Kung Gustav den tredje var ute på en resa genom Dalarna.

Koning Gustaaf III was op reis door Dalarna.

Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken.

Hij had het erg haastig en wilde de hele weg in stijl reizen.

Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå undan?

En omdat het zo snel ging, dat de paarden als uitgestrekte riemen langs de weg liepen en de wagen op twee wielen in de bochten ging, stak de koning zijn hoofd uit het raam van de wagen en riep hij tegen de koetsier: 'Waarom laat hij het niet rustig aan doen?'

Tror han, att han kör för äggskal?”

Denkt hij misschien dat hij voor eierschalen rijdt?'

Då det skulle köras med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit.

Op slechte landwegen met een dergelijke razende snelheid zou het bijna een wonder zijn geweest als de tuigage en wagens het hadden volgehouden.

Det kunde de inte heller, utan vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen.

Maar dat kon ook niet, want aan de voet van een steile heuvel brak de paal van de tistel, en daar zat de koning vast.

Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre.

De ridders sprongen uit de wagen en maakten ruzie met de koetsier, maar dat maakte de schade niet minder.

Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.

Er was geen mogelijkheid om de reis voort te zetten totdat de wagen was gerepareerd.

När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.

Toen de hofbedienden rondkeken om iets te vinden waarmee de koning zich kon vermaken terwijl hij wachtte, merkten ze dat er een kerktoren uitkwam van een bosje bomen dat een eindje verderop langs de weg lag.

De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i en av de vagnar, där uppvaktningen åkte, för att köra fram till kyrkan.

Ze stelden voor dat de koning in een van de wagens zou stappen waarin de gevolgde rijde, om naar de kerk te rijden.

Söndag var det, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.

Het was zondag en de koning kon de dienst bijwonen om de tijd te doden totdat de grote koninklijke wagen klaar was.

Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.

De koning ging akkoord met het voorstel en reed richting de kerk. Eerder was hij urenlang door donkere bossen gereden, maar hier zag het er vrolijker uit met vrij grote akkers en dorpjes en de Dalälven die licht en prachtig tussen grote hoeveelheden wilgen gleed.

Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan.

Maar de koning had pech, want op hetzelfde moment dat hij op de kerkheuvel uitstapte, begon de koster met het zingen van het afscheidslied en het publiek begon de kerk te verlaten.

Men då människorna kommo gående förbi honom, blev kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem.

Maar toen de mensen langs hem liepen, bleef de koning met één voet in de wagen en met de andere op de trede staan en bewoog zich niet van zijn plek, maar keek ze gewoon aan.

Det var det grannaste folk han någonsin hade sett.

Het was de meest vriendelijke bevolking die hij ooit had gezien.

Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.

De mannen waren allemaal groter dan de gemiddelde man en hadden wijze, serieuze gezichten, en de vrouwen liepen statig en waardig met een zondagsrust over zich heen.

Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.”

De hele dag had de koning gesproken over het kale gebied waar hij doorheen reed en hij had tegen zijn ridders steeds gezegd: 'Nu rij ik zeker door het armste deel van mijn rijk.'

Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom.

Maar toen hij het volk zag, dat in de mooie kerkkleding was gekleed, vergat hij aan de armoede te denken.

I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender tro.

In plaats daarvan werd hij van binnen warm en zei hij tegen zichzelf: 'De koning van Zweden is niet zo slecht af als zijn vijanden denken.'

Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet, skall jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land.”

Zolang mijn onderdanen er zo uitzien, zal ik zowel mijn troon als mijn land kunnen verdedigen.'

Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge tala till dem.

Hij beval de hofbedienden om het volk te vertellen dat de vreemdeling die tussen hen stond hun koning was en dat ze zich rond hem moesten verzamelen, zodat hij tot hen kon spreken.

Och så höll konungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.

En dan hield de koning een toespraak tot het volk. Hij sprak vanaf de hoge trap buiten de sacristie en de smalle traptreden waarop hij stond, zijn nog steeds te zien.

Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket.

De koning begon uit te leggen hoe slecht het met het rijk gesteld was.

Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar.

Hij zei dat de Zweden zowel door de Russen als de Denen met oorlog waren aangevallen.

Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den.

Onder andere omstandigheden zou dit niet zo gevaarlijk zijn geweest, maar nu was het leger zo vol van verraders dat hij er geen vertrouwen in durfde te stellen.

Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.

Daarom had hij geen andere keuze dan zelf de regio's te bezoeken en zijn onderdanen te vragen of ze zich bij de verraders wilden voegen of dat ze trouw wilden blijven aan de koning en hem zouden helpen met mensen en geld, zodat hij het vaderland kon redden.

Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.

De boeren bleven stil terwijl de koning sprak en toen hij klaar was, gaven ze geen teken van goedkeuring of afkeuring.

Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen flera gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan och såg missnöjd ut.

De koning vond zelf dat hij erg welsprekend was geweest. Hij kreeg tijdens zijn toespraak meerdere keren tranen in zijn ogen. Maar toen de boeren daar nog steeds angstig en onzeker stonden en niet in staat waren om hem te antwoorden, fronste hij en leek ontevreden.

Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.

De boeren begrepen dat de koning het langzaam beu begon te worden om te wachten en uiteindelijk stapte een van hen uit de menigte.

“Nu må du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra om det, som du har förelagt oss.”

‘Nu moet je weten, koning Gustav, dat we vandaag geen koninklijk bezoek in de parochie hadden verwacht,’ zei de boer, ‘en daarom zijn we niet meteen klaar om je te antwoorden. Ik raad je aan om de sacristie binnen te gaan en met onze priester te spreken, terwijl we overwegen wat je ons hebt voorgelegd.’

Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast, varför han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.

De koning begreep dat hij op dat moment geen beter antwoord kon krijgen, waarom hij dacht dat het verstandig was om het advies van de boer op te volgen.

Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.

Toen hij de sacristie binnentrad, was er niemand anders aanwezig dan een man die eruit zag als een oude boer. Hij was lang en ruig met grote handen, versleten door hard werk, en hij droeg geen kraag of jas, maar wel lederen broeken en een lange, witte bontjas, net als alle andere mannen.

Han steg upp och bugade sig för kungen, då denne kom in.

Hij stond op en buigde voor de koning toen deze binnentrad.

“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.

‘Ik dacht dat ik de priester hier zou aantreffen,’ zei de koning.

Den andre blev en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen, när han såg, att kungen tog honom för en bonde.

De ander werd een beetje rood in het gezicht. Hij vond het beledigend dat de koning dacht dat hij een boer was, terwijl hij de priester was van de parochie.

“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”, sade han.

‘Ja, de priester is hier meestal rond deze tijd,’ zei hij.

Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet.

De koning ging zitten in een grote, hoge fauteuil die toen in de sacristie stond en die er nog steeds is, met uitzondering van het feit dat de gemeente een verguld koninklijk kroon op de rugleuning heeft laten plaatsen.

“Har ni en bra präst i den här socknen?” sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.

‘Hebben jullie een goede priester in deze parochie?’ vroeg de koning. Hij wilde laten zien dat hij geïnteresseerd was in hoe het met de boeren ging.

När kungen frågade honom på detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var.

Toen de koning het op deze manier vroeg, dacht de priester dat hij onmogelijk kon zeggen wie hij was.

“Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att prästen var bra nog.

‘Het is beter dat de koning zijn geloof behoudt en denkt dat ik gewoon een boer ben,’ dacht hij en antwoordde dat de priester goed genoeg was.

Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.

Hij predikte het zuivere en duidelijke woord van God en probeerde te leven volgens de lessen die hij gaf.

Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.

De koning vond dit een goede opmerking, maar hij had een scherp oor en merkte enige aarzeling in de toon op.

“Det låter, som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sade han.

‘Het klinkt alsof hij toch niet echt tevreden is over de priester,’ zei hij.

“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre.

‘Hij is waarschijnlijk een beetje eigenwijs,’ zei de ander.

Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander.

Hij dacht, dat als de koning ooit zou ontdekken wie hij was, hij het niet leuk zou vinden dat de priester zichzelf lof toezwaaide, dus wilde hij ook een beetje kritiek leveren.

“Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortfor han.

‘Er zijn vast mensen die zeggen dat de priester alleen wil regeren en besturen in deze parochie,’ vervolgde hij.

“Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt”, sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. “Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.”

‘Dan heeft hij het in ieder geval op de best mogelijke manier gedaan,’ zei de koning. Hij vond het niet leuk dat de boer klaagde over degene die boven hem stond. ‘Het lijkt mij alsof er hier een goede, ouderwetse eenvoud heerst.’

“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”

‘De mensen zijn waarschijnlijk goed,’ zei de dominee, ‘maar ze leven ook ver weg in afzondering en armoede. De mensen hier zouden niet beter zijn dan anderen als de verleidingen van deze wereld hen te dichtbij zouden komen.’

“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”, sade kungen och ryckte på axlarna.

‘Nou, dan is er vast geen gevaar dat ze dat zullen doen,’ zei de koning en haalde zijn schouders op.

Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.

Hij zei verder niets, maar begon met zijn vingers op de tafel te tikken. Hij vond dat hij genoeg beleefde woorden had uitgewisseld met die boer en vroeg zich af wanneer de anderen klaar zouden zijn met hun antwoord.

“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”, tänkte han. “Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.”

‘Die boeren zijn niet erg enthousiast om hun koning te helpen,’ dacht hij. ‘Als ik mijn wagen maar had, zou ik weggaan en al hun raadplegingen achter me laten.’

Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.

De priester zat weer bezorgd en worstelde met zichzelf over hoe hij een belangrijke kwestie moest beslissen. Hij was blij dat hij de koning niet had verteld wie hij was. Nu dacht hij dat hij met hem kon praten over zaken die hij anders niet aan hem had kunnen voorleggen.

Om en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så, att fienderna voro över dem och att riket var i fara.

Na een tijdje verbrak de priester de stilte en vroeg de koning of het echt zo was dat de vijanden hen hadden overmand en het rijk in gevaar was.

Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort på honom och svarade ingenting.

De koning vond dat die kerel het verstandig zou moeten vinden om hem niet verder te storen. Hij keek hem neer en zei niets.

“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”, sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”

‘Ik vraag het, omdat ik hier binnen stond en het niet goed kon horen,’ zei de priester. ‘Maar als het echt zo is, wil ik zeggen dat de priester in deze parochie misschien in staat zou zijn om de koning zoveel geld te bezorgen als hij nodig heeft.’

“Jag tyckte, att han helt nyligen sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.

‘Ik dacht dat hij net zei dat iedereen hier arm was,’ zei de koning en dacht dat de kerel niet wist waar hij het over had.

“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har makt att hjälpa honom.”

‘Ja, dat is waar,’ antwoordde de kerkganger, ‘en de priester bezit niet meer dan iemand anders. Maar als de koning zo vriendelijk wil zijn om even naar me te luisteren, zal ik uitleggen hoe het kan dat de priester de macht heeft om hem te helpen.’

“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”

‘Hij mag praten,’ zei de koning. ‘Hij lijkt het gemakkelijker te vinden om woorden over zijn lippen te krijgen dan zijn vrienden en buren daar buiten, die nooit klaar zijn met wat ze me te zeggen hebben.’

“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.”

‘Het is niet zo eenvoudig om de koning te antwoorden. Ik ben bang dat het uiteindelijk de priester is die het op zich neemt om het voor anderen te doen.’

Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.

De koning sloeg een been over het andere, zonk diep in de fauteuil, kruiste zijn armen en liet zijn hoofd op zijn borst vallen.

“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.

‘Nu kan hij beginnen,’ zei hij op een toon alsof hij al sliep.

“Det var en gång fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen.

‘Er waren eens vijf mannen uit deze parochie die op elandenjacht gingen in het bos,’ begon de priester.

“Den ene av dem var prästen, som vi tala om.

‘Een van hen was de priester waar we het over hebben.’

Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”

‘Twee van de anderen waren soldaten met de namen Olov en Erik Svärd, de vierde man was een herbergier hier in de kerkdorp en de vijfde was een boer met de naam Israels Per Persson.’

“Han skall inte göra sig besvär med att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.

‘Hij hoeft zich geen moeite te doen met zoveel namen,’ mompelde de koning en liet zijn hoofd naar de zijkant vallen.

“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig.

‘Die mannen waren goede jagers,’ vervolgde de priester, ‘en ze hadden over het algemeen veel geluk.’

Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något.

‘Maar die dag hadden ze het helemaal niet getroffen.’

Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka.

‘Uiteindelijk stopten ze helemaal met jagen en gingen ze op de grond zitten om te kletsen.’

De talade om att det inte på hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling.

‘Ze bespreken dat er in de hele bossen geen enkele plek was die geschikt was voor landbouw.’

Det var bara fjäll och moras alltsammans.

‘Het waren allemaal bergen en moerassen.’

‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem.

‘Onze Heer heeft het niet goed met ons gemaakt, want hij heeft ons een zo arm land gegeven om in te wonen,’ zei een van hen.

‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”

‘Op andere plekken kunnen mensen rijkdom en overvloed verwerven, maar hier kunnen we met al onze inspanningen nauwelijks genoeg brood verdienen om te overleven.’

Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.

De priester pauzeerde even, alsof hij niet zeker wist of de koning hem hoorde, maar de koning maakte een gebaar met zijn pink om aan te geven dat hij wakker was.

“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten.

‘Net toen de jagers hierover spraken, zag de priester dat er op een plek in de rotsgrond iets glinsterde, waar hij toevallig met zijn voet de mos had weggeschopt.’

‘Det var ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.

‘Dit was een bijzonder berg,’ dacht hij en schopte nog een laagje mos weg.

Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra.

Hij raapte een steenfragment op dat samen met de mos was weggeschopt en dat op dezelfde manier glinsterde als al het andere.

‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han.

‘Het kan toch niet zo zijn dat dit lood is?’ zei hij.

Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna.

De anderen renden nu naar boven en schopten met hun pistoolkolven de mos weg.

Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget.

En toen ze dat hadden gedaan, zagen ze duidelijk hoe een brede mijnschacht door de berg liep.

‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen.

