Una delle poche cose, anzi forse la sola ch’io sapessi di certo era questa: che mi chiamavo Mattia Pascal.

En av de få sakerna, kanske till och med den enda saken som jag visste säkert var att jag hette Mattia Pascal.

E me ne approfittavo.

Och jag utnyttjade det.

Ogni qual volta qualcuno de’ miei amici o conoscenti dimostrava d’aver perduto il senno fino al punto di venire da me per qualche consiglio o suggerimento, mi stringevo nelle spalle, socchiudevo gli occhi e gli rispondevo:

Varje gång någon av mina vänner eller bekanta visade tecken på att ha förlorat förståndet och kom till mig för råd eller förslag, ryckte jag på axlarna, blinkade med ögonen och svarade dem:

— Io mi chiamo Mattia Pascal.

- Jag heter Mattia Pascal.

— Grazie, caro. Questo lo so.

- Tack, kära du. Det vet jag redan.

— E ti par poco?

- Och det räcker inte för dig?

Non pareva molto, per dir la verità, neanche a me. Ma ignoravo allora che cosa volesse dire il non sapere neppur questo, il non poter più rispondere, cioè, come prima, all’occorrenza:

Det räckte inte för mig heller, om jag ska vara ärlig. Men jag insåg inte då vad det innebar att inte ens veta detta, att inte längre kunna svara som förut när det behövdes:

— Io mi chiamo Mattia Pascal.

- Jag heter Mattia Pascal.

Qualcuno vorrà bene compiangermi (costa così poco), immaginando l’atroce cordoglio d’un disgraziato, al quale avvenga di scoprire tutt’a un tratto che...

Någon kanske vill tycka synd om mig (det kostar ju så lite), och tänka sig den hemska sorgen hos en olycklig människa som plötsligt upptäcker att...

sì, niente, insomma: né padre, né madre, né come fu o come non fu; e vorrà pur bene indignarsi (costa anche meno) della corruzione dei costumi, e de’ vizii, e della tristezza dei tempi, che di tanto male possono esser cagione a un povero innocente.

ja, ingenting, alltså: varken far, mor, eller hur det var eller inte var; och de kommer säkert också att bli indignerade (det kostar ju ännu mindre) över den moraliska förfallen, lasterna och den dystra tidsandan, som kan orsaka så mycket ont för en oskyldig människa.

Ebbene, si accomodi.

Nå, slå er ner.

Ma è mio dovere avvertirlo che non si tratta propriamente di questo.

Men det är min plikt att påpeka att det inte handlar om detta.

Potrei qui esporre, di fatti, in un albero genealogico, l’origine e la discendenza della mia famiglia e dimostrare come qualmente non solo ho conosciuto mio padre e mia madre, ma e gli antenati miei e le loro azioni, in un lungo decorso di tempo, non tutte veramente lodevoli.

Jag skulle faktiskt kunna visa i ett släktträd min familjs ursprung och härstamning, och bevisa att jag inte bara kände min far och min mor, utan även mina förfäder och deras handlingar under en lång tid, som inte alla var särskilt lovvärda.

E allora?

Och då då?

Ecco: il mio caso è assai più strano e diverso; tanto diverso e strano che mi faccio a narrarlo.

Se här: mitt fall är mycket mer konstigt och annorlunda; så annorlunda och konstigt att jag ska berätta det för er.

Fui, per circa due anni, non so se più cacciatore di topi che guardiano di libri nella biblioteca che un monsignor Boccamazza, nel 1803, volle lasciar morendo al nostro Comune.

Under ungefär två år var jag inte säker på om jag var mer en musjägare än en bokvaktare i biblioteket som monsignor Boccamazza, år 1803, ville lämna till vår kommun när han dog.

È ben chiaro che questo Monsignore dovette conoscer poco l’indole e le abitudini de’ suoi concittadini; o forse sperò che il suo lascito dovesse col tempo e con la comodità accendere nel loro animo l’amore per lo studio.

Det är tydligt att denna monsignor inte visste mycket om sina medborgares karaktär och vanor; eller kanske hoppades han att hans arv skulle väcka studielusten hos invånarna med tiden och när förhållandena förbättrades.

Finora, ne posso rendere testimonianza, non si è acceso: e questo dico in lode de’ miei concittadini.

Hittills, och jag kan vittna om det, har det inte hänt: och det säger jag till mina medborgares fördel.

