Het venster stond open -, de koele Meiwind lichtte zachtzinnig, zonder geweld, de gordijnen op, bolde ze als zeilen en dreef ze tot midden in de kamer - dan zonken ze weer stil terug - het was als het uitademen van een slapend kind.

Fönstret var öppet - den svala majvinden blåste försiktigt upp gardinerna utan att förstöra dem, fyllde dem som segel och förde dem in i rummet - sedan föll de tyst tillbaka - det var som att andas ut för ett sovande barn.

Boven den bos vochtige hyacinthen, die ze in twee handen hield omklemd, mond en neus erin begraven, keek Ina ernaar - haar hart bonsde van een zacht, heftig verheugen, ze voelde het in haar keel - en als toen ze een kind was, liet ze de woorden van haar gedachten deinen op den maatslag van haar hart: de winter is voorbij...

Ovanför skogen höll Ina hyacinter i sina två händer, med mun och näsa begravda i dem, och tittade på dem - hennes hjärta bultade av en mjuk, våldsam glädje, hon kände det i halsen - och som när hon var barn lät hon orden i sina tankar svaja med hjärtats slag: Vintern är över...

de winter is voorbij...

Vintern är över...

de winter is voorbij...

Vintern är över...

Maar even, want dadelijk sloeg ze de oogen neer en dronk met dieper, inniger teugen den zwaren vochtigen geur.

Men bara en stund, för genast sänkte hon blicken och andades in den tunga fuktiga doften med djupare, mer intensiva andetag.

Het was meer dan de geur der jonge sappen van de weerkeerende lente, het was de geur van haar jeugd, van haar verleden en nu ze met gesloten oogen haar gezicht begraven hield, leek het, als sloegen de poorten van haar ziel wijd open en kwam haar heele jeugd op haar af,

Det var mer än doften av de unga saftarna från den återvändande våren, det var doften av hennes ungdom, av hennes förflutna och nu när hon med slutna ögon begravde sitt ansikte i doften, var det som om dörrarna till hennes själ öppnades på vid gavel och hela hennes ungdom kom till henne.

de gansche stoet van jaren en dagen, tot de prilste toe - met hun gevoelens, gebeurtenissen en ontmoetingen, stonden van dag en schemering - geluiden, luchten, stemmen van menschen,

Hela raden av år och dagar, ner till de mest späda - med deras känslor, händelser och möten, från dag till skymning - ljud, dofter, människors röster,

reuken in huis, ze liet het trillend over zich komen in bewogenheid en gelukzalige verwondering, omdat dit mogelijk was, dat al dit ontslapene, lang-vergetene opgewekt werd en herboren tot bijna ontstellende scherpheid en duidelijkheid door geur van hyacinthen.

dofter i hemmet, hon lät dem skölja över henne i rörelse och salig förvåning, för att det var möjligt att allt detta somnat, länge glömt, väcktes och återföddes med nästan häpnadsväckande skarphet och tydlighet genom doften av hyacinter.

Het scheen haar, als was haar eigen ziel een photografische plaat, schijnbaar grauw en effen, maar waarop in het ontwikkelend bad evenzoo ontstellend duidelijk en verwonderlijk de beelden verschijnen, die tevoren niet zichtbaar bestonden.

Det verkade för henne som om hennes egen själ var en fotografisk platta, till synes grå och jämn, men där bilderna som inte var synliga tidigare plötsligt visar sig med lika häpnadsväckande tydlighet och förvåning när de utvecklas i badet.

Geur was dan het ontwikkelingsbad der herinnering, maar geur niet alleen - ook muziek, en somwijlen behoefde het zelfs niet meer dan eenig vaag en onbepaald gerucht, regen en wind, een roep van buiten in den avond te wezen - die haar onvoorbereid terugvoerde naar de verten van het verleden.

Doften var då minnetets utvecklingsbad, men inte bara doften - även musik, och ibland behövdes det inte mer än ett vagt och odefinierat ljud, regn och vind, en röst utifrån på kvällen - som oväntat förde henne tillbaka till det förflutnas djup.

Wat wonderlijk was dit - dat de indrukken uit haar vroegste jeugd het sterkst in haar voortbestonden - het machtigst haar ontroerden in het herdenken, -

Hur underbart var det inte - att intrycken från hennes tidigaste ungdom var de starkaste som fanns kvar hos henne - de mest rörande när hon minns dem, -

alles uit dien onbewusten tijd, toen ze zelf niet wist dat ze luisterde en oplette en toch scherper moest hebben opgelet, inniger geluisterd dan ooit later, toen de gebeurtenissen kleuriger, feller schenen in het beleven, toen ze bewust luisterde en keek en genoot - en die toch maar een verzwakte herdenking hadden gelaten.

allt från denna omedvetna tid, när hon inte visste att hon lyssnade och uppmärksammade och ändå måste ha uppmärksammat skarpare, lyssnat mer intensivt än någonsin senare, när händelserna verkade färgstarkare, mer intensiva när hon medvetet lyssnade och såg och njöt - och ändå bara hade lämnat en försvagad minnesbild.

En als altijd weer vertastte en verdwaalde haar denken in die eene wijde verwondering, dat lokkende vreemde geheim - wat herinnering wel wezen mocht, die sterfelijkheid en vergankelijkheid te boven ging en scheen te logenstraffen - tot ze weer in het geheel niet dacht, alleen diep en vol ademde in den geur,

Och som alltid förlorade sig hennes tankar i denna breda förvåning, det lockande främmande mysteriet - vad minnet kanske var, som överskred dödlighet och förgänglighet och tycktes lura - tills hon inte tänkte alls, bara andades djupt och fullt in doften.

terwijl de wind de zware gordijnen spelend voortdreef met zijn adem en haar geheele wezen zich leek te verwijden, zich tot zijn uiterste vermogen leek in te spannen om alle weelde te kunnen bevatten.