‘Wat denken jullie dat dit kan zijn?’ zei de priester.

Karlarna slogo loss stenflisor och beto i dem. —

De mannen sloegen steenfragmenten los en keken erin.

‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. —

‘Het is toch in ieder geval lood of zink,’ zeiden ze.

‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”

‘En de hele berg zit vol met dat spul,’ voegde de gastheer eraan toe.

När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?” frågade han. — “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

Toen de priester zover was met zijn verhaal, kwam het hoofd van de koning een beetje omhoog en ging een oog open. ‘Weet hij of een van deze mensen iets wist over metalen en steensoorten?’ vroeg hij. - ‘Nee, dat wisten ze niet,’ antwoordde de priester. Daarna zakte het hoofd van de koning weer naar beneden en sloten beide ogen zich.

“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet.

‘Zowel de priester als de mensen die bij hem waren, waren erg blij,’ vervolgde de spreker, ondanks de onverschilligheid van de koning.

“De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även.

‘Ze dachten dat ze nu iets hadden gevonden dat hen en hun nakomelingen rijk zou maken.’

‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’

‘Ik hoef nooit meer te werken!’

sade en av dem.

zei een van hen.

‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

‘Ik kan weer de hele week niets doen en op zondag ga ik in een gouden koets naar de kerk!’

“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.

‘Ze waren verder best verstandige mensen, maar de grote vondst had hen het verstand ontnomen, zodat ze als kinderen spraken. Toch waren ze zo verstandig dat ze het mos weer op hun plek legden en de mijnschacht verborgen hielden. Vervolgens noteerden ze zorgvuldig de locatie en gingen ze naar huis.’

“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm. Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”

‘Voordat ze uit elkaar gingen, spraken ze af dat de priester naar Falun zou gaan om de mijnbouwcommandant te vragen welke mijn dit was. Hij zou zo snel mogelijk terugkeren en tot die tijd beloofden ze elkaar met een eed dat ze niemand zouden vertellen waar de mijn was.’

Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

Het hoofd van de koning kwam weer een beetje omhoog, maar hij onderbrak de verteller niet met een woord. Hij leek te geloven dat de ander iets belangrijks te zeggen had, aangezien hij zich niet liet storen door zijn onverschilligheid.

“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan.

‘En zo vertrok de priester met een paar monsters van de mijn in zijn zak.’

Han var lika glad åt att bli rik som någon av de andra.

‘Hij was net zo blij met de kans om rijk te worden als een van de anderen.’

Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om.

‘Hij dacht erover na om de pastorie te renoveren, die nu niet beter was dan een boerderij, en dan zou hij trouwen met een dochter van de pastoor, waar hij verliefd op was.’

Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år.

‘Hij dacht anders dat hij daar nog vele jaren op zou moeten wachten.’

Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

‘Hij was arm en onopvallend en hij wist dat het lang zou duren voordat hij een dergelijke positie zou bereiken waarmee hij kon trouwen.’

“Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

‘De priester reisde in twee dagen naar Falun en op een dag moest hij daar wachten, omdat de mijnbouwcommandant op reis was. Eindelijk kreeg hij de kans om hem te ontmoeten en liet hem de mijnmonsters zien. De mijnbouwcommandant nam ze in handen. Hij keek eerst naar de monsters en vervolgens naar de priester.’

“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.

‘De priester vertelde dat hij ze in een berg in zijn eigen parochie had gevonden en vroeg of het misschien lood was.’

‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.

‘Nee, het is geen lood’, zei de mijnbouwcommandant.

‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.

‘Misschien is het wel zink?’ vroeg de priester.

‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.

‘Ook geen zink’, zei de mijnbouwcommandant.

“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.

‘De priester voelde alle hoop in zich wegzakken. Hij was nog nooit zo verdrietig geweest op een goede dag.’

‘Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen.

‘Hebben jullie veel van dit soort stenen in jullie parochie?’ vroeg de mijnbouwcommandant.

‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.

‘We hebben een hele berg,’ zei de priester.

“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

‘Toen liep de mijnbouwcommandant naar hem toe, sloeg hem op de schouder en zei:’

‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn, för detta är silver!’

‘Laat ons eens kijken of jullie er iets nuttigs mee kunnen doen, zowel voor julliezelf als voor het rijk. Want dit is zilver!’

‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’

‘O ja’, zei de priester, terwijl hij voor zich uit stond te staren. ‘O ja, het is zilver.’

“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade.

‘De mijnbouwcommandant begon hem te vertellen hoe hij de wettelijke rechten op de mijn kon verwerven en gaf hem veel goede adviezen, maar de priester stond te verstijfd om naar hem te luisteren.’

Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”

‘Hij dacht alleen maar hoe wonderbaar het was dat er in zijn arme parochie een hele berg zilvererts op hem wachtte.’

Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

De koning hief zijn hoofd zo plotseling op, dat de priester zijn verhaal moest onderbreken.

“Det gick väl så”, sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”

‘Het zal wel zo zijn’, zei de koning, ‘dat toen hij thuis kwam en aan het werk ging in de mijn, hij ontdekte dat de mijnbouwcommandant hem gewoon voor de gek had gehouden.’

“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.

‘Nee, de mijnbouwcommandant hield hem niet voor de gek,’ zei de dominee.

“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.

‘Ga verder’, zei de koning en hij ging weer zitten om te luisteren.

“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd.

‘Toen de priester eindelijk thuis was en door zijn arme parochie reed,’ vervolgde de priester, ‘besloot hij eerst zijn collega’s te informeren over de waarde van hun vondst.’

Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom och tala om, att det de hade funnit var silver.

‘En toen hij langs de boerderij van Sten Stensson reed, besloot hij er binnen te gaan en te vertellen dat ze zilver hadden gevonden.’

Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.

‘Maar toen hij buiten de poort stopte, zag hij dat er lakens voor de ramen hingen en dat een brede weg van gehakselde sparren naar de trap leidde.’

‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde mot gärdesgården.

‘Wie is er gisteren in deze boerderij overleden?’ vroeg de priester aan een jongen die bij de schutting stond.

‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken.

‘Dat is de gastheer zelf,’ antwoordde de jongen.

Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.

En hij liet de priester weten dat de gastheer de afgelopen week elke dag dronken was geweest.

‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. —

‘Oh, en zoveel jenever, zoveel jenever is hier verbruikt!’ zei de jongen.

‘Hur kan detta komma sig?’ frågade prästen.

‘Hoe kan dat?’ vroeg de priester.

‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ —

‘De gastheer dronk toch nooit te veel.’

‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva.

‘Nou,’ zei de jongen, ‘hij dronk omdat hij beweerde een mijn te hebben gevonden.’

Han var så rik, sade han.

‘Hij was zo rijk,’ zei hij.

Han skulle aldrig behöva göra annat än supa.

‘Hij zou nooit iets anders hoeven te doen dan te drinken.’

Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’

‘En gisteravond vertrok hij, dronken als een koe, en toen kantelde het voertuig en sloeg hij zichzelf dood.’

“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.

Toen de priester dit hoorde, ging hij verder naar huis. Hij was bedroefd over wat hij had gehoord. Hij was immers zo blij en verheugd geweest om het grote nieuws te mogen vertellen.

“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.

Toen de priester een paar stappen had gelopen, zag hij Israels Per Persson aankomen.

Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet.

Hij zag er net zo uit als altijd en de priester dacht, dat het goed was dat de gelukzaligheid hem niet te het hoofd was gestegen.

Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man.

Hij zou hem onmiddellijk het goede nieuws vertellen dat hij nu een rijk man was.

‘Goddag!’

‘Goedemorgen!’

sade Per Persson.

zei Per Persson.

‘Kommer du ifrån Falun nu?’ —

‘Kom je nu uit Falun?’ —

‘Ja, det gör jag’, sade prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, än vi tänkte oss.

‘Ja, dat doe ik,’ zei de priester, ‘en nu zal ik je vertellen dat het daar beter is gegaan dan we hadden verwacht.’

Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’

De mijndirecteur zei dat het zilvererts was dat we hadden gevonden.’

I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. —

Op datzelfde moment leek het of de grond onder Per Persson instortte. —

‘Vad säger du, vad säger du?

‘Wat zeg je, wat zeg je?’

Är det silver?’ —

‘Is het zilver?’ —

‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ —

‘Ja’, antwoordde de priester, ‘we worden rijke mannen, we allemaal nu, en we kunnen als heren leven.’ —

‘Nej, är det silver!’

‘Nee, is het zilver!’

sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. —

zei Per Persson opnieuw en leek steeds treuriger. —

‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig.

‘Ja, natuurlijk is het zilver,’ antwoordde de priester, ‘je moet niet denken dat ik je wil misleiden.’

Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ —

‘Wees niet bang om blij te zijn.’ —

‘Glad!’

‘Blij!’

sade Per Persson.

zei Per Persson.

‘Skulle jag bli glad?

‘Zou ik blij worden?’

Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra.

‘Ik dacht dat het alleen kraaien goud was, dat we hadden gevonden, dus ik dacht dat het beter was om het zekere voor het onzekere te nemen.’

Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’

‘Ik heb mijn aandeel in de mijn verkocht aan Olov Svärd voor honderd daler.’

“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.

‘Hij was wanhopig en toen de priester bij hem wegging, stond hij op de weg te huilen.’

“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.

‘Toen de priester thuis kwam op zijn boerderij, stuurde hij een knecht naar Olov Svärd en zijn broer om hen te vertellen dat het zilver was dat ze hadden gevonden. Hij vond het genoeg om het goede nieuws zelf rond te vertellen.’

