Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

Kommersiell agent Fågelsång satt på terrassen til Turisthotellet i Marstrand og så ut over havet, da to små brunbrannede piger, den ene i blått, den andre i hvitt, kom som en solstråle i tristessen og satte seg ved det nærmeste bordet.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

En av dem var lys og rund, den andre var mørk og slank, og kommersiell agent Fågelsång ble straks revet bort fra sin beundring for havets skjønnhet til en enda større beundring for den slanke.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

Hans blikk gled smukt fra det hvite sjalet, som hun hadde sveid rundt håret på grunn av vindkastene, ned til de hvite skoene, og så snart hun hadde satt seg ned, fokuserte han hele sin energi på å innlede en enklere øye-kontakt.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

I et øyeblikk møtte pigen hans blikk, kaldt og fremmed, men da Fågelsång turde smile litt, vendte hun seg plutselig bort og begynte å observere en ungdom fra den innfødte befolkningen med livlig interesse, som nede ved kajen høyt og klagende fortalte at Putte var hans øyesten.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

Fågelsång gav henne ikke et eneste blikk tilbake.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

»Det var en lille, hårdflirtende sønn!» tænkte Fågelsång for seg selv og forsøkte gjennom en diskret host å fange pikkens oppmerksomhet igjen.

Men förgäves.

Men forgjeves.

Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

Dette irritterte Fågelsång. Han anså seg selv for å ha et fordelaktig utseende, og oppfattet denne ligegladheden som en direkte personlig fornærmelse.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Ikke engang da musikken spilte Cavalleria, og Fågelsång høyt mumlede: «Min hvite li-hila», fikk han noen resultat.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

Den hvite liljen lod som om handelsagent Fågelsång slet ikke eksisterte, og da hun og hennes blå veninne hadde drukket kaffe og spist bakverk, forsvant de fra Fågelsångs horisont like raskt som de hadde kommet.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

Men dagen etter fikk Fågelsång se henne igjen.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

Det var på Strandpromenaden, der hun gikk alene i solskinnet, hvitt klædt som før, og med et svart bånd rundt taljen, og da Fågelsång var en modig mann, gikk han rolig fram og bad om å få selskap.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

Fågelsång hadde aldri trodd at det kunne være så mye koldt midt i sommeren som den han ble mottatt med, men da han sa sitt navn, lyste piken opp.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

»Et så sjovt navn», sa hun, og viste en rekke hvite tenner og et par kindkysser som fikk Fågelsång til å gispe etter luft.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

»Det er et vaksent navn», svarte Fågelsång overbevisende. «Jeg fant det selv. Før het jeg Petrusson».

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

»Da er det ikke forunderlig at herr Fågelkvitter byttet navn!», sa skønnheten.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

»Fågelsång!», korrigierte handelsagenten. «Men frøken har ikke fortalt hva frøken heter».

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»

»Hm! Jeg pleier egentlig ikke å gjøre bekjentskap på slik måte, men jeg antar at det ville vært uhøflig å ikke nåvne mitt navn nå. Jeg heter Lingonhjelm».

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

Det gjorde et intrykk på Fågelsång, for han nærede, i likhet med hele Petrusson-familien, en dyb respekt for adelen og ridderskapet. Han fortrød nesten at han hadde tiltalt piken, og var på vei ut av spillet så fort som mulig da det plutselig ble forpurret av piken selv, som sa:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

»Det er jo, som sagt, ikke helt comme il faut. Men hvis du følger med hjem og blir presentert for familien, så er alt korrekt, eller hva?»

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

»Jo visst, jo visst!», svarte Fågelsång litt nervøst.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

»Så går vi rett bort», svarte piken, og Fågelsång fulgte med.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

Resten av tiden var han sikker på at han var fin nok til å opptre overalt.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Han hadde hvite sko og grå sokker, hvite bukser, grå kostym, blå skjorte, grønn halstørkløde og en panama med bånd i de franske fargene, og da han også hadde en hagebein som alvorlig forsøkte å nå ned til hans skrå ryg, mente han at det ikke var noe galt med hans påklædning.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

Ti minutter senere var han i villaen hvor piken bodde om sommeren, og ble presentert for en stolt og vennlig gammel herre.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

»Min far, landshøvding Lingonhjelm!», presenterte piken, og Fågelsång skaket hånden, dypt grepet av øyeblikkets alvor.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

Handelsagenten Fågelsång hadde aldri kunnet drømme om at han i løpet av hele sitt liv skulle møte noe så høytstående som en landshøvding, og han fant denne ærefulle opplevelsen alt annet enn behagelig.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