Medan vinden lekfullt framdrev de tunga gardinerna med sin andedräkt och hela hennes väsen tycktes vidgas, anstränga sig till det yttersta för att innehålla all överflöd.

Er werd geklopt.

Någon knackade.

‘Daar is de dokter, juffrouw.’

”Doktorn är här, fröken.”

‘De dokter!’

”Doktorn!”

Ze sprong op en legde de hyacinthen neer, het verleden viel van haar af.

Hon hoppade upp och lade ner hyacinterna. Det förflutna föll från henne.

Het heden snoerde eng om haar heen: ze was negentien jaar, ze leefde bij vreemden omdat ze het thuis niet had kunnen houden - ze zat al twee dagen vrijwillig opgesloten, in onvree met elkeen en met zichzelf, verstrikt in twisten, als een vogel in den draad, en naar de eenzaamheid als naar een laatste wijkplaats weggevlucht.

Närvarande trängde tätt omkring henne: hon var nitton år, hon bodde hos främlingar eftersom hon inte kunnat stanna hemma - hon hade suttit frivilligt inlåst i två dagar, olycklig med alla och med sig själv, fast i tvister, som en fågel i en tråd, och flytt till ensamheten som till en sista tillflykt.

‘Kunt u den dokter ontvangen, juffrouw?’

”Kan du ta emot doktorn, fröken?”

‘Ik heb geen dokter noodig, mijn hoofdpijn is over,’ wilde ze zeggen, - toen hoorde ze hem met Mary beneden uit de kamer komen en zijn stem onder aan de trap en dan beider stemmen, het teemend, kraakdeftig praten van Mary boven zijn doffer brommen.

”Jag behöver ingen doktor, min huvudvärk är borta,” ville hon säga, - då hörde hon honom komma ut ur rummet med Mary och hans röst nedanför trappan och sedan båda rösterna, Marys livliga, skrattande prat över hans dunkra muller.

Als ze eens klagen durfde!

Om hon bara vågade klaga!

Klagen over haar als over een schoolkind tegen een man, dien ze niet kende en die nu misschien met Mary over haar hoofdschudde en glimlachte.

Klagar över henne som över ett skolbarn mot en man som hon inte kände och som nu kanske skakade på huvudet och log åt Mary när de pratade om henne.

Dat gesprek moest uit zijn en dadelijk.

Det där samtalet måste upphöra, och genast.

‘Vraag den dokter, of hij boven komt, Bartje.’

”Fråga doktorn om han kommer upp, Bartje.”

Haar stem klonk gebiedend en ongeduldig, het meisje trok de deur toe; ze wachtte snel ademend, tot felheid en verweer gereed.

Hennes röst lät befallande och otålig, flickan drog i dörren; hon väntade andfådd, redo att bli arg och försvara sig.

Voor haar op de tafel zag ze de bloemen en ze keek ernaar en de gedachte ving haar en bevreemdde haar, dat ze die maar behoefde op te nemen, hun geuren te drinken om mild en week te worden, om zich van zichzelf te verlossen met haar kleine woede en haar kleinen trots, en grooter, wijder, vrijer zichzelf terug te vinden, maar ze wilde niet, ze kon niet.

På bordet framför henne såg hon blommorna och hon tittade på dem och tanken fångade henne och förvirrade henne, att hon bara behövde plocka upp dem, dricka in deras dofter för att bli mild och mjuk, för att befria sig från sin lilla ilska och sin lilla stolthet, och hitta sig själv större, vidare, friare, men hon ville inte, hon kunde inte.

Het heden had haar vast, stond haar na, beet scherp op haar in - ze kon er zich niet aan onttrekken.

Närvarande hade tagit tag i henne, följde henne, bet tomt in i henne - hon kunde inte fly från det.

Ineens zwegen de stemmen, ze hoorde hen de trap opkomen - beneden sloeg een deur, Mary was in de woonkamer gegaan.

Plötsligt tystnade rösterna, hon hörde dem komma upp för trappan - en dörr öppnades nedanför, Mary hade gått in i vardagsrummet.

En terwijl zij zich afvroeg, hoe de dokter er uit zou zien en wat soort man hij kon wezen, bedacht ze tegelijk met schrik, dat ze niet wist wat ze hem zeggen moest.

Och medan hon funderade över hur doktorn skulle se ut och vilken sorts man han kunde vara, insåg hon samtidigt med skräck att hon inte visste vad hon skulle säga till honom.

Ze was immers niet ziek - en ze had hem zelf niet gevraagd te komen!

Hon var ju inte sjuk - och hon hade inte bett honom att komma!

Snel wendde ze zich om naar den spiegel, glimlachte vluchtig, streek zich door het haar.

Hon vände sig snabbt mot spegeln, log hastigt och redde sitt hår.

Als ze hem de waarheid eens zei - misschien, dat hij haar wel begreep - de warmte van dat hopen streek even door haar heen.

Om hon bara sade sanningen till honom - kanske skulle han förstå henne - värmen i det hoppet strömmade genom henne en kort stund.

Ze stond overeind naast haar stoel, toen hij binnenkwam. ‘U bent hier toch niet opzettelijk voor mij alleen?’

Hon stod upp bredvid sin stol när han kom in. ”Du är väl inte här bara för min skull?”

‘O neen, mevrouw Rutgers had mij noodig. Een kleinigheid, maar nu ik hier toch was, vroeg ze mij... Al een paar dagen hoofdpijn? Temperatuur opgenomen?’

”Åh nej, mrs Rutgers behövde mig. En liten sak, men nu när jag ändå var här, frågade hon mig... Har du haft huvudvärk några dagar? Har du mätt din temperatur?”

Hoe belachelijk was dat. Ziek zijn -, temperatuur opnemen, een plichtmatig-bezorgd gezicht tegenover haar. Als ze het zonder ophef vertelde, zou het misschien niet te buitensporig klinken.