“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.

‘Maar toen de priester ‘s avonds alleen zat, kwam de vreugde weer tot zijn recht.’

Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården.

Hij ging in het donker naar buiten en ging op een heuvel staan, waar hij van plan was om de nieuwe pastorie te bouwen.

Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe.

Deze zou prachtig worden, natuurlijk, net zo prachtig als een bisschopswoning.

Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården.

Hij bleef die nacht lang buiten en was niet tevreden met alleen het herbouwen van de pastorie.

Det föll honom in, att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan.

Het kwam bij hem op dat, aangezien er zoveel rijkdom was in de parochie, veel mensen daarheen zouden komen en dat er uiteindelijk misschien wel een hele stad rondom de mijn zou worden gebouwd.

Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla.

En dan zou hij gedwongen zijn om een nieuwe kerk te bouwen in plaats van de oude.

Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till.

Daar zou ongetwijfeld een groot deel van zijn rijkdom aan worden besteed.

Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig, att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på.

Maar hij was hier ook niet tevreden mee, want hij dacht dat, als zijn kerk klaar was, de koning en vele bisschoppen zouden komen om deze te openen, en dat de koning blij zou zijn met de kerk, maar dat hij zou opmerken dat er geen plek was voor hem, de koning, om te overnachten.

Och då skulle han få lov att bygga kungen ett slott i den nya staden.”

En dan zou hij toestemming krijgen om voor de koning een kasteel te bouwen in de nieuwe stad.’

En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.

Een van de ridders van de koning opende nu de deur van de sacristie en meldde dat de grote koninklijke wagen klaar was.

Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig. “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt. Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”

De koning was aanvankelijk klaar om onmiddellijk te vertrekken, maar hij bedacht zich. 'Hij zal zijn verhaal uiteindelijk moeten vertellen', zei hij tegen de priester. 'Maar hij kan sneller verder gaan. We weten nu hoe de man droomde en dacht. We willen weten hoe hij handelde.'

“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”, fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet.

'Maar toen de priester nog middenin deze dromen zat', vervolgde de priester, 'kwam het nieuws dat Israël Per Persson zelfmoord had gepleegd.'

Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan.

Hij kon het niet verdragen dat hij zijn deel van de mijn had verkocht.

Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”

Hij dacht waarschijnlijk dat hij het niet kon verdragen om elke dag iemand anders te zien genieten van een rijkdom die van hem had kunnen zijn.'

Kungen satte sig en smula till rätta i stolen. Han höll båda ögonen öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.”

De koning ging iets comfortabeler in zijn stoel zitten. Hij hield beide ogen open. 'Inderdaad', zei hij, 'als ik die priester was geweest, zou ik genoeg hebben van de mijn.'

“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.

'De koning is een rijk man', zei de priester.

“Han har mycket nog i alla fall.

'Hij heeft in ieder geval genoeg.'

Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger.

'Dat is niet hetzelfde als een arme priester die niets bezit.'

Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv ära och nytta med dessa rikedomar.

'De arme man dacht, toen hij zag dat Gods zegen niet met zijn bedrijf was: 'Ik zal niet langer dromen van het maken van een eer en winst voor mezelf met deze rijkdommen.'

Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden.

'Maar ik kan het zilver toch niet in de grond laten zitten.'

Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda.

'Ik moet het gebruiken voor de armen en mensen in nood.'

Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’

'Ik ga de mijn bewerken om de hele parochie weer op de been te helpen.'

“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget.

Daarom ging de priester op een dag naar Olov Svärd om met hem en zijn broer te praten over wat ze nu het beste konden doen met de zilverberg.

När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder.

Toen hij in de buurt van de kazerne kwam, kwam hij een kar tegen die werd omringd door gewapende boeren.

Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.

En in de kar zat een man met zijn handen achter zijn rug gebonden en met touwen om zijn enkels.

“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla, och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.

Toen de priester voorbijging, bleef de kar stilstaan en hij kreeg de tijd om de gevangene te bekijken. Zijn hoofd was gebonden, dus het was niet makkelijk om te zien wie het was, maar de priester dacht toch dat hij Olov Svärd herkende.

“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.

Hij hoorde de gevangene smeken tegen de mensen die hem bewaakten om een paar woorden met de priester te mogen spreken.'

“Han gick då närmare, och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.

Hij ging toen dichterbij en de gevangene draaide zich naar hem toe.'Nu ben jij binnenkort de enige die weet waar die zilverberg is', zei Olov.

‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.

'Wat zeg je, Olov?' vroeg de priester.

‘Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl.

'Wel, kijk eens, priester, sinds we te horen kregen dat er een zilverberg was die we hadden gevonden, konden mijn broer en ik niet meer zo goed met elkaar overweg als voorheen, maar we kregen steeds ruzie.'

Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss.

En gisteravond kregen we ruzie over wie van ons vijven de mijn het eerst had gevonden, en het kwam tot een gevecht tussen ons.'

Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan.

En nu heb ik mijn broer gedood, en hij heeft me zelfs een flinke klap op mijn voorhoofd gegeven.'

Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan.

Ik zal nu worden opgehangen, en dan ben jij de enige die iets over de mijn weet.'

Därför vill jag be dig om en sak.’

Daarom wil ik je om één ding vragen.'

‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’

'Zeg het maar!' zei de priester. 'Ik zal alles doen wat ik kan voor je.'

‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.

'Je weet dat ik veel kleine kinderen achterlaat', begon de soldaat, maar de priester onderbrak hem.

‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’

'Daar hoeft u zich geen zorgen om te maken. Wat u in de mijn te wachten staat, zal op dezelfde manier op hen van toepassing zijn, alsof u zelf nog in leven was.'

‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’

'Nee', zei Olov Svärd, 'dat was niet wat ik je wilde vragen. Laat geen van hen een deel krijgen van wat er uit die mijn komt!'

“Prästen ryckte ett steg tillbaka, han blev stående tyst och kunde intet svara.

De priester deed een stap achteruit, bleef zwijgend staan en kon niets antwoorden.

‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’, sade den fångne.

'Als je me dit niet belooft, kan ik niet met een gerust hart sterven', zei de gevangene.

‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’

'Ja', zei de priester langzaam en moeizaam, 'ik zal je beloven wat je van me vraagt.'

“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom.

Daarna werd de moordenaar weggevoerd en stond de priester op de weg en dacht na over hoe hij de belofte die hij hem had gedaan, zou nakomen.

Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt.

De hele weg naar huis dacht hij aan de rijkdom waar hij zo blij mee was geweest.

Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom?

Maar wat als de mensen in deze parochie geen rijkdom konden verdragen?

Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män.

Er waren nu al vier verderfde mensen, die voorheen trots en voornaam waren geweest.

Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre.

Hij leek de hele parochie voor zich te zien en hij stelde zich voor hoe die zilvermijn de ene na de andere zou verderfden.

Anstod det honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”

Was het aan hem, die belast was met de zielen van deze arme mensen, om over hen uit te storten wat hun ondergang zou worden?'

Kungen satt på en gång upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”

De koning zat plotseling rechtop in zijn stoel en staarde naar degene die sprak. 'Ik moet zeggen!' zei hij. 'Hij doet me begrijpen dat een priester in deze afgelegen streek een echte man moet zijn.'

“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem.

'En dat was nog niet alles', vervolgde de priester, 'maar zodra het nieuws over de mijn zich verspreidde onder de parochianen, stopten ze met werken en gingen ze lui rond en wachtten ze op het moment dat de grote rijkdom over hen zou stromen.'

Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.

Al het losbandige volk in de buurt kwam op af en dronkenschap en ruzie werden nu hetgeen de priester voortdurend hoorde gebeuren.

“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.

'Een groot aantal mensen deed niets anders dan in het bos rondzoeken naar de mijn en de priester merkte op dat zodra hij het huis verliet, mensen hem achterna kwamen om te kijken of hij naar de zilverberg ging om het geheim van hem te stelen.'

“Då sakerna stodo så, kallade prästen samman bönderna till stämma.

'Toen de zaken zo stonden, riep de priester de boeren bijeen voor een vergadering.'

“För det första påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva.

'Allereerst herinnerde hij hen aan alle ongelukken die de ontdekking van de zilverberg over hen had gebracht en hij vroeg hen of ze zich wilden laten verderfden of dat ze zichzelf wilden redden.'

Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång.

Daarna vertelde hij hen dat ze niet van hem, hun priester, mochten verwachten dat hij zou bijdragen aan hun ondergang.

Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det.

'Hij had besloten om niemand te vertellen waar de zilverberg was en hij wilde zelf nooit rijkdommen uit hem halen.'

Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det.

En dan vroeg hij de boeren hoe ze het in de toekomst wilden aanpakken.

Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom.

'Als ze wilden doorgaan met het zoeken naar de mijn en op rijkdommen wachtten, wilde hij zo ver weg gaan dat geen enkele gerucht over hun ellende hem zou bereiken.'

Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem.

'Maar als ze wilden stoppen met denken aan de zilvermijn en weer terug wilden keren naar hun oude manier van leven, wilde hij bij hen blijven.'

‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”

'Maar hoe jullie ook kiezen', zei de priester, 'vergeet dit dan nooit: niemand zal ooit iets over de zilverberg van mij te weten komen!'

“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”

'En', zei de koning, 'hoe kozen de boeren?'

“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen.

'Ze deden wat de priester wilde', zei de priester.