Men hans hvite lilje syntes derimot å være i en helt strålende humør, tok ham med seg ut på en balkong, satte ham på ytterkanten av en kurvestol – å få ham til å sitte ordentlig gikk ikke – og sørget for at han fikk whisky og vann.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Deretter kom landshøvdingen, som viste seg å være en trevlig mann, selv om Fågelsång noen ganger hadde litt vanskeligheter med å følge samtalen, og omtrent samtidig forsvant piken en stund.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Fågelsång hørte telefonen ringe, og deretter kom hun tilbake i en fart som syntes å være enda mer strålende enn før.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

Snart nok forlod landshøvdingen dem, og Fågelsång pustet ut da han var alene med piken.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

»En trevlig fyr, din far», sa han i sin mest elegante selskapsstemme. «Men jeg føler alltid litt som en haj når jeg er sammen med slike pompøse hunder.»

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

»Er det ofte slik for deg?», spurte piken uskyldig.

Fågelsång kände att han rodnade.

Fågelsång kjente at han rødmede.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

«Hm! Ja! Ikke akkurat hver dag, men ofte nok. Jeg – jeg beveger meg naturligvis kun i de beste kretsene.»

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

«Selvsagt!», gjentog piken. «Det merker man på herr Fågelsongs noble oppførsel. Lett og uformelt – hei, piker, velkommen opp!»

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

Det siste var rettet mot et par unge damer som kom fram mot villaen.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

Frøken Lingonhjelm fant ut:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

«Herr Fågelsong, frøken Sabelkrona, baronessen von Erbingen. Baronessen er hofdame for hendes fyrstelige højhed, arveprinsessen av Sachsen-Braunschweig, som akkurat nå er her i Marstrand, som du vet.»

Fågelsång bugade djupt.

Fågelsång buede dypt.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

«Nei, det hadde jeg ikke hørt!», svarte han, og begynte å snakke med damene. Men han ble avbrudt av baronessen, som på brutt svensk fortalte värdinnan at hendes højhed selv planlegger å komme på besøk om litt.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

«Så er det vel best at jeg går», sa Fågelsång og reiste seg.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

«Overhovedet ikke», lød det i kor. «Prinsessen vil sikkert bli charmeret av å møte dere.»

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Straks etterpå kom også prinsessen, en yngre dame, ledsaget av en annen hofdame.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

Hun ble mottatt med al den ceremonien som hennes rang krevde, og Fågelsång buede så dypt at han hørte hvordan det knokkede i selestropene.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

Hun så ut akkurat som Fågelsång hadde forestilt seg at en prinsesse skulle se ut.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

Lang og yndefuld, med en skildpaddefan og en høgst, utrolig høgst holdning.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Da hun talte til en av de andre unge damene, reiste denne seg opp og buede dypt, og Fågelsång, som var lett å lære, buede også dypt når han ble tiltalt. Og det ble mange bueringer, fordi hendes højhed hovedsakelig var opptatt av ham.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

Og dette var ytterst anstrengende for Fågelsång, fordi hun insisterte på å tale tysk med ham, mens han kun kunne tale svensk. Det eneste han fikk ut av ham var derfor et anstrengt «ja».

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

«Ikke forstått, jeres bryllup!»

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

Ingen av de andre gjorde seg tilgjengelig som tolk, og hendes højhed fortsette å tale uten å ta hensyn til hans nød.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

Til slutt ble situasjonen uudholdelig for Fågelsång. Han greb modet, tok hatten, sprang opp fra stolen og tok prinsessens hånd med en underdanig buke.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

«Hei, jeres bryllup!» sa han helt burdus, buede raskt for de andre damene og ruset bort uten å ta hensyn til de opfordringene til å bli igjen som lød som en lydlig kor bak ham.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

En lille stund senere satt han igjen på terrassen på Turisthotellet, og lovet seg selv at han fremover skulle unngå å flirte med ukjente jenter, uansett hvor tiltrekende de var.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

Da så han plutselig de fem unge damene han nettopp hadde forlatt, komme gående oppover langs promenaden.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

I spissen gikk prinsessen og frøken Lingonhjelm arm i arm, bakpå fulgte de tre andre, og alle så ut til å ha det utomordentlig kjekt.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

Fågelsång skjulte seg omhyggelig for ikke å bli sett, men en ung mann som satt i et selskap ved det nærmeste bordet, reiste seg opp og hilste høflig.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.

«Var det ikke guvernør Lingonhjelms datter, den svarte?» spurte en av selskapet.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

«Jo, det var!» svarte den unge mannen.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

«Hvem var den andre som holdt henne under armen?»

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»

«Det var en frøken Karlberg fra Göteborg. Datter til Karlberg & Svensson der.»

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

Handelsagenten Fågelsång kjente at han ble helt kald. Så svor han til seg selv, tømte glasset og gikk opp på hotellet for å pakke.