Hur löjligt var det inte. Att vara sjuk - att mäta sin temperatur, ett pliktskyldigt bekymrat ansikte mot henne. Om hon berättade det utan att göra en stor sak av det, skulle det kanske inte låta alltför extremt.

‘Ik heb geen temperatuur opgenomen, ik ben niet ziek, ik zit hier alleen om... om eens een paar dagen te rusten.’

”Jag har inte mätt min temperatur, jag är inte sjuk, jag sitter bara här för att... för att vila några dagar.”

‘En waarom hebt u dat dan niet gezegd?’

”Och varför sa du inte det?”

Ze zweeg, hij ging zitten, en keek glimlachend naar haar op, ze keek op hem neer en glimlachte ook.

Hon tystnade, han satte sig ner och tittade leende på henne, hon tittade ner på honom och log också.

Hij had een aardig, rond, glad gezicht, lieve oogen, jongensoogen, hij zou vijfendertig jaar zijn.

Han hade ett trevligt, runt, slätt ansikte, söta ögon, pojkaktiga ögon, han skulle vara trettiofem år.

Hij was anders dan de anderen, - dat was volkomen duidelijk.

Han var annorlunda än de andra, - det var helt uppenbart.

Het was prettig, hem onverwacht hier te hebben en wat met hem te praten.

Det var trevligt att ha honom här oväntat och att prata lite med honom.

Ze voelde verlangen hem veel te vertellen, hem veel van zichzelf te vertellen.

Hon kände en lust att berätta mycket för honom, att berätta mycket om sig själv för honom.

Hij vond haar aardig, het was in zijn oogen -, ze was ook aardig, ze had het in den spiegel gezien.

Han tyckte om henne, det var tydligt i hans ögon -, hon var också trevlig, hon hade sett det i spegeln.

Omdat hij haar aardig vond, zou het haar licht vallen, met hem te praten.

Eftersom han tyckte om henne skulle det vara lätt för henne att prata med honom.

Maar hij moest beginnen.

Men han måste börja.

Ze bleef half afgewend tegen den schoorsteen geleund, hij keek naar haar, ze voelde het, in haar gedachten overzag ze haar eigen gestalte, vroeg zich af hoe hij haar japon zou vinden en de kleur van haar huid.

Hon stod kvar halvt vänd mot skorstenen, han tittade på henne, hon kände det, i sina tankar såg hon sin egen gestalt, hon undrade hur han skulle tycka om hennes klänning och färgen på hennes hud.

‘Waarom hebt u dan, met vertreding van de waarheid, voorgewend dat u hoofdpijn had?’

”Varför låtsades du då att du hade huvudvärk, trots att det inte stämde?”

Ze lachte, haar hart werd warm. Vreemd, zooeven toen ze meende, dat Mary als een kind over haar sprak, stak de drift al in haar op -, nu hij tot haar sprak als tot een kind, voelde ze zich tevreden en gestreeld. Ze ging van den schoorsteen weg en kwam tegenover hem zitten.

Hon skrattade, hennes hjärta blev varmt. Konstigt, för en stund sedan när hon trodde att Mary pratade om henne som ett barn, hade hon redan känt sig irriterad -, nu när han pratade med henne som med ett barn, kände hon sig nöjd och smickrad. Hon gick bort från skorstenen och satte sig mitt emot honom.

‘Als u wilt, zal ik het u vertellen, maar het is een heele geschiedenis.’

”Om du vill kan jag berätta det för dig, men det är en hel historia.”

‘Ik luister.’ Hij zette zich recht op.

”Jag lyssnar.” Han rätade på sig.

‘Maar zoo niet. Het is geen verhaaltje. Ik meen, dat er heel veel mee samenhangt.

”Men inte det. Det är inte en liten historia. Jag menar, det hänger ihop med mycket annat.”

Maar eigenlijk is het ook gauw genoeg gezegd.

”Men egentligen är det ganska lätt att förklara det.”

Ik ben lastig, driftig en onverdraagzaam - ik lig met iedereen overhoop en ‘sympathieke’ menschen kan ik niet uitstaan.

”Jag är besvärlig, irriterad och intolerant - jag grälar med alla och jag kan inte stå ut med ’sympatiska’ människor.”

Ik ben hier nog geen drie maanden en ik heb al drie dozijn scènes gemaakt.

”Jag har varit här i mindre än tre månader och jag har redan skapat tre dussin konflikter.”

Overigens komen die hier niet voor.

”Förresten, sådana saker händer inte här.”

Iedereen hier is bedaard en beschaafd en heeft goede manieren.

”Alla här är lugna och artiga och har gott uppförande.”

Tot in het derde en vierde geslacht. Tot de os en de ezel en de vreemdeling toe.

”Från den tredje och fjärde generationen och framåt - ända ner till oss, åsnan och främlingen.”

Ik geef altijd de verkeerde antwoorden en doe altijd de verkeerde dingen mooi en de mooie dingen verkeerd.’

”Jag ger alltid fel svar och gör alltid fel saker på ett fint sätt och fina saker på ett fel sätt.”

Ze onderbrak zichzelf en lachte: ‘Onzin, wat ik daar zeg.

Hon avbröt sig själv och skrattade: ”Nonsens, det jag säger där.”

Nu bent u op de hoogte.’

”Nu är du informerad.”

Hij lachte.

Han skrattade.

‘U lacht om wat ik zeg. Goed - ik ben grootmoedig vandaag. Weet u wel dat ik anders best een moord kan begaan aan iemand die mij uitlacht? Nog wel om minder. Den eersten dag aan tafel wou ik Rutgers vermoorden met een vruchtenmesje.’

”Du skrattar åt det jag säger. Okej - jag är generös idag. Vet du att jag annars skulle kunna mörda någon som skrattar åt mig? Även för mindre. Första dagen vid bordet ville jag döda Rutgers med en fruktkniv.”

Hij lachte weer.

Han skrattade igen.

