville han bli hos dem.

‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”

‘Men hvordan dere enn velger’, sa præsten, «husk dette: Ingen vil noen gang få vite noe om sølvberget fra meg!»

“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”

«Nå», sa kongen, «hvordan valgte bøndene?»

“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen.

«De gjorde som præsten ønsket», sa præsten.

“De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull.

«De forstod at han mente godt med dem når han ønsket å forbli fattig for deres skyld.»

Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”

Og de gav præsten beskjed om å gå inn i skogen og skjule malmveien godt med ris og stein, slik at ingen skulle kunne finne den, hverken de eller deres etterkommere.

“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”

«Og siden har præsten levet her like fattig som de andre».

“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”

«Ja», svarte præsten, «han har levet her like fattig som de andre».

“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.

«Men han giftet seg vel og bygget seg en ny præstegård?», sa kongen.

“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”

«Nei, han hadde ikke råd til å gifte seg, og han bor i den gamle hytte».

“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på huvudet.

«Det er en flott historie han fortalte meg», sa kongen og nikkede.

Prästen stod tyst framför kungen. Om några ögonblick återtog denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”

Præsten sto tavt foran kongen. Etter en stund spurte kongen: «Tænkte han på sølvbjerget da han sa at præsten her kunne skaffe meg så mye penger som jeg trengte?»

“Ja”, sade den andre.

«Ja», sa den andre.

“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”

«Men jeg kan ikke plage ham», sa kongen, «og hvordan skal han ellers få en slik mann til å vise meg bjerget? Han har jo avsagt seg både kjæresten og all lykke i livet».

“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är fäderneslandet, som behöver skatten, så ger han nog med sig.”

«Det er en annen sak», sa præsten. «Men hvis det er fædrelandet som trenger skatten, så vil han nok gi med seg».

“Svarar han mig för det?” frågade kungen.

«Svarer han meg for det?», spurte kongen.

“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.

«Ja, det svarer jeg for», sa præsten.

“Bryr han sig då inte om hur det går med hans sockenbor?”

«Bryr han seg da ikke om hvordan det går med sine menighetsmedlemmer?»

“Det får stå i Guds hand.”

«Det må stå i Guds hånd».

Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret.

Kongen reiste seg opp fra stolen og gikk fram til vinduet.

Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför.

Han sto en stund og så på folkemengden utenfor.

Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa.

Jo lenger han så, jo mer begyntet hans store øyne å stråle, og figuren så ut til å vokse.

“Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”

«Han kan hilse præsten i denne menigheten», sa kongen, «at det ikke er en flottere syn for en konge av Sverige enn å se et folk som dette».

Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?” frågade kungen.

Deretter vendte kongen seg bort fra vinduet og så på præsten. Han begynte å le. «Er det slik at præsten i denne menigheten er så fattig at han tar av seg de svarte klærne så snart gudstjenesten er over, og klær seg som en bonde?», spurte kongen.

“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.

«Ja, det er han», sa komministern, og rødmenen kom over hans grove ansikt.

Kungen gick åter fram till fönstret.

Kongen gikk igjen fram til vinduet.

Det syntes på honom, att han var i sitt bästa lynne.

Det var tydelig at han var i godt humør.

Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv.

Alt det ædle og storslåtte i ham var våknet til liv.

“Han skall låta den där gruvan ligga i fred”, sade kungen.

«Han skal la denne minen være i fred», sa kongen.

“Eftersom han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.”

«Eftersom han har sultet og arbeidet hele livet for å få dette folket slik som han vil ha det, skal han få beholde det slik som det er».

“Men om riket är i fara?” sade prästen.

«Men hvis kongeriket er i fare?», sa præsten.

“Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sade kungen. Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian.

«Kongeriket får bedre hjelp av mennesker enn av penger», sa kongen. Og da kongen hadde sagt dette, tok han avskjed med præsten og gikk ut av sakristiet.

Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.

Utenfor stod mengden like tyst og ordløs som da han gikk inn. Men da kongen gikk opp for trappen, kom en bonde mot ham.

“Har du nu fått tala med vår präst?” sade bonden.

«Har du nå hatt en samtale med vår præst?», sa bonden.

“Ja”, sade kungen, “jag har talat med honom.”

«Ja», sa kongen, «jeg har hatt en samtale med ham».

“Då har du väl också fått svar från oss?” sade bonden. “Vi bådo dig, att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.”

«Så har du vel også fått et svar fra oss?», sa bonden. «Vi bad deg om å gå inn og tale med vår præst, slik at han kunne gi deg et svar fra oss».

“Ja, jag har fått svar”, sade kungen.

«Ja, jeg har fått et svar», sa kongen.