Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

De handelsagent Fågelsång zat op het terras van het toeristenhotel in Marstrand en keek naar de zee, toen twee gebruinde meisjes, het ene in blauw, het andere in wit, als een zonnestraal in de saaiheid verschenen en zich aan de dichtstbijzijnde tafel gingen zitten.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

De ene was licht en rond, de andere zwart en slank, en handelsagent Fågelsång werd onmiddellijk van zijn bewondering voor de schoonheid van de zee overgehaald tot een nog grotere bewondering voor de slanke.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

Zijn blik gleed zachtjes van de witte bloem die ze om haar haar had gewonden, naar de witte schoenen, en zodra ze was gaan zitten, richtte hij al zijn energie op het initiëren van een simpel oogcontact.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

Een ogenblik lang maakte het meisje oogcontact met hem, koud en onverschillig, maar toen Fågelsång een glimlach durfde te laten zien, wendde ze zich plotseling af en begon ze met grote belangstelling een inheemse jongen te observeren die luid en klaagend op de kade verkondigde dat Putte zijn oogappel was.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

Fågelsång besteedde haar geen verdere aandacht.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

'Dat was een kleine, hardnekkige snotaap!' dacht Fågelsång bij zichzelf, en probeerde met een discrete hoest de aandacht van het meisje terug te winnen.

Men förgäves.

Maar tevergeefs.

Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

Dit irriteerde Fågelsång. Hij vond zichzelf aantrekkelijk en beschouwde deze onverschilligheid als een regelrechte belediging.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Zelfs toen de muziek Cavalleria speelde en Fågelsång luidjesde: 'Mijn witte li-hila', was er geen resultaat.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

De witte lelie deed alsof handelsagent Fågelsång helemaal niet bestond, en toen zij en haar blauwe vriendinnetje hun koffie en gebak hadden opgedronken en opgegeten, verdwenen ze net zo snel van Fågelsångs horizon als ze waren gekomen.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

Maar de volgende dag ontmoette Fågelsång haar opnieuw.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

Het was op de Strandpromenade, waar zij alleen in de zon wandelde, wit gekleed als voorheen, met een zwarte riem om haar middel, en aangezien Fågelsång een dappere man was, stapte hij rustig op haar af en vroeg of hij haar gezelschap mocht verlenen.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

Fågelsång had nooit verwacht dat er middenin de zomer zoveel koude kon heersen als waarmee hij werd ontvangen, maar toen hij zijn naam noemde, lichtte het meisje op.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

'Wat een grappige naam', zei ze, en liet een rij witte tanden en een paar appeltjes in de wangen zien, waardoor Fågelsång naar adem kwam te zoeken.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

'Het is een mooie naam', antwoordde Fågelsång overtuigend. 'Ik heb hem zelf bedacht. Vroeger heette ik Petrusson.'

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

'Dan is het geen wonder dat meneer Fågelkvitter is veranderd!' zei de schone.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

'Fågelsång!' corrigeerde de handelsagent. 'Maar juffrouw heeft niet gezegd hoe juffrouw heet.'

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»

'Hm! Ik maak normaal gesproken geen kennis op deze manier, maar ik neem aan dat het onbeleefd zou zijn om mijn naam nu niet te noemen. Ik heet Lingonhjelm.'

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

Fågelsång schrok, want hij koesterde, net als de hele Petrusson-familie, een grote eerbied voor het ridderschap en de adel. Hij kreeg bijna spijt dat hij het meisje had aangesproken en overwoog om zich zo snel mogelijk terug te trekken, maar dat werd plotseling onmogelijk gemaakt door het meisje zelf, die zei:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

'Het is, zoals gezegd, niet helemaal netjes. Maar als u met ons meegaat en in de familie wordt voorgesteld, is alles in orde, toch?'

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

'Ja zeker, ja zeker!' antwoordde Fågelsång een beetje nerveus.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

'Dan gaan we meteen', zei het meisje, en Fågelsång volgde haar.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

Voor de rest wist hij zeker dat hij overal goed zou kunnen gedragen.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Hij had witte schoenen en grijze sokken, witte broeken, een grijze jas, een blauw shirt, een groene sjaal en een panama met een lint in de Franse kleuren, en aangezien hij bovendien een nekwervel had die serieus naar zijn zwakke rug probeerde te reiken, vond hij dat er niets mis was met zijn uiterlijk.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

Tien minuten later bevond hij zich in de villa waar het meisje in de zomer woonde, en werd hij voorgesteld aan een statige en vriendelijke oude heer.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

'Mijn vader, landshövding Lingonhjelm!' zei het meisje, en Fågelsång schudde de hand, diep geroerd door de ernst van het moment.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

Handelsagent Fågelsång had nooit durven dromen dat hij in zijn hele leven iemand zo hooggeplaatste als een landshövding zou ontmoeten, en hij vond deze eervolle ervaring allesbehalve aangenaam.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

Maar zijn witte lelie leek echter in een uitstekende stemming te zijn, nam hem mee naar een balkon, plaatste hem op de rand van een rieten stoel - het lukte niet om hem goed te laten zitten - en zorgde ervoor dat hij whisky en water kreeg.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Toen kwam de landshövding, die een aardige kerel bleek te zijn, al kon Fågelsång soms moeite hebben met het volgen van zijn gesprek, en ongeveer tegelijkertijd verdween het meisje even.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Fågelsång hoorde het bellen in de telefoon, en toen kwam ze terug, stralender dan voorheen.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

Al snel verliet de landshövding hen, en Fågelsång ademde een zucht van opluchting toen hij weer alleen was met het meisje.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

'Leuke kerel, je vader', zei hij in zijn meest elegante gezelschapsstem. 'Maar ik voel me altijd een beetje ongemakkelijk als ik bij zulke hooggeplaatste kerels ben.'