‘Het klinkt zot en het was heelemaal niet zot.

”Det låter dumt och det var inte alls dumt.”

Ik ben hier op een Woensdag gekomen, in Februari.

”Jag kom hit på en onsdag i februari.”

Op Woensdag is hier vrouwenkiesrechtkrans, dan zitten er beneden in de moderne kamer, op de praktische stoelen rondom de doelbewuste tafel allemaal hoogstaande, ernstige, edele, knappe, ontwikkelde en hygienisch-gekleede dames - en ik heb het op dien vreeselijken dag onderstaan over die hoogstaande, edele, knappe, sympathieke dames 's middags aan tafel oneerbiedige dingen te zeggen.

”På onsdagar har vi rösträtt för kvinnor här. Då sitter alla högtstående, allvarliga, eleganta, snygga, utvecklade och hygieniskt klädda damer i det moderna rummet på de praktiska stolarna runt det målmedvetna bordet - och jag hade mage att säga respektlösa saker till dessa högtstående, eleganta, snygga och sympatiska damer vid bordet den hemska dagen.”

Ja, dat moet u niet onderschatten.

”Ja, det får du inte underskatta.”

Mary deed het ook niet. Ik zie haar nog, met haar verwaand snoekenmondje en haar ronde leege oogen - zegt u het nu eens zelf; lijken niet alle vrouwenkiesrechtdames op elkaar, of zou het alleen komen omdat ze zich allemaal precies eender kleeden?

”Mary gjorde det också. Jag ser henne fortfarande, med hennes föraktfulla småmun och hennes runda tomma ögon - säg det själv; ser inte alla kvinnor som röstar lika ut, eller beror det bara på att de alla klär sig exakt likadant?”

Daar loop ik allang over te tobben, het is bepaald een probleem voor mij!

”Jag har funderat över det länge, det är verkligen ett problem för mig!”

‘Dat lossen we later op. Mevrouw Rutgers richtte zich op... fier als een pauw, ondanks haar onbetamelijke dikte, en begon mij de les te lezen, met haar kraakdeftige stem. Mijnheer Rutgers at rijstebrij...’

”Vi löser det senare. Fru Rutgers riktade sig till... stolt som en påfågel, trots sin oanständiga tjocklek, och började läxa upp mig med sin skarpa röst. Herr Rutgers åt gröt...”

Hij lachte luid, ze keek verontwaardigd.

Han skrattade högt, hon tittade förnärmad.

‘Ja, u moet niet boos zijn. Wat hebt u tegen rijstebrij?’

”Ja, du får inte bli arg. Vad har du emot gröt?”

‘Precies hetzelfde wat ik tegen “sympathieke” menschen heb. Die rijstebrij had mij moeten waarschuwen - maar ik verstond het niet, en ging er roekeloos tegen in. Ik had moeten voelen dat er van een man, die zóó rijstebrij at als hij deed, voor een meisje niets was te hopen.’

”Exakt samma sak som jag har emot 'sympatiska' människor. Den där gröten borde ha varnat mig - men jag förstod det inte och gick dumt nog emot det. Jag borde ha känt att det inte fanns något att hoppas på för en tjej från en man som åt gröt på det sättet han gjorde.”

‘En wat hoopte u dan?’

”Och vad hoppades du på då?”

‘Dat hij mij helpen zou.

”Att han skulle hjälpa mig.”

Dat hij zou voelen, hoe ellendig en vernederd ik mij voelde - al hield ik mij goed, maar ik gloeide als vuur - toen Mary mij terechtwees als een klein kind, den eersten dag,

”Att han skulle förstå hur olycklig och förödmjukad jag kände mig - även om jag höll mig lugn, men jag glödde som eld - när Mary skällde ut mig som ett litet barn, den första dagen.”

en over die malle wijven met hun uitgestreken gezichten sprak als een voortreffelijke vrouwenschaar, waar ik, nietig wurm, met eerbied tegen op moest zien - dat hij ridderlijk zou zijn, dat hij iets liefs, iets goedigs, of iets grappigs zou hebben gezegd.

”Och pratade om de där dumma kvinnorna med sina utsträckta ansikten som en utmärkt kvinnlig skara, som jag, en liten mask, måste se upp till med respekt - att han skulle vara ridderlig, att han skulle säga något sött, något snällt eller något roligt.”

Die leelijke frik, die pedante kwast. Is dat een man?

”Den där fula friken, den pedantiska prylen. Är det en man?”

Ik hoor het nog, met die neusstem, “grapjes, die niet te pas komen over hoogstaande vrouwen” of hij voor zijn klas stond.

”Jag hör det fortfarande, med den där nasala rösten, 'skämt som inte passar högtstående kvinnor' eller när han stod framför sin klass.”

Hij kan mij niet uitstaan en ik, o, ik vind hem afschuwelijk.

”Han kan inte tåla mig och jag, o, jag tycker att han är hemsk.”

Het tegen deel van alles wat ik mij voorstel dat een man moet zijn.’

”Han är motsatsen till allt jag föreställer mig att en man ska vara.”

‘En toen wilde u hem te lijf met een vruchtenmesje.’

”Och då ville du slå honom med en fruktkniv.”

‘U moet niet zoo lichtvaardig praten over drift,’ zei ze plotseling ernstig.

”Du får inte tala så lättvindigt om vrede”, sade hon plötsligt allvarligt.

‘Het is veel erger dan u denkt - het maakt je tot een beest, je stem wordt rauw, je gezicht wordt leelijk, je wilt bloed zien, je wilt wurgen.

”Det är mycket värre än du tror - det förvandlar dig till ett djur, din röst blir rå, ditt ansikte blir fult, du vill se blod, du vill kväva någon.”

Uren nadat ik driftig ben geweest, moet ik soms nog denken aan de afschuwelijke dingen, die ik heb gezegd en gewild.

”Timmar efter att jag har varit arg måste jag ibland tänka på de hemska sakerna jag har sagt och velat göra.”