“De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull.

'Ze begrepen dat hij het goed met ze bedoelde, omdat hij voor hun bestwil arm wilde blijven.'

Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”

En ze gaven hun priester de opdracht om naar het bos te gaan en de mijnschacht goed te verbergen met rijst en stenen, zodat niemand hem zou kunnen vinden, noch zij, noch hun nakomelingen.'

“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”

'En sindsdien leeft de priester hier net zo arm als de anderen.'

“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”

'Ja', antwoordde de priester, 'hij leeft hier net zo arm als de anderen.'

“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.

'Maar hij is toch getrouwd en heeft een nieuwe pastorie gebouwd?' vroeg de koning.

“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”

'Nee, hij kon het zich niet veroorloven om te trouwen en hij woont in de oude hut.'

“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på huvudet.

'Het is een mooi verhaal dat hij me heeft verteld', zei de koning, terwijl hij zijn hoofd schudde.

Prästen stod tyst framför kungen. Om några ögonblick återtog denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”

De priester stond zwijgend voor de koning. Na een paar ogenblikken vroeg de koning: 'Dacht hij aan de zilvermijn toen hij zei dat de priester hier zoveel geld voor me zou kunnen verdienen als ik nodig had?'

“Ja”, sade den andre.

'Ja', zei de ander.

“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”

'Maar ik kan hem niet dwingen', zei de koning, 'en hoe zou hij anders willen dat ik zo iemand het geberg zou laten laten zien? Hij heeft immers zowel zijn geliefde als alle welvaart in het leven opgegeven.'

“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är fäderneslandet, som behöver skatten, så ger han nog med sig.”

'Dat is iets anders', zei de priester. 'Maar als het vaderland de schat nodig heeft, zal hij vast meegaan.'

“Svarar han mig för det?” frågade kungen.

'Antwoordt hij mij hierop?' vroeg de koning.

“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.

'Ja, daar sta ik voor in', zei de priester.

“Bryr han sig då inte om hur det går med hans sockenbor?”

'Maakt hij zich dan geen zorgen over hoe het met zijn parochianen gaat?'

“Det får stå i Guds hand.”

'Dat is aan God.'

Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret.

De koning stond op uit zijn stoel en liep naar het raam.

Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför.

Hij stond een tijdje en keek naar de mensenmassa buiten.

Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa.

Hoe langer hij keek, hoe helderder zijn grote ogen begonnen te schitteren en hoe groter de gestalte leek te worden.

“Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”

'Hij kan de priester in deze parochie vertellen', zei de koning, 'dat er geen mooier uitzicht is voor de koning van Zweden dan een volk als dit.'

Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?” frågade kungen.

Daarna wendde de koning zich van het raam af en keek naar de priester. Hij begon te lachen. 'Is het zo dat de priester in deze parochie zo arm is dat hij zijn zwarte kleding uittrekt zodra de dienst voorbij is en zich als een boer gaat kleden?' vroeg de koning.

“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.

'Ja, hij is zo arm', zei de dominee, en zijn gezicht kleurde op in zijn grove gelaat.

Kungen gick åter fram till fönstret.

De koning liep weer naar het raam.

Det syntes på honom, att han var i sitt bästa lynne.

Het was duidelijk dat hij in een goed humeur was.

Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv.

Alles wat edel en groots in hem leefde, was tot leven gewekt.

“Han skall låta den där gruvan ligga i fred”, sade kungen.

'Hij zal die mijn met rust laten', zei de koning.

“Eftersom han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.”

'Omdat hij zijn hele leven heeft gehongerd en gewerkt om dit volk te maken tot wat hij wil, zal hij het mogen houden zoals het is.'

“Men om riket är i fara?” sade prästen.

'Maar als het rijk in gevaar is?' zei de priester.

“Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sade kungen. Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian.

'Het rijk heeft meer aan mensen dan aan geld', zei de koning. En toen de koning dit had gezegd, nam hij afscheid van de priester en verliet hij de sacristie.

Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.

Buiten stond de menigte net zo stil en zwijgend als toen hij binnenging. Maar toen de koning de trap afkwam, kwam er een boer op hem af.

“Har du nu fått tala med vår präst?” sade bonden.

'Heb je nu met onze priester gesproken?' vroeg de boer.

“Ja”, sade kungen, “jag har talat med honom.”

'Ja', zei de koning, 'ik heb met hem gesproken.'

“Då har du väl också fått svar från oss?” sade bonden. “Vi bådo dig, att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.”

'Dan heb je vast ook een antwoord van ons gekregen?' zei de boer. 'We smeekten je om bij onze priester binnen te gaan en te spreken, zodat hij jou een antwoord van ons zou geven.'

“Ja, jag har fått svar”, sade kungen.

'Ja, ik heb een antwoord gekregen', zei de koning.