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

'Ben je dat vaak?' vroeg het meisje onschuldig.

Fågelsång kände att han rodnade.

Fågelsång voelde dat hij bloosde.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

'Hm! Ja! Niet elke dag, maar vaak genoeg. Ik - ik verkeer natuurlijk alleen in de beste kringen.'

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

'Natuurlijk!' stemde het meisje ermee in. 'Dat merk je wel aan het elegante gedrag van meneer Fågelsång. Ontspannen en ongedwongen - hallo meisjes, kom maar op!'

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

Het laatste was gericht op een paar jonge dames die de villa naderden.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

Mevrouw Lingonhjelm stelde zich voor:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

'Meneer Fågelsång, mevrouw Sabelkrona, baronesse von Erbingen. De baronesse is hofdame van Hare Koninklijke Hoogheid, de kroonprinses van Saksen-Braunschweig, die momenteel in Marstrand is, zoals je vast wel weet.'

Fågelsång bugade djupt.

Fågelsång bukte diep voor haar.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

'Nee, dat had ik niet gehoord!' antwoordde hij en begon een gesprek met de dames. Maar hij werd onderbroken door de baronesse, die in gebroken Zweeds aan de gastvrouw vertelde dat Hare Hoogheid zelf zo dadelijk een bezoek wilde brengen.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

'Dan kan ik maar beter vertrekken,' zei Fågelsång en stond op.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

'Maar dat hoeft helemaal niet,' klonk het in koor. 'De prinses zal zeker verheugd zijn jullie te ontmoeten.'

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Even later kwam de prinses ook aan, een jonge dame, vergezeld door nog een hofdame.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

Ze werd ontvangen met alle ceremonie die haar rang vereiste, en Fågelsång bukte zo diep dat hij het gekletter van de riemlussen hoorde.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

Ze leek precies op wat Fågelsång zich had voorgesteld van een prinses.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

Lang en slank, met een schildpaddenparaplu en een zeer hooghartige, ongelooflijk hooghartige houding.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Wanneer ze een van de andere jonge dames aansprak, stond deze onmiddellijk op en bukte diep, en Fågelsång, die het gemakkelijk vond om te leren, bukte dus ook diep wanneer hij werd aangesproken. En er werden veel buigingen gemaakt, want Hare Hoogheid hield zich voornamelijk bezig met hem.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

En dit was uiterst vermoeiend voor Fågelsång, want ze bleef aandringen om in het Duits met hem te spreken, terwijl hij alleen Zweeds kon spreken. Het enige dat ze van hem kreeg, was een in doodsangst uitgesproken:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

'Nicht verstanden, Euers Hochzeit!'

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

Geen van de anderen bood zich aan om te vertalen, en Hare Hoogheid bleef praten, zonder rekening te houden met zijn ongemak.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

Uiteindelijk werd de situatie ondraaglijk voor Fågelsång. Hij greep naar wanhoop, pakte zijn hoed, sprong uit zijn stoel en bukte onderdanig voor de prinses.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

'Ajö, Euers Hochzeit!' zei hij heel onbeschoft, bukte snel voor de andere dames en rende weg, zonder rekening te houden met de luid klinkende oproepen om te blijven die achter hem weerklonken.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

Even later zat hij weer op het terras van het toeristenhotel en beloofde hij zichzelf dat hij voortaan zou oppassen met onbekende meisjes, hoe aantrekkelijk ze ook waren.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

Toen zag hij ineens de vijf jonge dames die hij net had verlaten, op hem afkomen.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

Vooraan liepen de prinses en mevrouw Lingonhjelm arm in arm, achter hen liepen de drie anderen, en iedereen leek het ontzettend leuk te hebben.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

Fågelsång verstopte zich zorgvuldig om niet gezien te worden, maar een jonge man die met een gezelschap aan de naastgelegen tafel zat, stond op en groette hem beleefd.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.

'Was dat niet de dochter van gouverneur Lingonhjelm, de zwarte?' vroeg iemand uit het gezelschap.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

'Ja, dat was het!' antwoordde de jonge man.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

'En wie was de andere, die haar onder zijn arm hield?'

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»

'Dat was mevrouw Karlberg uit Göteborg. De dochter van Karlberg & Svensson daar.'

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.

Handelsagent Fågelsång voelde zich helemaal koud worden. Hij vloekte, dronk zijn grog op en ging naar het hotel om te gaan inpakken.