Het is zoo gruwelijk en zoo vreemd...

”Det är så hemskt och så konstigt...”

“Buiten zichzelf zijn” is er een prachtige uitdrukking voor.

”Att ’förlora förståndet’ är en härlig uttryck för det.”

En iedereen kan het mij maken, en alles, de geringste, het onnoozelste.

”Och alla kan reta mig, allt, även de smalaste, dummaste sakerna.”

Zooeven toen u met Mary stond te praten.

”Som nyss när du stod och pratade med Mary.”

Wat zei ze?

”Vad sa hon?”

Had ze het over mij?

”Pratade hon om mig?”

Juist, dat voelde ik. En wat vertelde ze?’

”Just det, det kände jag. Och vad sa hon?”

‘Ik weet niet of ik het u zeggen mag!’

”Jag vet inte om jag får berätta det för dig!”

‘Ik weet ook niet of u het mij zeggen mag - maar u zegt het mij wel.’

”Jag vet inte om du får berätta det för mig - men du berättar det för mig ändå.”

‘Ze heeft mij geen geheimhouding gevraagd en het is misschien zelfs beter dat u het weet. Ze hebben van uw thuis over u geschreven.’ Ze sprong op en keek hem fel aan.

”Hon bad mig inte att hålla det hemligt och det är kanske till och med bättre att du vet det. De har skrivit om dig i din hemstad.” Hon hoppade upp och tittade intensivt på honom.

‘Ze hebben? Wie hebben? Otto en Josefine niet. Otto wilde het niet - en nu heeft Annie het toch gedaan. Mijn aanstaande schoonzuster, dat zelfzuchtige wezen, waar mijn broer verliefd op is. En wat, wat heeft ze geschreven?’

”De har? Vem har? Inte Otto och Josefine. Otto ville inte det - och nu har Annie ändå gjort det. Min blivande svägerska, det själviska släktet som min bror är förälskad i. Och vad, vad har hon skrivit?”

Ze was wit en trilde.

Hon var blek och darrade.

‘Als u nu eens tenminste probeerde kalm te blijven. Toe.’ Ze ging zitten.

”Om du bara försökte hålla dig lugn. Kom igen.” Hon satte sig ner.

‘Wat stond er in dien brief?’

”Vad stod det i brevet?”

‘Dingen, die verleden jaar en voorverleden jaar gebeurd zijn - en waarbij u betrokken was. Dat u...’

”Saker som hände förra året och året innan - och där du var inblandad. Att du...”

‘Dat ik...’

”Att jag...”

‘Dat u om een onderwijzeres van uw school uit een raam bent gesprongen.’

”Att du hoppade ut genom ett fönster på din skola för att rädda en lärare.”

Ze werd gloeiend rood en sloeg de handen voor het gezicht, haar stem klonk gesmoord.

Hon blev alldeles röd och slog händerna för ansiktet, och hennes röst blev kvävd.

‘En dat schrijft Annie aan Mary en Mary vertelt het aan Herman en aan Gerda en aan Erik en morgen weet Coba het en volgende week weten al die edele, brave, hoogstaaande zielen het zoogoed als de edele, brave, hoogstaande zielen ginds het weten - en kunnen ze hun waardige hoofden schudden, en lachen om het gekke kind of misschien medelijden met haar hebben.

”Och Annie skriver det till Mary och Mary berättar det för Herman och Gerda och Erik och imorgon kommer Coba att veta det och nästa vecka kommer alla dessa fina, goda, högtstående själar att veta det lika väl som de fina, goda, högtstående själarna där borta - och de kan skaka sina värdiga huvuden och skratta åt det galna barnet eller kanske tycka synd om henne.”

Begint u te begrijpen, dat ik ze allemaal haat?

Börjar du förstå att jag hatar dem allihop?

En dat wist u dus allemaal precies, toen u hier de trap op kwam?’

Och så visste du allt detta när du kom upp för trappan här?”

Hij knikte van ja, ze vloog op.

Han nickade ja, och hon rusade iväg.

‘Mary heeft u naar boven gestuurd om te zien of ik mij ook tusschentijds verhangen had,’ gilde ze buiten zichzelf.

”Mary skickade upp dig för att se om jag hade hängt mig själv under tiden”, skrek hon utan att tänka på konsekvenserna.

‘Ze denken zeker dat het een pretje is, een soort van hebbelijkheid of liefhebberij.

”De tror säkert att det är en sorts lek, en sorts hobby eller passion.”

Als Pennewip, weet u wel: “hij-doet-die-dingen-voor-zijn-plezier.”

Som Pennewip, du vet: ”Han gör saker bara för skojs skull.”

Hoort u ook tot die heldhaftige geesten, die zoo kloekmoedig hebben uitgemaakt, dat zelfmoord “laf” is?

Tillhör du också de hjältemodiga själarna som så djärvt har förklarat att självmord är ”fegt”?

Vertel ze uit mijn naam, als u het weer eens hoort, dat ze het eens probeeren moeten, uit een raam of in het water.’

Säg till dem å mina vägnar, om du hör det igen, att de borde prova det själva, från ett fönster eller i vattnet.”

Ze ging weer stil zitten.

Hon satte sig tyst igen.

‘Nu vindt u mij natuurlijk ook gek - net als de rest.’

”Nu tycker du säkert att jag också är galen - precis som alla andra.”

‘Ik weet werkelijk niet of ik “ja” of “neen” moet zeggen om u kalm te houden. U bent precies een vaatje buskruit op het oogenblik.’

”Jag vet verkligen inte om jag ska svara ja eller nej för att lugna dig. Du är precis som en kruka med krut just nu.”

‘Als u alles wist.

”Om du bara visste allt.”

Hebt u wel eens gedroomd dat u plotseling in de nauwte tusschen vier muren ontwaakte, tusschen vier, enge, hooge dichtgemetselde muren, zonder uitweg?