Del dono anzi il Comune si dimostrò così poco grato al Boccamazza, che non volle neppure erigergli un mezzo busto pur che fosse, e i libri lasciò per molti e molti anni accatastati in un vasto e umido magazzino, donde poi li trasse, pensate voi in quale stato, per allogarli nella chiesetta fuori mano di Santa Maria Liberale, non so per qual ragione sconsacrata.

Kommunen var faktiskt så otacksam mot Boccamazza att de inte ens ville sätta upp en halvbyst av honom, och böckerna förvarades i många år i ett stort och fuktigt lager, och sedan togs de fram, och ni kan tänka er i vilket skick de var, för att placeras i den lilla kyrkan Santa Maria Liberale utanför staden, som av någon anledning inte längre används för gudstjänster.

Qua li affidò, senz’alcun discernimento, a titolo di beneficio, e come sinecura, a qualche sfaccendato ben protetto il quale, per due lire al giorno, stando a guardarli, o anche senza guardarli affatto, ne avesse sopportato per alcune ore il tanfo della muffa e del vecchiume.

Där anförtrodde de dem utan någon urskiljning till någon välbevakad tjänsteman som, för två lire per dag, skulle se över dem, eller kanske inte ens titta på dem, och uthärda lukten av mögel och åldrande böcker under några timmar.

Tal sorte toccò anche a me;

Det här drabbade även mig;

e fin dal primo giorno io concepii così misera stima dei libri, sieno essi a stampa o manoscritti (come alcuni antichissimi della nostra biblioteca), che ora non mi sarei mai e poi mai messo a scrivere, se, come ho detto, non stimassi davvero strano il mio caso e tale da poter servire d’ammaestramento a qualche curioso lettore, che per avventura,

och från första dagen hade jag en sådan förakt för böckerna, vare sig de var tryckta eller handskrivna (som några av de mycket gamla böckerna i vårt bibliotek), att jag aldrig skulle ha börjat skriva om jag inte, som jag sa, hade ansett mitt fall vara så konstigt att det kunde tjäna som en läxa för någon nyfiken läsare som råkar

riducendosi finalmente a effetto l’antica speranza della buon’anima di monsignor Boccamazza, capitasse in questa biblioteca, a cui io lascio questo mio manoscritto, con l’obbligo però che nessuno possa aprirlo se non cinquant’anni dopo la mia terza, ultima e definitiva morte.

komma till det här biblioteket, där jag lämnar mitt manuskript, med kravet att ingen får öppna det förrän femtio år efter min tredje, sista och definitiva död.

Giacché, per il momento (e Dio sa quanto me ne duole), io sono morto, sì, già due volte, ma la prima per errore, e la seconda... sentirete.

För tillfället (och Gud vet hur mycket det smärtar mig) är jag död, ja, redan två gånger, men den första gången var ett misstag, och den andra... ni kommer att höra det.

L’idea o piuttosto, il consiglio di scrivere mi è venuto dal mio reverendo amico don Eligio Pellegrinotto, che al presente ha in custodia i libri della Boccamazza, e al quale io affido il manoscritto appena sarà terminato, se mai sarà.

Idén eller snarare råden att skriva kom från min vördnige vän don Eligio Pellegrinotto, som för närvarande förvarar Boccamazzas böcker, och till vilken jag kommer att lämna manuskriptet när det är klart, om det någonsin blir klart.

Lo scrivo qua, nella chiesetta sconsacrata, al lume che mi viene dalla lanterna lassù, della cupola; qua, nell’abside riservata al bibliotecario e chiusa da una bassa cancellata di legno a pilastrini, mentre don Eligio sbuffa sotto l’incarico che si è eroicamente assunto di mettere un po’ d’ordine in questa vera babilonia di libri.

Jag skriver här, i den oheliga kyrkan, i ljuset från lyktan uppe i kupolen; här, i den absiden som är reserverad till bibliotekarien och inhägnad av en låg trägrind med pelare, medan don Eligio flämtar under det heroiska uppdraget att ordna den här verkliga babeln av böcker.

Temo che non ne verrà mai a capo.

Jag är rädd att han aldrig kommer att lyckas.

Nessuno prima di lui s’era curato di sapere, almeno all’ingrosso, dando di sfuggita un’occhiata ai dorsi, che razza di libri quel Monsignore avesse donato al Comune: si riteneva che tutti o quasi dovessero trattare di materie religiose.

Ingen innan honom hade brytt sig om att veta, åtminstone i grova drag, genom en flyktig blick på ryggen, vilka böcker monsignoren hade donerat till kommunen: man trodde att alla eller nästan alla skulle handla om religiösa ämnen.

