Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord.

Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.

Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten.

Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!»

tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet.

Men förgäves.

Detta irriterade Fågelsång.

Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning.

Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av.

Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne.

Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.

Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande.

»Det har jag hittat på själv.

Förut hette jag Petrusson.»

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!»

sade den sköna.

»Fågelsång!»

rättade handelsagenten.

»Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»

»Hm!

Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn.

Jag heter Lingonhjelm.»

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln.

Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan själv, som sade:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut.

Men om ni följer med hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

»Jo visst, jo visst!»

svarade Fågelsång litet nervöst.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med.

För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst.

Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!»

presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm.

Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol — att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till att han fick whisky och vatten.

Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.

Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev ensam med flickan.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston.

»Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

»Brukar ni vara det ofta då?»

frågade flickan oskyldigt.

Fågelsång kände att han rodnade.

»Hm!

Ja!

Inte precis var dag, men ofta nog.

Jag — jag rör mig naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

»Naturligtvis!»

instämde flickan.

»Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande.

Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna upp!»

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen.

Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

Fågelsång bugade djupt.

»Nä, de hade jag inte hört!»

svarade han, och började konversera damerna.

Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga visit.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

»För ingen del», kom det i kör.

»Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken.

Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna.

Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde.

Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad.

Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska.

Det enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång.

Han greps av förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

»Ajö, Euers Hochzeit!»

sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara.

Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.

Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?»

frågade en av sällskapet.

»Jo, det var det!»

svarade den unge mannen.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg.

Dotter till Karlberg & Svensson där.»

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall.

Så svor han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.