Har du någonsin drömt att du plötsligt vaknade instängd mellan fyra väggar, fyra trånga, höga, murade väggar, utan någon utväg?

Niet?

Nej?

Ik denk, dat het kwam van een wonderlijken roman, waar iets in voorkwam van een non, die ze zoo ingemetseld hadden.

Jag tror att det kom från en märklig roman där något hände med en nunna som var inmurad på det sättet.

Ik droom de gekste dingen, ik zou ze niet kunnen vertellen - en u zoudt me niet gelooven.

Jag drömmer de mest konstiga sakerna, jag skulle inte kunna berätta dem - och du skulle inte tro mig.

Soms heb ik het gevoel, dat ik tien jaar van mijn leven zou willen geven om te weten wat droomen beduidt - en nog tien andere om te weten wat herinnering is.’

Ibland känner jag att jag skulle ge tio år av mitt liv för att veta vad drömmar betyder - och tio till för att veta vad minnet är.”

‘U bent verkwistend met uw jaren en u zoudt gauw aan een eind zijn -, er zijn nog zooveel meer geheimen dan die twee alleen.’

”Du slösar bort dina år och du kommer snart att nå slutet - det finns så många fler hemligheter än bara de två.”

‘En als ik ze weten mocht, die geheimen -, allemaal -, voor één enkel oogenblik -, en daarna dood -, zoudt u mij beklagen? Is dat dan leven, wat wij doen, altijd in den nacht, altijd op den tast?’

”Och om jag kunde lära mig hemligheterna - alla - för ett enda ögonblick - och sedan dö - skulle du då beklaga mig? Är det här livet, det vi gör, alltid i mörkret, alltid på känslan?”

‘Zoo denkt u stellig niet altijd.’

”Det tror du säkert inte alltid.”

‘Zoo denk ik gewoonlijk niet -, dat is juist zoo wonderlijk.

”Det tror jag oftast inte - det är just så märkligt.”

Als iemand mij lief vindt en van mij houdt en mij begrijpt -, of als ik voel, dat ik van de menschen houd - niet van de menschen die ik ken, maar van de menschen die ik niet ken -, of als een vriend de “Kleine Nacht-muziek” voor mij speelt en mij daarna zegt, dat hij voor niemand in de heele wereld zoo mooi spelen kan...’

”Om någon tycker om mig och älskar mig och förstår mig - eller om jag känner att jag älskar människor - inte människor jag känner, utan människor jag inte känner - eller om en vän spelar ’Kleine Nacht-Musik’ för mig och sedan säger att han inte kan spela så vackert för någon annan i hela världen...”

ze zweeg en stond glimlachend verzonken als in herinnering.

Hon tystnade och stod leende försjunken i minnet.

‘U vertelde mij van een droom en van vier gemetselde muren.’

”Du berättade för mig om en dröm och fyra murar av tegel.”

‘Ik weet het niet meer,’ zei ze zacht en slap, ‘ik ben bang dat ik er teveel ophef van maak. Het was misschien een heel banaal geval. Hebt u wel eens voor iemand geknield?’

”Jag kommer inte ihåg det längre,” sa hon mjukt och trött, ”jag är rädd att jag gör en för stor sak av det. Det var kanske ett helt banalt fall. Har du någonsin knäböjt för någon?”

Hij glimlachte en schudde ontkennend het hoofd.

Han log och skakade huvudet förnekande.

‘Ik weet precies hoe belachelijk het is. Ik heb een heel scherp gevoel voor het belachelijke -, ik weet precies, als ik zelf iets belachelijks doe, of als ik mij aanstel.

”Jag vet exakt hur löjligt det är. Jag har en mycket skarp känsla för det löjliga - jag vet exakt när jag själv gör något löjligt eller när jag agerar pretentiöst.”

Maar toen was het niet belachelijk.

”Men då var det inte löjligt.”

Het werd het pas toen zij lachte.

”Det blev det först när hon skrattade.”

Voelt u wat ik bedoel?

”Förstår du vad jag menar?”

Toen zij ermee spotte werd het bespottelijk.

”När hon gjorde narr av det blev det löjligt.”

En ik zelf heelemaal.

”Och jag själv blev helt löjlig.”

En alles wat ik al die maanden had gezegd en gedaan -, de versjes, de briefjes, het uren wachten in den regen.

”Och allt jag hade sagt och gjort under alla dessa månader - dikterna, lapparna, att vänta i timmar i regnet.”

Dat had ik al die maanden niet gevoeld, niet vermoed - al die maanden dat zij een vertooning van mij maakte voor anderen -, en toen ik het ineens besefte, alsof de bliksem in mijn hersens sloeg -, en toen mijn “ideaal” daar stond en lachte - giechelde als een winkeljuffrouw - dat was het ontwaken tusschen vier gemetselde muren en nergens een uitweg,

”Jag hade inte känt det under alla dessa månader, inte misstänkt det - alla dessa månader som hon gjorde en show av mig för andra - och när jag plötsligt insåg det, som om blixtrar slog till i min hjärna - och när mitt 'ideal' stod där och skrattade - fnittrade som en butikskassörska - det var att vakna mellan fyra tegelväggar utan någon utväg alls.”

Ik voel wel -, nu ik het zeg, klinkt het allemaal flets en flauw, onecht misschien -, het overtuigt mijzelf nauwelijks meer.

”Jag känner det - när jag säger det låter allt blekt och trött, kanske till och med falskt - det övertygar mig knappt längre.”

En toen leek het mij de eenige, de natuurlijke, de aangewezen oplossing.

”Och då verkade det för mig vara den enda, den naturliga, den rätta lösningen.”

Is het niet wonderlijk, dat ik het nu, na zoo kort, nauwelijks meer navoelen kan?

”Är det inte konstigt att jag nu, efter så kort tid, knappt kan återkalla känslan?”