Ora il Pellegrinotto ha scoperto, per maggior sua consolazione, una varietà grandissima di materie nella biblioteca di Monsignore; e siccome i libri furon presi di qua e di là nel magazzino e accozzati così come venivano sotto mano, la confusione è indescrivibile.

Nu har Pellegrinotto upptäckt, till sin stora glädje, en stor variation av ämnen i monsignorens bibliotek; och eftersom böckerna togs hit och dit i lagret och slängdes ihop så gott som de kom, är förvirringen obeskrivlig.

Si sono strette per la vicinanza fra questi libri amicizie oltre ogni dire speciose: don Eligio Pellegrinotto mi ha detto, ad esempio, che ha stentato non poco a staccare da un trattato molto licenzioso Dell’arte di amar le donne, libri tre di Anton Muzio Porro, dell’anno 1571, una Vita e morte di Faustino Materucci, Benedettino di Polirone, che taluni chiamano beato, biografia edita a Mantova nel 1625.

Dessa böcker har genom sin närhet skapat de mest besynnerliga vänskapen: don Eligio Pellegrinotto berättade till exempel att han hade svårt att skilja en mycket lös behandling av konsten att älska kvinnor, tre böcker av Anton Muzio Porro från 1571, från en Vita e morte di Faustino Materucci, benediktin från Polirone, som vissa kallar salig, en biografi utgiven i Mantua 1625.

Per l’umidità, le legature de’ due volumi si erano fraternamente appiccicate.

På grund av fukten hade böckerna i de två volymerna klistrats samman.

Notare che nel libro secondo di quel trattato licenzioso si discorre a lungo della vita e delle avventure monacali.

Notera att i den andra boken i denna lösa behandling diskuteras munkarnas liv och äventyr länge.

Molti libri curiosi e piacevolissimi don Eligio Pellegrinotto, arrampicato tutto il giorno su una scala da lampionajo, ha pescato negli scaffali della biblioteca.

Många intressanta och mycket trevliga böcker har don Eligio Pellegrinotto, som klättrat hela dagen på en stege med lyktan, fiskat upp ur hyllorna i biblioteket.

Ogni qual volta ne trova uno, lo lancia dall’alto, con garbo, sul tavolone che sta in mezzo; la chiesetta ne rintrona; un nugolo di polvere si leva, da cui due o tre ragni scappano via spaventati: io accorro dall’abside, scavalcando la cancellata; do prima col libro stesso la caccia ai ragni su pe’l tavolone polveroso; poi apro il libro e mi metto a leggiucchiarlo.

Varje gång han hittar en bok kastar han den elegant upp på det stora skrivbordet i mitten; kyrkan ekar; en moln av damm stiger upp, från vilket två eller tre spindlar skrämda springer iväg: jag rusar från absiden och klättrar över grinden; först jagar jag spindlarna på det dammiga skrivbordet med boken själv; sedan öppnar jag boken och börjar läsa den.

Così, a poco a poco, ho fatto il gusto a siffatte letture.

Så småningom har jag vant mig vid sådana läsningar.

Ora don Eligio mi dice che il mio libro dovrebbe esser condotto sul modello di questi ch’egli va scovando nella biblioteca, aver cioè il loro particolar sapore.

Nu säger don Eligio att min bok borde skrivas enligt modellen av dessa böcker som han hittar i biblioteket, det vill säga att den ska ha en särskild smak.

Io scrollo le spalle e gli rispondo che non è fatica per me.

Jag rycker på axlarna och svarar att det inte är någon ansträngning för mig.

E poi altro mi trattiene.

Och sedan håller något annat mig kvar.

Tutto sudato e impolverato, don Eligio scende dalla scala e viene a prendere una boccata d’aria nell’orticello che ha trovato modo di far sorgere qui dietro l’abside, riparato giro giro da stecchi e spuntoni.

Helt svettig och dammig kommer don Eligio ner från stegen och tar en paus i trädgården som han har lyckats skapa här bakom absiden, omgiven av pinnar och taggar.

— Eh, mio reverendo amico, — gli dico io, seduto sul murello, col mento appoggiato al pomo del bastone, mentr’egli attende alle sue lattughe. —

– Hej, min vördade vän, – säger jag till honom, sittande på muren med hakan mot stavens knopp medan han tar hand om sina sallader.

Non mi par più tempo, questo, di scriver libri, neppure per ischerzo.

– Jag har inte tid att skriva böcker längre, inte ens som skämt.

In considerazione anche della letteratura, come per tutto il resto, io debbo ripetere il mio solito ritornello: Maledetto sia Copernico!