De meeste menschen zouden de gevolgtrekking maken, dat het toen ook niet “echt” was, maar ik weet beter.’

”De flesta människor skulle dra slutsatsen att det inte var 'äkta' då heller, men jag vet bättre.”

‘Natuurlijk. Onweer gaat voorbij en was toch ook “echt”, zoolang het er was.’

”Självklart. Åskoväder går över och var ändå 'äkta' så länge de varade.”

‘Ik ben blij dat u zoo denkt -, en dat u mij niet als de anderen bij voorbaat oppervlakkig vindt.’

”Jag är glad att du tänker så - och att du inte ser mig som ytlig som de andra från början.”

‘Altijd de “anderen”!’

”Alltid 'de andra'!”

Ze bloosde.

Hon rodnade.

‘U hebt gelijk.

”Du har rätt.”

Ik geef meer om ze, en om hun oordeel vooral, dan ik erken.

”Jag bryr mig mer om dem, och särskilt om deras bedömning, än jag erkänner.”

Soms -, en soms ben ik dan weer zoo geweldig zeker van mij-zelf en zoo trotsch.

”Ibland - och ibland är jag så otroligt säker på mig själv och så stolt.”

Het eene oogenblik ben ik volkomen anders dan het andere -, alsof ik niet één mensch was, met één hart en één paar oogen -, maar honderd menschen, met honderd harten en honderd paren oogen.

”Ena ögonblicket är jag helt annorlunda än det andra - som om jag inte var en enda människa, med ett enda hjärta och ett enda par ögon - utan hundra människor, med hundra hjärtan och hundra par ögon.”

Dat geeft zoo'n verward, onzeker gevoel.’

”Det ger en så förvirrad, osäker känsla.”

Hij antwoordde niet en peinsde even.

Han svarade inte och funderade en stund.

‘Hoe komt u hier, juist hier?’

”Hur kom du hit, just hit?”

‘Beschikking van hoogerhand. Deze verbintenis is in den vrouwenkiesrecht-hemel gesloten. Mary, mijn gastvrouw, en mijn zuster Josefine, kennen elkaar al jaren - door de banden der propaganda saâmgesnoerd - ze vinden elkaar sympathiek. En ik had geen voorkeur.’

”Ett beslut från högre håll. Det här engagemanget skedde i kvinnors rösträttshimmel. Mary, min värdinna, och min syster Josefine har känt varandra i åratal - sammanlänkade av propagandans band - de tycker om varandra. Och jag hade ingen preferens.”

‘En wie hebt u hier nu leeren kennen? Het zusje - hoe heet ze? - Gerda, natuurlijk, maar ze is veel uit logeeren. Dat is jammer voor u.’

”Och vem har du lärt känna här nu? Systern - vad heter hon? - Gerda, naturligtvis, men hon är borta mycket på resor. Det är synd för dig.”

‘Betrekkelijk - ze herinnert me altijd aan mijn eigen liefdelooze snoodheid.

”Relativt - hon påminner mig alltid om min egen kärlekslösa elakhet.”

Want ik durf het bijna niet te bekennen, maar in mijn hart kan ik de lieve, alom beminde Gerda óók niet zetten -, ze is zoo snoezig verliefd en zoo vol van Erik, die eigenlijk wiskunde had zullen studeeren en nu rechten doet tegen heug en meug, omdat hij de opvolger hoopt te worden van een kindschen oom aan een bank of zoo.’

”För jag vågar nästan inte erkänna det, men i mitt hjärta kan jag inte heller tycka om den söta, allt älskade Gerda - hon är så förälskad och så full av Erik, som egentligen skulle ha studerat matematik och nu studerar juridik mot allt förnuft, eftersom han hoppas bli efterträdare till en barns farbror på en bank eller något liknande.”

‘En vindt u dat zoo erg?’ lachtte hij.

”Och tycker du att det är så illa?” skrattade han.

‘Maar natuurlijk vind ik het erg,’ zei ze met een opzettelijken geprikkelden nadruk, schoon ze geen oogenblik geloofde in zijn voorgewenden twijfel en wel voelde, dat hij haar erg-vinden begreep en dat het hem aantrok, ‘wie zou dat niet erg vinden.

”Men naturligtvis tycker jag att det är illa”, sa hon med en avsiktligt irriterad betoning, även om hon inte trodde ett ögonblick på hans låtsade tvivel och kände att han förstod hennes känslor och att det lockade honom. ”Vem skulle inte tycka att det är illa?”

Ik zou nooit willen trouwen met een man, die iets deed, waar hij geen zin in had en om “vooruitzichten” een mooie studie vergooide.’

”Jag skulle aldrig vilja gifta mig med en man som gjorde något han inte ville göra och kastade bort en fin utbildning för ’framtida möjligheter’.”

‘Meent u dat werkelijk?’

”Menar du det verkligen?”

Ze kreeg een kleur, maar ze bleef hem aanzien.

Hon rodnade, men hon fortsatte att titta på honom.

‘Ja -, ik meen het heel echt,’ zei ze ernstig en vast ‘en ik weet precies waarom u het vraagt. Zal ik het zeggen?’

”Ja -, jag menar det verkligen”, sa hon allvarligt och bestämt. ”Och jag vet exakt varför du frågar. Ska jag säga det?”

‘Als we het allebei weten? Wie zijn er nog meer?’

”Om vi båda vet det? Vem mer är inblandad?”

‘De zuster van den aangebedene, Coba, medisch student.’

”Den älskade Coba, hennes syster, som studerar medicin.”

‘Jawel, die ken ik -, nogal een pedantje, nietwaar?’

”Ja, jag känner henne -, hon är ganska pedantisk, eller hur?”

‘En zoo leelijk -, en zoo onbehaaglijk met dien stijven knoedel en die piekharen in haar nek.’

”Och så ful -, och så obehaglig med den där stela knölen och de där stickande håren i nacken.”

‘Ook al mee overhoop gelegen?’ plaagde hij.