När det gäller litteraturen, liksom allt annat, måste jag upprepa min vanliga refräng: Förbannat vara Copernicus!

— Oh oh oh, che c’entra Copernico! — esclama don Eligio, levandosi su la vita, col volto infocato sotto il cappellaccio di paglia.

– Åh åh åh, vad har Copernicus med saken att göra! – utropar don Eligio och reser sig upp, med ansiktet hett under sin halmhatt.

— C’entra, don Eligio. Perché, quando la Terra non girava...

– Det har med saken att göra, don Eligio. För när jorden inte rörde sig...

— E dàlli! Ma se ha sempre girato!

– Lägg av! Men den har alltid rört sig!

— Non è vero.

– Det är inte sant.

L’uomo non lo sapeva, e dunque era come se non girasse.

Människorna visste inte om det, och därför var det som om den inte rörde sig.

Per tanti, anche adesso, non gira.

För många, även nu, rör den sig inte.

L’ho detto l’altro giorno a un vecchio contadino, e sapete come m’ha risposto?

Jag sa det häromdagen till en gammal bonde, och vet du vad han svarade mig?

ch’era una buona scusa per gli ubriachi.

Att det var en bra ursäkt för fyllona.

Del resto, anche voi, scusate, non potete mettere in dubbio che Giosuè fermò il Sole.

Förresten, även ni, förlåt, ni kan inte förneka att Josua stoppade solen.

Ma lasciamo star questo.

Men låt oss lämna det därhän.

Io dico che quando la Terra non girava, e l’uomo, vestito da greco o da romano, vi faceva così bella figura e così altamente sentiva di sé e tanto si compiaceva della propria dignità, credo bene che potesse riuscire accetta una narrazione minuta e piena d’oziosi particolari.

Jag säger att när jorden inte rörde sig, och människan, klädd som grek eller romare, gjorde så bra ifrån sig och kände sig så stolt och nöjd med sin värdighet, tror jag att de kunde acceptera en berättelse full av små detaljer och onödiga fakta.

Si legge o non si legge in Quintiliano, come voi m’avete insegnato, che la storia doveva esser fatta per raccontare e non per provare?

Läser man inte i Quintilianus, som ni lärde mig, att historien skulle berättas för att underhålla, inte för att bevisa något?

— Non nego, — risponde don Eligio, — ma è vero altresì che non si sono mai scritti libri così minuti, anzi minuziosi in tutti i più riposti particolari, come dacché, a vostro dire, la Terra s’è messa a girare.

- Jag förnekar inte det, - svarar Don Eligio, - men det är också sant att man aldrig har skrivit så detaljerade böcker, fyllda med alla möjliga små detaljer, som sedan den tid då, enligt er, jorden började röra sig.

— E va bene!

- Okej!

Il signor conte si levò per tempo, alle ore otto e mezzo precise... La signora contessa indossò un abito lilla con una ricca fioritura di merletti alla gola...

Greven steg upp i tid, exakt klockan åtta... Grevinnan bar en lila klänning med en rik blomma av spets vid halsen...

Teresina si moriva di fame... Lucrezia spasimava d’amore...

Teresina var döende av hunger... Lucrezia vred sig i kärlek...

Oh, santo Dio! e che volete che me n’importi?

Åh, herregud! Varför skulle jag bry mig om det?

Siamo o non siamo su un’invisibile trottolina, cui fa da ferza un fil di sole, su un granellino di sabbia impazzito che gira e gira e gira, senza saper perché, senza pervenir mai a destino,

Är vi inte på en osynlig kula, som drivs av en strimma av solljus, på ett sandkorn som snurrar och snurrar och snurrar, utan att veta varför, utan att någonsin nå sin destination?

come se ci provasse gusto a girar così, per farci sentire ora un po’ più di caldo, ora un po’ più di freddo, e per farci morire – spesso con la coscienza d’aver commesso una sequela di piccole sciocchezze – dopo cinquanta o sessanta giri?

Som om det var kul att snurra så här, för att vi först ska känna oss varmare och sedan kallare, och för att vi ska dö - ofta medvetna om att vi har begått en rad små dumheter - efter femtio eller sextio varv?

Copernico, Copernico, don Eligio mio, ha rovinato l’umanità, irrimediabilmente.

Copernicus, Copernicus, min Don Eligio, har förstört mänskligheten, oåterkalleligt.