”Även om hon är helt förtjust i honom?” skämtade han.

‘Och -, die opgeblazenheid omdat ze zich door wat boeken heeft heengegeten en een dood mensch in mootjes gesneden. Ze mogen zeggen wat ze willen, maar meisjes maken veel meer ophef van hun studie dan jongens.’

”Åh -, den där uppblåstheten bara för att hon har läst några böcker och styckat en död människa. De kan säga vad de vill, men tjejer gör mycket mer väsen av sina studier än killar.”

‘Jawel,’ lachte hij, ‘dat kan wel waar zijn. Ze worden er een beetje topzwaar van, is het niet? De geleerdheid kijkt ze wat al te erg de oogen uit. Maar u gaat toch zelf ook studeeren?’

”Ja, det stämmer”, skrattade han. ”Det kan mycket väl vara sant. De blir lite för uppblåsta, eller hur? De låter lärdomen gå dem åt huvudet. Men du ska väl också börja studera?”

‘Klassieken - ja, als ik het zoover brengen kan.

”Klassiker - ja, om jag kan klara av det.”

Ik werk voorloopig voor mijn staatsexamen -, en misschien kies ik dan wel wat anders.

”Just nu studerar jag för mitt statsexamen -, och kanske väljer jag något annat senare.”

Over rechten heb ik ook gedacht -, pleiten zou heerlijk zijn - maar het wordt mij afgeraden juist omdat ik het mij te mooi voorstel.

”Jag har också funderat på juridik -, att bli advokat skulle vara härligt - men de avråder mig just för att jag tror att det skulle vara för lätt för mig.”

Daar voel ik wel voor - voor dat bezwaar.

”Det är just det -, det där invändningen.”

Overigens zal ik dan mijn best doen, niet topzwaar te worden.’

”I övrigt ska jag försöka att inte bli för uppblåst.”

‘Blijft u hier nog lang?’ glimlachte hij daarna, ‘in de vrijwillige ballingschap, meen ik.’

”Stannar du här länge?” log han därefter. ”I frivillig exil, menar jag.”

‘Ik weet niet,’ zei ze met een blos, ‘ik voel me op het oogenblik eigenlijk veel verdraagzamer en toegeeflijker dan een uur geleden.

”Jag vet inte”, sa hon med en rodnad. ”Just nu känner jag mig faktiskt mycket mer tolerant och öppen än för en timme sedan.”

Buitensporig zachtzinnig.

”Otroligt mild.”

De dingen hebben hun ergste verschrikkingen verloren -, nu ik ze heb kunnen zeggen.

”Sakerna har förlorat sin värsta skräck -, nu när jag har kunnat säga dem.”

Gelooft u niet, dat Javanen tot “amok” komen, omdat ze zoo gesloten zijn?

”Tror du inte att javanerna gör uppror, eftersom de är så inåtvända?”

Ik dacht het vroeger al -, ik voel er soms iets van in mij, hoe ik “amok” zou maken als ik nooit iets loslaten mocht.

”Jag trodde det tidigare -, ibland känner jag något inom mig, hur jag skulle göra uppror om jag aldrig fick släppa loss.”

Maar nu,’ ook met de bedoeling hem iets vriendelijks te zeggen en daardoor te behagen, zei ze warm, ‘nu ben ik dankbaar, omdat ik tegen u heb kunnen spreken, en als u het vraagt,

”Men nu”, sa hon varmt, också med avsikten att säga något vänligt och behaga honom, ”nu är jag tacksam för att jag har kunnat tala med dig, och om du frågar mig...”

dan zal ik naar de anderen gaan en vanmiddag als een toonbeeld van zachtzinnigheid aan tafel zitten - en rijstebrij eten, en met belangstelling en waardeering over Mary's dameskrans praten en voorlezen uit het “Maandblad” - tot het middernachtelijk uur.’

”Då ska jag gå till de andra och sitta vid bordet som en förebild på mildhet i eftermiddag - och äta gröt, och prata med intresse och uppskattning om Marys damkrans och läsa ur ’Maandblad’ - till midnatt.”

‘Heb ik werkelijk zooveel verdiend?’ vroeg hij glimlachend, maar ineens verlegen en teruggetrokken ook. De blijde, behaagzieke uitdrukking trok van haar gezicht weg, ze vond geen antwoord; in de stilte stond hij op en nam zijn hoed.

”Har jag verkligen förtjänat detta?” frågade han leende, men plötsligt blygt och tillbakadragen. Det glada, behagliga uttrycket försvann från hennes ansikte, hon hittade inget svar; i tystnaden reste han sig och tog sin hatt.

‘Ik kom over een paar dagen nog wel eens naar mevrouw Rutgers kijken.’

”Jag kommer att titta in till fru Rutgers igen om några dagar.”

Hij zei het heel vriendelijk, maar heel zakelijk, het leek zóó naar de aankondiging van een doktersbezoek, dat het ‘graag’ niet over haar lippen kwam.

Han sa det mycket vänligt, men väldigt affärsmässigt, det verkade så mycket som tillkännagivandet av ett läkarbesök, att ordet ”gärna” inte kom över hennes läppar.

Het zou opdringerig en onbescheiden hebben geschenen, zichzelf als het doel van zijn bezoek voor te stellen.

Det skulle ha verkat påträngande och oförskämt att presentera sig själv som syftet med hans besök.

Uit het raam keek ze hem na, maar hij keerde zich niet om. Ze werd gloeiend rood van schaamte, omdat zij het had verwacht en hij het nu niet had gedaan -; ze had ineens van het alleen-zijn met zichzelf genoeg en ging naar beneden.

Hon tittade ut genom fönstret efter honom, men han vände sig inte om. Hon blev glödande röd av skam, för hon hade förväntat sig det och han hade inte gjort det -; hon hade plötsligt fått nog av att vara ensam med sig själv och gick ner för trappan.