Ormai noi tutti ci siamo a poco a poco adattati alla nuova concezione dell’infinita nostra piccolezza, a considerarci anzi men che niente nell’Universo, con tutte le nostre belle scoperte e invenzioni; e che valore dunque volete che abbiano le notizie, non dico delle nostre miserie particolari, ma anche delle generali calamità?

Nu har vi alla sakta anpassat oss till den nya uppfattningen av vår oändliga litenhet, att vi faktiskt är mindre än ingenting i universum, med alla våra fina upptäckter och uppfinningar; och hur mycket betyder då nyheterna, inte bara om våra egna problem, utan även om de allmänna katastroferna?

Storie di vermucci ormai, le nostre.

Våra berättelser är nu bara små historier.

Avete letto di quel piccolo disastro delle Antille?

Har ni läst om den lilla katastrofen på Antillerna?

Niente.

Ingenting.

La Terra, poverina, stanca di girare, come vuole quel canonico polacco, senza scopo, ha avuto un piccolo moto d’impazienza, e ha sbuffato un po’ di fuoco per una delle tante sue bocche.

Jorden, stackars sak, trött på att snurra, som den polska kanonikern vill, utan något syfte, gjorde en liten impuls av otålighet, och puffade ut lite eld genom en av sina många munnar.

Chi sa che cosa le aveva mosso quella specie di bile.

Vem vet vad som fick fram den här sortens ilska.

Forse la stupidità degli uomini che non sono stati mai così nojosi come adesso. Basta.

Kanske dumheten hos människor som aldrig har varit så irriterande som nu. Nog med det.

Parecchie migliaja di vermucci abbrustoliti.

Flera tusen brända små historier.

E tiriamo innanzi. Chi ne parla più?

Och vi går vidare. Vem pratar om det längre?

Don Eligio Pellegrinotto mi fa però osservare che, per quanti sforzi facciamo nel crudele intento di strappare, di distruggere le illusioni che la provvida natura ci aveva create a fin di bene, non ci riusciamo. Per fortuna, l’uomo si distrae facilmente.

Men Don Eligio Pellegrinotto påpekar att hur mycket vi än försöker slita sönder, förstöra de illusioner som den förnuftiga naturen skapat för vårt bästa, så lyckas vi inte. Lyckligtvis blir människor lätt distraherade.

Questo è vero. Il nostro Comune, in certe notti segnate nel calendario, non fa accendere i lampioni, e spesso – se è nuvolo – ci lascia al bujo.

Det är sant. Vår kommun släcker inte lamporna vissa nätter som är markerade i kalendern, och ofta - om det är molnigt - lämnar de oss i mörkret.

Il che vuol dire, in fondo, che noi anche oggi crediamo che la luna non stia per altro nel cielo, che per farci lume di notte, come il sole di giorno, e le stelle per offrirci un magnifico spettacolo.

Vilket i slutändan betyder att vi även idag tror att månen inte är där för något annat än att lysa upp himlen på natten, precis som solen gör på dagen, och stjärnorna för att ge oss en magnifik show.

Sicuro.

Säkert.

E dimentichiamo spesso e volentieri di essere atomi infinitesimali per rispettarci e ammirarci a vicenda, e siamo capaci di azzuffarci per un pezzettino di terra o di dolerci di certe cose, che, ove fossimo veramente compenetrati di quello che siamo, dovrebbero parerci miserie incalcolabili.

Och vi glömmer ofta och gärna att vi är oändligt små atomer för att respektera och beundra varandra, och vi är kapabla till att gräla om en liten bit mark eller klaga över vissa saker, som, om vi verkligen förstod vad vi är, skulle förefalla oss som otaliga eländen.

Ebbene, in grazia di questa distrazione provvidenziale, oltre che per la stranezza del mio caso, io parlerò di me, ma quanto più brevemente mi sarà possibile, dando cioè soltanto quelle notizie che stimerò necessarie.

Nåväl, på grund av denna fördelaktiga distraktion, och även på grund av min egen situation, kommer jag att tala om mig själv, men så kortfattat som möjligt, det vill säga bara ge den information som jag anser nödvändig.

Alcune di esse, certo, non mi faranno molto onore; ma io mi trovo ora in una condizione così eccezionale, che posso considerarmi come già fuori della vita, e dunque senza obblighi e senza scrupoli di sorta.

En del av denna information kommer säkert inte att göra mig särskilt hedrad; men jag befinner mig nu i en så exceptionell situation att jag kan betrakta mig själv som redan utanför livet, och därför utan några skyldigheter eller skrupler alls.

Cominciamo.

Låt oss börja.